Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Till en konsert med Steve Lukather går man för gitarrsolonas skull. Bara det. Den 55-åriga Toto-mannen (och före detta studioräven) från Los Angeles har ju inte mycket annat att erbjuda. Han är ingen karismatisk scenpersonlighet, hans låtar är, om vi ska vara riktigt ärliga, tråkiga och klyschiga och han borde snarast låta en frisör ta hand om mopsfrisyren. Som tekniskt driven gitarrist har han dock fortfarande sina poänger.

Och nog blir det gitarrsolon så det räcker och blir över när han spelar på Nalen. Minst två i varje låt och alla framförda på hans signatur-modell Luke (en rätt ful Music Man-gura) körd genom två Bogner-stärkare (jo, det här är alltså den typ av konsert där man bryr sig om precis sådant).

Den dåliga nyheten är att inte ens soloutflykterna känns särskilt kul denna kväll. Jodå, han är fortfarande imponerande snabb och kramar fram en snygg ren ton ur guran men det lyfter aldrig på riktigt. Till viss del beror det på att låtarna är för stabbiga och rockklyschiga men det är framför allt det urtråkiga kompet som ska ställas till svars. Trummisen Eric Valentine, basisten Renee Jones och klaviaturspelaren Steve Weingart är samtliga överkompetenta (något annat vore otänkbart) men får aldrig någonsin till det groove som den här musiken är i sådant behov av.

Men det är klart, den närmast obligatoriska hyllningen till den i förtid avlidna Toto-trummisen Jeff Porcaro, ”Song for Jeff”, är förstås en fin gitarruppvisning (delvis för att det bara är klaviturspelaren som lägger ut en syntmatta under Lukathers drömska toner). Den Toto-slicka powerballaden ”Right the wrong”, från senaste albumet ”Transition”, blir i sammanhanget också en ljuspunkt. Med en bra låt som grund blir också solot riktigt bra.