Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Jag tror mig höra att Janne Kullhammar, aftonens trummis i Brännvinskungens sal, säga något om ”resolut jazz”. Och det är kanske inte så dumt när man ska skriva något om denna konstellation med tre gitarrister, en organist och en trummis.

För det här är ju en synnerligen lättsmält mainstreamjazz, som ena minuten kan anta formen av bop, nästa bli till en ballad eller en mambo. Eller något annat trevligt som kommer upp till ytan. Svår att missuppfatta, svår att inte tycka om.

I förgrunden tre mycket kompetenta gitarrister, Max Schultz, Claes Askelöf och Erik Söderlind, bakom dem organisten Leo Lindberg (som också sköter basen via klaviaturen) och så Brännvinskungen själv, Janne Kullhammar.

Utan att förringa herrar gitarristers smakfulla insatser är det återigen svårt att inte tappa hakan inför Leo Lindbergs säkra hantering av klaviaturen (häromkvällen var det i ett helt annat sammanhang). Det låter onekligen som om han spelat groovejazz på orgel i en herrans massa år. Vilket han ju inte har.

Den stora salen i nationalromantisk stil hör till de mer speciella på den stockholmska jazzkartan. Här, på Carlshälls gård ute på Långholmen, anordnar Janne Kullhammar konserter även när det inte är jazzfestival i stan.

IMG_6299FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

S:ta Clara Bierhaus i Gamla Stan är ett annat jazzställe. Fast här är det extremt litet och trångt, särskilt när det är fullsatt, som denna kväll när det ärevördiga fusionbandet Egba framträder i en akustisk inkarnation.

Fusion är ju egentligen en konstform som bygger på elektricitet men Ulf Adåker, trumpet, Ulf Andersson, tenor och sopran, Stefan Blomquist, piano, Göran Lagerberg, elbas (den enda med förstärkare alltså) och Åke Eriksson, trummor, får ändå till groovet på ett helt tillfredställande sätt.

Dr Åke, som han kallas i branschen, är ingen utpräglad jazztrummis så groovet blir lite svårdefinierat. Men det gör ju inget så länge det svänger, som man brukar säga.

Precis som på Carlshälls gård är det jazzmys för hela slanten. Adåker och Andersson spelar snirkliga unisona teman i stämmor på ett sätt som låter väldigt mycket 70-tal och har man hört Egba då det begav sig, och det har nog de flesta på plats, så trivs man.