Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

En grej med singersongwriters är att de oftast är väldigt allvarliga när de framför sina (oftast väldigt allvarliga) visor men att de är glada och uppsluppna när de talar mellan låtarna. Det är inte konstigt egentligen men någon gång vore det kul att få se en singersongwriter som är konsekvent deppig och melankolisk genom en hel konsert.

Systrarna Lili och Madeleine Jurkiewicz, 16 och 18 år unga från Indianapolis, Indiana, avviker inte från detta beteende. Ledsna när de sjunger, glada när de talar. Den enda skillnaden är att de inte har så värst mycket att prata om, men det är lite skönt då en del singersongwriters har så mycket att säga mellan låtarna att man ibland vill be dem att hålla truten.

Lily & Madeleine säger att de är väldigt trötta efter att ha turnérat intensivt under en månad men att de haft så himla kul att det inte gör något och att de gärna skulle velat återbesöka Abba-museet som de var på förra gången de var här men att det inte går eftersom deras plan lyfter tidigt morgonen därpå. Ungefär så.

Det är alltså musiken – sångerna och framförandet that is – som är grejen här. Ur båda aspekterna kan man inte bli annat än imponerad och förtjust. Sångerna, som hämtats från deras två album, har fina och snabbhäftande melodier och systrarna sjunger fantastisk, med stämmor som bara systrar kan få fram. Det låter nästan som en röst, fast med olika stämmor. Det enda jag kan önska är att de oftare skulle sjunga solo, det klarar de ju galant och det gör stämsången ännu effektfullare när det inte öser på med den hela tiden.

Det är i det vokala som deras begåvning ligger, som instrumentalister är de inget vidare. Lily harvar på med ett rudimentärt ackordspel på sin akustiska gura och Madeleine kan sägas göra detsamma på sitt digitala piano. Det fungerar, men inte mer än så.

Utan albumens mer rikt orkestrerade ackompanjemang blir det lite enahanda, trots att de inte spelar särskilt länge. Det lunkar liksom på med samma rytm och samma stämmningsläge.

Ändå lyssnar jag mycket hellre på Lili & Madeleine än First Aid Kit, som ju är en referens här, både för att de befinner sig i typ samma musikaliska terräng och för att systrarna råkar idolisera sina svenska kollegor (som ju också är systrar).

Lili & Madeleines tonåriga allvar är så mycket bättre än First Aid Kits äppelkäcka hurtighet och svenska duktighet och deras ambitiösa ansträngningar att låta så amerikanska som det bara går. Lili & Madeleine behöver ju inte anstränga sig för att få till det där amerikanska och slår FAK på alla punkter.

FullSizeRender 3Allvarliga systrar. Foto: Dan Backman.

Fler bloggar