Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Fonzie Thornton!? Presenterade han verkligen en av körsångarna som Fonzi Thornton?

Ja. Jo. Visst är det Fonzie som står där bredvid två kvinnliga körsångare, till vänster på scenen. Jag vet ju att han sjungit med Bryan Ferry förut men jag var oförberedd på att han skulle vara med just denna gång.

Vi talar alltså om en av rösterna med Chic, världens bästa discosoulband. Inte den viktigaste rösten förvisso, de tillhörde Alfa Anderson och Luci Martin, men att ha sjungit på ”Good times”, varit med på sex album och turnérat med Nile Rodgers och Bernard Edwards är stort. Sjukt stort.

Inte för att han utmärker sig med Bryan Ferry. Han är bara en sådan där anonym körsångare man inte lägger märke till men som skulle saknas om de inte var med. Ett av alla dessa otacksamma jobb i musikbranschen.

Upptäckten av Fonzie Thornton är ungefär det mest spännande jag har att rapportera från Bryan Ferrys konsert på Stockholm Waterfront. Möjligen kan det vara intressant att veta att den idag 69-åriga konservativa brittiska dandyn byter kläder, från en hiskeligt mönstrad kavaj till en stilren blå kostym.

Annars är det en sådan där väldigt typisk nostalgikonsert som bara är rolig för de som var med när det begav sig. Inget fel i det, men det är fullt förståeligt att det är femtioplussarna som dominerar i bänkraderna. Yngre människor har ju mer att hämta från källorna, alltså soloalbumen och de med Roxy Music, de låter betydligt fräschare än det Ferry har att erbjuda idag.

Inte för att det är en dålig konsert. Bryan Ferry har rösten i behåll och hans band är kompetent, men absolut inte mer än det. Ferry säger nödvändigheter som att det är ”nice too be back in Stockholm” men ger snarast intryck av att dra igenom konserten så fort som möjligt. Stora delar av tiden sitter han bakom en Nord-klaviatur.

Saxofonisten har en ganska hemsk metallisk klang i sina instrument och den danska gitarristen tillåts sväva ut i fläskiga solon i en utsträckning som den gamle Roxy Music-gitarristen Phil Manzanera aldrig skulle göra.

Konserten bygger på Roxy Music-låtar (Ferry var ju den huvudsakliga kompositören) och låtar från soloalbumen (som brukar pendla mellan att vara egenskrivna och helt ägnade andras låtar). Två spår från det kommande albumet ”Avonmore” pekar inte ut några nya riktningar men låter helt ok. Tack och lov gör han bara en Bob Dylan-cover (en melodramatiskt sockrad ”Don’t think twice it’s allright”). Då lyckas han bättre med Robert Palmers ”Johnny and Mary”, som han även gjort med Todd Terje på ”It’s album time”.