Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Pianisten Monty Alexander, basisten Hassan Shakur och trummisen Obed Calvaire spelar snabbt, energiskt och infallsrikt. Om Disney skulle göra en tecknad film baserad på deras spelstil så blev det nog en om tre glada och pigga ekorrar. Gjord på det gamla fina sättet med rutor tecknade för hand, inte datoranimerade.

Nej, det vilar inte direkt några ledsamheter över musiken när Monty Alexander Trio gör ett återbesök på Konserthuset. Tvärtom har pianisten gjort sig känd för sin glada blandning av mainstreamjazz och baktaktsrytmer. Född 1944 på Jamaica, och med en djup förtrogenhet med såväl reggae som andra karibiska musikyttringar, faller det sig högst naturligt.

På Konserthuset blir det inte så mycket reggae tyvärr, fast det blir i alla fall en Bob Marley-tribut med ”No woman, no cry” och ”Get up, stand up” där Obed Calvaire visar sitt mästerskap när det gäller kantslag. Monty Alexanders egen ”Renewal”, som kommer efter paus, har också en hel del reggae i sig.

Även om man måste bli imponerad av hur bra en akustisk trio får till baktakten så hade det förstås varit betydligt piggare om jazzbokaren på Konserthuset hade tagit hit Monty Alexanders reggaejazzgrupp Harlem-Kingston Express. Trion var ju ändå här för fyra år sedan.

Men mest handlar det alltså om lättlyssnad pianojazz i feel good-förpackning. Monty berättar om de stora namn han spelat med och inspirerats av och ägnar en avdelning åt låtar förknippade med Frank Sinatra: ”Strangers in the night”, ”Come fly with me”, ”I’ve got you under my skin”.

Visst låter det bra, trion är extremt samspelt, men det går ändå inte att frigöra sig från känslan att lyssna till en barpianist de luxe i en inte helt optimal konserthusmiljö. Fick för övrigt samma slags känsla under Elaine Elias besök på Konserthusscenen i höstas.

Mot slutet kommer Montys hustru Caterina Zapponi in på scen för några väl valda sånger. Tolkningarna av den italienska ”Estate” och franska ”C’est si bon” är knappast häpnadsväckande men livar upp vid en punkt då man hunnit bli lite trött på Monty Alexanders rastlösa vandrande på tangenterna och eviga musikcitat.

Det roligaste citatet stod ändå basisten Hassan Shakur för när han helt plötsligt halkade in på Bernard Edwards klassiska basgång från Chics ”Good times”.

Jan-Olav WedinOW_20150220_2Foto: Jan-Olav Wedin.

Dan Backman

Låtskrivare. Sångare. Gitarrist. Klaviaturspelare. Studiomusiker. Tidigare med i grupperna Sons Of Champlin och Chicago.

Jo, den 67-åriga amerikanen Bill Champlin har onekligen ett imponerande cv.

Den mångåriga erfarenheten blir tydlig under konserten på ett fullspikat Fasching. Anekdoterna avlöser varandra och listan på musiker som nämns – alla är grymmast i världen och alla är hans bästa vänner – blir lång.

Men han är också djupt imponerad av sitt svenska band, som tillfälligt kompar honom på konserter i Stockholm, Sala och Lycksele. Och jo, nog är de stabila så det räcker och blir över till och med. Det finns ju en gräns där det stabila och tajta blir yxigt och den gränsen överträds i boogierockrökaren ”Stop knockin’ on my door” (men den är, måste påpekas, inte heller särskilt finkänslig i sitt original från 1981).

De funkiga låtarna får inte heller några plustecken i mitt anteckningsblock. ”First and last” är slentrianfunk man bör undvika, men också där handlar det om ett svagt original från 1992.

Om jag får fortsätta klaga så innebär det rikliga strösslandet av Chicago-låtar att smör- och sockerhalten blir ohälsosamt hög. Dessutom borde en rutinerad och duktig musiker som Bill Champlin ha vett att hålla sig från Beatles-låtar. ”Daytripper” är inte rolig i denna lätt funkiga version. Då är det roligare att lyssna på när Champlin förundras över hur Paul McCartney kan genomföra tretimmarskonserter utan att en endaste gång dricka vatten. Men han är, som han konstaterar, av utomjordiskt ursprung.

Med detta sagt är det ändå en bra konsert. Bill Champlin är i fin form. Sjunger fortfarande som en gud och är rapp i käften mellan låtarna. Spelar dessutom bra gitarr i det rockigare materialet och ännu bättre klaviatur i det mer balladinriktade.

Gitarristen Hans Johansson gör några riktigt snygga solon i västkustskolan men sjabblar bort gitarrsticket i den för övrigt utmärkt framförda ”After the love is gone” (powerballadernas powerballad, skriven av Champlin, Jay Graydon och David Foster).

”Turn your love around” (skriven av Champlin, Graydon och Steve Lukather) är inte heller riktigt så smooth som den måste vara men egentligen räcker det med att dessa två låtar inkluderats för att undertecknad ska vara nöjd med kvällen.

Hade jag fått ”Gotta get back to love” också så skulle jag blivit ännu nöjdare.

IMG_7101 kopiaFoto: Dan Backman.

Dan Backman

Det dröjer ända till slutet, men sedan kommer den. ”Musik ska byggas utav glädje” alltså. Lill Lindfors har ju många sånger att bli förknippad med men för mig är det särskilt den här glada samban som fastnat.

Det finns något överkäckt och överpositivt med den som inbjuder till motreaktioner och sarkasmer men det är ju faktiskt, det måste man erkänna, en snyggt svängig låt skriven av henne själv och Björn Barlach.

Den sistnämnda är en av alla människor på den svenska underhållningsscenen som avhandlas denna pratiga kväll. Det brukar ju bli så när Nisse Landgren bjuder in artister han gillar till sin populära ”hörna” på Kulturhuset. Det har blivit många sådana under årens lopp och man förstår att många av dem som kommit är stammisar.

Inledningen är som ett upprop med den snälla läraren och hans lydiga klass, som med glada röster svarar på de frågor som ställs, och som opåkallat deltar i allsången med liv och lust.

Ja, det blir som sagt var mycket prat med nedslag i en lång karriär – mest sextiotalet – och många spontana utvikningar. Lill Lindfors har ju varit med länge, så länge att hon jobbat med Karl-Gerhard, så det finns en hel del att plocka upp.

Robban Broberg, Anders Linder, Lee Hazelwood, Olle Adolphson och Brasse Brännström är några av de namn som avhandlas. Jag antar att det skulle krävas några fler ”hörnor” för att täcka in allt hon gjort.

Mellan pratet blir det lite musicerande förstås. På scen finns ju även pianisten Anders Ekdahl, basisten Hans Backenroth och Jesper Kviberg. Och Nisse Landgren plockar förstås fram sin röda trombon ibland, det ingår i konceptet. Likaså att sjunga lite duett, som ”Sittin’ on the dock of the bay” och ”Den blomstertid nu kommer”.

Lill Lindfors vokala omfång har med åren blivit begränsat men med ett mjuksvängigt stabilt komp och estradören Lills scenvana rors allting i hamn med säker hand.

Dan Backman

Det hade varit piggt om Blåsarsymfonikerna inkluderat något från ”Into the woods”. Den är ju högaktuell i och med Disney-filmatiseringen som har premiär i Sverige 1 april och har ju flera sånger väl värda att lyfta fram.

I övrigt finns inget att anmärka på när Blåsarsymfonikerna byggt en eftermiddagskonsert på musik ur ett antal Stephen Sondheim-musikaler.

Under ledning av dirigenten Peter Nordahl bevisas med eftertryck att det ej behövs några stråkar för att gestalta dramatiken och skönheten i Sondheims intrikata men lättlyssnade musik.

Konsertprogrammet är dynamiskt sammansatt med både känt och mer okänt material. Arrangörerna Anders Högstedt och P-O Ukkonen har inte tagit sig några större friheter med sångerna, melodierna känns igen och de skiftande stämmningarna har tagits väl tillvara på. Det tackar vi för.

Sångarna Myrra Malmberg och Olle Persson är utmärkta i rollerna som Sondheim-tolkare. De kompletterar varandra både vokalt och vad gäller utspelet. Olle Persson sparar sannerligen inte på krutet när han framträder som Sweeny Todd, ”the demon barber of Fleet street”. Det är bra då det ju är en bestialisk historia som berättas.

Persson klarar också av att ställa om sig till det i god mening flamsigare tilltalet i sångerna från ”A little night music” och den av kärleksproblem plågade militären i ”Passion”. I den sista demonstreras Sondheims dragning till intrikata duetter, något som Olle Persson och Myrra Malmberg klarar galant. Förstås.

Det är Myrra Malmberg som står för det mesta språkandet mellan sångerna. Det gör hon mycket bra. Hennes roligt virriga rekapitulering av händelseförloppet i ”Passion” blir till en av flera höjdpunkter. En annan inträffar när hon med nedtonad intensitet framför den gripande och underbart vackra ”Not while I’m around”, från ”Sweeny Todd”, där hon med framgång gestaltar rollen av den unge Tobias.

Vad finns mer att säga? Kanske att jag plötsligt hör att ”Losing my mind”, från ”Follies”, låter som en soft rock-ballad av, ska vi säga, Eric Carmen. Det har jag aldrig tänkt på förut.

En sista grej: det är väldigt snyggt när de två akterna avslutas med korta repriser av föregående stycke. Det ger en skön Hollywood-känsla.

Dan Backman

Det är bra att Earth uppträder som en instrumental trio på Debaser Strand. Sånginsatserna av Mark Lanegan och Rabia Shaheen Qazi på det senaste albumet ”Primitive and deadly” tar ju bort nästan all magi från den Seattle-baserade gruppens långsamma drone metal.

Ordningen är återställd kan man säga, även om det inte är något riktigt trollbindande konsert. Trummisen Adrienne Davis, basisten Don McGreevy och gitarristen Dylan Carlson gör vad de ska men någonstans känns det som att de varit ute på turné lite för länge och denna kväll inte lyckas få till det där hypnotiskt långsamma suget som man vill omslutas av.

Men nog är det fascinerande att se och lyssna på Adrienne Davis. Hur hon av nödvändighet lyfter armarna efter varje slag på trummorna och cymbalerna (som en skolad pianist lyfter händerna från klaviaturen, fast mycket mer). Mellanrummen är ju lika viktiga som de faktiska slagen.

Dylan Carlsons sätt att behandla gitarren som en ljudalstrande kropp är också helt eget. Det handlar ju lika mycket om rundgången och det ringande ljudet som själva tonbildandet och då krävs det ett speciellt handlag med guran.

Det är inga komplicerade låtstrukturer: enkla figurer som faller eller stiger, hela tiden återvändande till en ringande grundton. Allt inriktat på att energierna samverkar och sätter musiken i självsvängning.

Och så sker alltså inte riktigt denna kväll. Bara ibland. Och då krävs det att man själv anstränger sig och liksom gungar iväg med den fysiska ljudmassa som fyller rummet.

FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

Dan Backman

Det här med att säga saker mellan låtarna är en alldeles egen liten konstform. Några få behärskar det till fullo eller har vett att inte säga något alls. Andra gör det stelt med torra läppar eller, vilket är värst, med ett manus skrivet av någon annan.

Det kan också bli som när Christian Kjellvander går från att skoja med bandmedlemmarna (inte bra) men via den pratglada gitarristen Tias Karlsson mer och mer vänder sig till publiken (samtidigt som han mödosamt stämmer sina gitarrer) och till sist står och pratar med en kille på första bänk om biljardhallen i Kristinstad. Och om att han mönstrade där en gång i tiden.

Allt är väldigt flummigt och poänglöst och stockholmsdissande. Men ändå småskojigt och välgörande som avbrott mellan de likartade låtarna och det anspända tonläge som är Christian Kjellvanders signum.

Det finns inget nytt album att marknadsföra men Kjellvander har en trogen publik som fyller Södran. Och lite speciellt är det ändå då han förutom gitarr, bas och trummor har med sig åtta blåsare och stråkar från Göteborgssymfonikerna.

Christian Kjellvander är ju en man med gitarr som klarar sig bra på egen hand men nog blir det rätt mäktigt när alla dessa musiker ligger på samma våglängd. Dirigenten och arrangören Martin Schaub har inte tagit sig några större friheter utan nöjer sig med att understödja Kjellvanders sånger. Det är både bra och dåligt, sångerna är ju rätt monotona till sin karaktär och det hade befrämjat dynamiken om de åtta göteborgssymfonikerna hade lyfts fram lite mer.

Kjellvander sjunger som Kurt Wagner och Nicolai Dunger och spelar gitarr lika trasigt som Neil Young (men inte lika bra förstås) och vid ett tillfälle hamnar allesammans i ett krautrockigt groove som gärna hade fått pågå ännu längre (så är det ju med krautrockiga grooves att de bara blir bättre ju längre tid de får mala på).

I stort sett är det bra, förstås, men ibland kan man ju längta efter lätta steg och något i dur. Men det är väl inte hans grej antar jag.