Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

17-åriga Andreas Varady, född i Slovakien men numera bosatt på Irland, marknadsförs som underbarn och, med beskyddaren Quincy Jones ord, som ”one of the most talented people on this planet”.

Det är ett fånigt påstående – det skulle det vara även om man hade bytt ut ”people” mot ”guitarist” – och inte ens värt att reta upp sig på om det inte vore för att det citerats så flitigt och kommer fortsätta att citeras länge till.

Men ok, nog är han sjukt begåvad den unge Andreas. Det har man kunnat se på otaliga youtube-klipp där man kunnat följa den musikalaliska utvecklingen på klipp från hemmet, Dublins gator och konserter världen runt.

Begåvningen hörs och syns förstås även när han gör sin första Sverige-spelning på Fasching. Fingrarna rör sig snabbt och flyhänt över greppbrädan och tonerna som kommer ut är snyggt och komplext sammansatta. Växlingarna mellan ackord och enstaka toner är skarvlösa och tajmingen avspänt perfekt. Tonbildningen är ren och mjuk.

Men någon personlighet är han icke. Den stora förebilden George Benson hörs förstås, men det går att dra trådar såväl till stilbildande jazzgitarrister från forntiden, typ Wes Montgomery, som till samtida gitarrister, typ Pat Metheny.

Andreas Varady har romskt ursprung så det går förstås även att ana spår av den store Django Reinhardt. Även om det inte är så märkbart som man skulle vilja.

Den unge gitarristen verkar helt enkelt i en klassiskt postboppig jazzgitarrtradition. Det är det perspektivet man måste anlägga: en tonåring på väg att finna sin egen röst.

Det roliga, eller ska vi säga speciella, är att Andreas Varady spelar med sin trummande lillebror Adrian och sin basspelande pappa Bandi, det är för övrigt pappa Bandi som lärt honom spela gitarr.

Adrian kommer lite i skymundan för sin bror men är häpnadsväckande skicklig även han. Endast tolv år gammal men redan en kompetent jazztrummis som kan alla trick i boken. Han är, naturligtvis, inte heller någon musikalisk personlighet, men det lär komma med tiden.

Precis som storebror spelar han för mycket, något som får störande konsekvenser då trummorna ju bullrar så mycket mer än en gitarr.

Pappa Bandi däremot nöjer sig med att jorda och hålla samman musiken med extremt stabila basslingor. Det här är ju sönernas show, inte hans.

På det album som kom förra året, producerat bland annat av David Paich och med ett stjärnspäckat komp, håller sig Varady främst till covers som Michel Jacksons ”Human nature” och Dirty Loops ”Baby” (lite kul) men på Fasching är det mest eget material. Kompetenta och trevliga saker men även här utan någon riktig karaktär.

En öppning i rätt riktning är det förstås att han avslutar med tolkningar av favoriter ur J Dilla-repertoaren. Det känns liksom bra att han även tittar åt ett mer samtida och ungdomligt håll.

andreasvaradyAndreas, Adrian, Bandi. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det finns exempel på operasångare som ger sig på andra genrer, företrädesvis pop och jazz. Med högst varierande resultat ska tilläggas. Renée Fleming och Thomas Quasthoff har lyckats bra men annars brukar det bli kallt och stelt.

Jag har aldrig hört någon bluessångare sjunga opera (fast det skulle man ju vilja göra) men Barbara Hendricks gör precis det motsatta (sings the blues alltså) när hon framträder med sitt Barbara Hendricks Blues Band på Scalateatern. Inte La Scala, som hon själv noterar.

Hon har gjort det förr, med Magnus Lindgrens kvartett, men här har hon en ny konstellation bakom sig. Jo, organisten och pianisten Mathias Algotsson finns kvar men gitarristen Max Schultz är ny, liksom basisten Claes Lassbo och trummisen Chris Montgomery.

Det är ett alldeles lysande litet band som med små eleganta medel får bluesen att svänga utan att musikerna någonsin flexar musklerna.

Sett ur ett renlärigt bluesperspektiv är det förstås mycket originellt. Hendricks har ju, precis som när hon sjunger jazz, kvar sitt vokala manér från operascenerna och konserthusen världen runt vilket gör att det råa draget som finns i blues nästan helt försvinner.

Mest blues blir det förstås när hon håller sig till de låga registren och sjunger relativt rakt. När hon ger sig i kast med de höga tonerna och broderar ut bluesen som en aria blir det mer märkligt än bra. Rent vokalt är det naturligtvis oantastligt och sett som ett musikaliskt gränsöverskridande (på riktigt alltså) förtjänar det beröm.

Robert Johnsons ”Croosroads” är det mest bluesiga vi får höra men hon blandar också in sånger förknippade med medborgarrättsrörelsen. Under det teatraliska framförandet av ”Strange fruit” hissas en snara upp i fonden. Det är kanske något övertydligt.

Barbara Hendricks får ursäkta men kvällens verkliga stjärna är ändå Mathias Algotsson. Som pianist får han in hela jazzhistorien i bluesen och framstår närmast som en klassiskt skolad konsertpianist under framförandet av ”Strange fruit”.

Men det är som hammondorganist han verkligen knäcker denna vinterdeppiga måndagskväll (jo, nog är det lätt att få the blues i detta eländiga klimat). Skicklig som de klassiska hammondorganisterna i groovejazzskolan men med en tillbakalutat elegant själfullhet som får den tunga kolossen att sväva och sjunga på ett personligt och helt ljuvligt sätt.

Rytmsektionen förtjänar också stort beröm för sitt inkännande tassande runt Hendricks belevade och finkulturella blues. Och Max Schultz får ju alltid till det på guran. Inte minst i ett instrumentalt stycke innan paus, med souljazziga harmonier och ett lite mer offensivt sväng.

Barbara och bluesgänget ger en konsert även ikväll, tisdag 27/1.

Dan Backman

Stig Dagermans ”Tusen år hos Gud”, en prolog till en roman som aldrig blev skriven, tjänar som utgångspunkt för ett delvis komponerat, delvis improviserat stycke musik initierat av Christer Bothén.

Det framförs av sju musiker, Bothén själv inräknad, utplacerade på Rönnells båda våningsplan och med basklarinetten som dominerande instrument.

Det är ett synnerligen akustiskt stycke musik, ibland så volymsvagt att man knappt vågar andas. Sofia Jernberg läser några korta passager ur Dagermans text – som kretsar kring ett besök av Gud hos Isaac Newton i London – genom en megafon men med så svag röst att det blir svårt att uppfatta. I alla fall från min position i rummet.

Musikens karaktär är ödesmättat brusande och susande. Bothén slamrar med bas- och kontrabasklarinettens klaffar och Sofia Jernberg gnisslar med sin röst. Ibland vrider hon den mot ett plågat fågelläte, ibland parar den sig med de fyra klarinetterna och kontrabasen.

Tisha Mukarjis känsliga spel på innanmätet av ett stående piano, liggande på ett bord som ett slags cimbalon, lyser upp den annars dova och dimmiga musiken som konsekvent rör sig i rikting mot ambient och minimalism.

Det är genomgående nedtonat dystert men på ett lite konstigt sätt rätt angenämt. Något som antikvariatets inneboende trivsamhet förstås bidrar till.

Aftonens andra programpunkt, en film av Christer Bothén och Lisa Hagstrand, har också den en text som utgångspunkt. Denna gång av den tyska författaren W G Sebald.

”Firescribble” dokumenterar ett slags performance på Fylkingen 2013 med Tisha Mukarjis ”inside piano” och tre klarinetter men blir till ett självständigt verk där monokroma ytor rör sig horisonellt över filmduken och allvarliga musiker skymtar i gliporna. I fonden stora teckningar av Bothén, som man vill se mer av.

Jo, det är väldigt seriöst och skönt Penderecki-deppigt men efter en stund, när man tröttnat på det statiska i gestaltningen, känns det mest som anemisk modernism.

Dan Backman

John Cage ogillade inspelningar av sin egen musik. Den inflytelserika kompositören, filosofen och teoretikern såg problem med att en inspelning (här talar vi om lp-skivor) blir till en missvisande representation av ett komponerat eller improviserat stycke musik. Att inspelningen blir till en slutpunkt när det istället, särskilt hos Cage, handlar om musik som levande materia.

David Grubbs, också han musiker och teoretiker, har tagit detta som utgångspunkt för sin bok ”Records ruin the landscape” och utvecklar tankegången genom att ta upp andra viktiga konstnärsskap på 1960-talets experimentella musikscen – Morton Feldman, Max Neuhaus, Tony Conrad – och går vidare till våra dagar då vi översköljs av musik från denna tid (utgiven och outgiven) i form av vinyl, cd och musik att streama och ladda ner.

Jo, nog är det nördigt och smalt. Men inte ointressant. När Grubbs läser högt ur boken på ett Rönnells-evenemang (det första för året) tar han också upp sin egen resa in till den experimentella musikens kärna. En resa han och många med honom gjort från 60-talets vitala pop- och rockscen till den lika vitala konstmusikscen där John Cage var en av de mest inflytelserika.

Kopplingen mellan uppläsningen och den konsert han ger efter en kort paus är väl inte helt glasklar. Men det gör inget. Sammantaget blir det en fin kulturafton på Rönnells. Det finns ju ett värde i det lite torra och lågmälda också.

Med en Fender-gura och fyra pedaler bjuder han på lågmälda sånger i en amerikansk tradition där namn som Velvet Underground, Sonic Youth och Wilco kommer upp till ytan.

Med en öppet klingande stämmning och en capo högt upp (eller långt ner, vet inte riktigt vad som är rätt att säga) på greppbrädan går tankarna även till Joni Mitchell, fast det ska inte tolkas bokstavligt.

Inte så märvärdigt förvisso men jag gillar hur sångernas lösa struktur öppnar upp dem mot den indiska ragans form.

FullSizeRender 5FullSizeRender 4Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Fläsket Brinner gjorde bara två lp-skivor, utgivna 1971 och 1972 och idag mycket eftertraktade bland skivsamlare. Ändå framstår de som ett av de bästa och viktigaste banden från proggtiden.

Att deras i bokstavlig mening sagolikt drömska instrumentala rockmusik behållit sin relevans genom decennierna har förstås huvudsakligen med tidlös musikalisk kvalitet att göra. Avsaknaden av texter (”Andersson groove” undantagen) bidrar förstås också till tidlösheten och får musiken att liksom sväva ovanför den tidstypiska proggretoriken.

Sedan Stefan Dimle peppat gruppen att börja spela igen – i samband med utgivandet 2003 av den fina boxen med inspelningar från åren 1970 till 1975 hämtade ur Sveriges Radios arkiv – har det blivit en hel del sporadiska spelningar. Med, bör tilläggas, lite olika gruppkonstellationer.

När Fläsket spelar på ett välbesökt Fasching är det med en konstellation som varit ganska intakt: Bengan Dahlén, gitarr, Thomas Jutterström, orgel, Stefan Blomquist, klaviatur, Anders Ekholm, tenorsax, Göran Lagerberg, bas, Erik Dahlbäck, trummor.

Att det bara är Bengan och Erik som var med när det begav sig stör inte soundet nämnvärt, det här är ju duktiga musiker med en känsla för det speciella och stundtals hypnotiskt monotona Fläsket-soundet.

Med gruppens begränsade repertoar blir det förstås en kväll fylld av gamla Fläsket-godingar som vi i publiken hört många gånger förr. Men de har i alla fall en ny låt att presentera, skriven av Bengan och betitlad ”Framtiden”, om jag förstod saken rätt. Kanske ingen låt som matchar det gamla materialet, men med en energi som lovar gott inför, tja, framtiden.

Som så många andra av proggens grupper är det en musik inriktad på det kollektiva uttrycket. Gruppen inrymmer flera goda solister men det är aldrig så att fokuset helt inriktas på de individuella prestationerna.

Ska man ändå lyfta ut någon enskild måste det bli Bengan Dahlén, vars finstilta lirande är helt omisstligt för gruppen. Han är ingen virtuos men har en egen melankolisk ton i guran och en förmåga att hela tiden hålla sig inom det melodiska utan att det blir spänningslöst.

Ta solot på ”Grasse” till exempel. Där både han själv och hela gruppen på ett mycket snyggt sätt kan sägas åkalla Santana i sin bästa och mest äventyrligt jazzrockiga period, kring trippelalbumet ”Lotus”. Eller klassikern ”Bosses låt”. Suggestiv flumprogg av absolut bästa sort.

Däremot slarvar man dessvärre bort några av Bosse Hanssons ”Sagan om ringen”-låtar. De delvis nya arren har dränerat dem på den ursprungliga suggestionskraften.

Om man bortser från den lite jobbiga men ofrånkomliga nostalgifaktorn – och att Gunnar Bergstens barytonsax saknas lika mycket som Ennio Morricones ”La resa dei conti” och Mort Garsons ”Aquarius” – så är det ändå en bra och värdig konsert med en grupp vars betydelse inte kan förbises när den svenska rockmusikhistorien skrivs.

Och visst är det härligt att man avslutar med ”Vi äro tusenden”, från Tältprojektet. Som en slags retrospektiv överbryggning av proggmotsättningarna mellan Stockholm och Göteborg. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var en Fläsket Brinner-låt.

FullSizeRender kopiaFläsket Brinner 2015. Minus Thomas Jutterström. Foto: Dan Backman.