Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Årets jazzvokalist: Isabella Lundgren på Fasching, Klara Soppteater och Scalateatern.

Årets rock: Neil Young & Crazy Horse på Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen.

Årets gammalprogg: Progglådan live på Cirkus. Träd, Gräs och Stenar med Torkel Rasmusson och Tord Bengtsson på Rönnells.

Årets David Lynch-country: Lindi Ortega på Kägelbanans café.

Årets loopmaskinist: Linnea Olsson på Södra Teatern.

Årets mest spejsade överdåd: Sarah Brightman på Hovet.

Årets nostalgi: Hep Stars på Reginateatern.

Årets rockigaste country: Eric Church på Nalen.

Årets Pink Floyd: P-Floyd på Rival.

Årets progfolkrock: Midlake på Berns.

Årets indiecountryröst: Angel Olsen på Kägelbanan.

Årets västkustrock: Ole Børud på Scalateatern.

Årets hår: Valerie June på Kägelbanan.

Årets pop: Edda Magnason på Södra Teatern (med Modern Fantazias) och Hörsalen, Kulturhuset.

Årets instrumentarium: Pat Metheny Unity Group på Stockholm Waterfront.

Årets Trance Dance: Goat på Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen.

Årets doom rock/acid folk med tvärflöjt: Blood Ceremony på Debaser Strand.

Årets 80-talsfusion: MP Band på Plugged Records.

Årets knepigaste riff: Meshuggah på Gröna Lund.

Årets påve: Ghost på Gröna Lund.

Årets artistkavalkad: Rolling Rootsy Revue på Mosebacketerrassen.

Årets skräckshow: King Diamond på Gröna Lund.

Årets eftermiddagsmys utomhus: Magic Numbers på Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen.

Årets kvällsmys inomhus: James Taylor på Cirkus.

Årets fusionpop: Dirty Loops på Berns.

Årets refrängsångare: Max Raabe på Cirkus.

Årets folkpop: Sofia Karlsson på Södra Teatern.

Årets AOR: Sonic Station på Fasching.

Årets stämsång: Lily & Madeleine på Stacken.

Årets julmusik: Andreas Aleman på Fasching.

Årets swingjazz: Gustav Lundgren Trio i Grünewaldsalen, Konserthuset.

Årets smooth jazz: Fritzén/Ingala på Fasching.

Årets bossa: Lina Nyberg på Klara Soppteater.

Årets blues: Lisa Lystam Band på Fasching.

Årets liveintervju: Magnus Haglund intervjuar Bo Anders Persson på Rönnells.

Årets storband: Ekdahl/Bagge Big Band på Scalateatern.

Årets filmmusik: Dungen på Bio Victor.

Årets gung: Zilverzurf & His Space Cadets på Fasching.

Årets improduo: Sidsel Endresen & Stian Westerhus i Hörsalen, Kulturhuset.

Årets black metal som jag inte vågade gå på: Watain på Fryshuset.

Årets missade konserter: Kraftwerk på Cirkus. Swans på Slakthuset. The Sun Ra Arkestra på Fasching. Fast allt förbleknar ju i jämförelse med de missade Kate Bush-konserterna i London och King Crimsons spelningar i USA.

Dan Backman

Sedan starten 1993 på Rådhusgården i Falun har tribute-bandet P-Floyd sakta men säkert – och av egen kraft – spelat sig fram till en folkkär position där de säljer ut tre kvällar på Rival. Det är faktiskt lite imponerande.

Konserten på hotellet vid Mariatorget är förstås inte lika spektakulär som den på Dalhalla i somras (med riktiga flygplan som extra attraktion) men lika musikaliskt stabil som alltid. Och med en låtlista som i bruklig ordning täcker in Pink Floyd-spektrat från ”Arnold Layne” till de sista albumen. Man har till och med inkluderat en Roger Waters-låt, ”Each small candle”. Dock inget från det i år utgivna ”The endless river”.

För oss som föredrar det tidiga psykedeliska Pink Floyd och haft svårigheter med albumen efter ”Wish you were here” blir det något av en berg och dalbanan då gruppen ju hämtar mycket från just de senare albumen.

”Arnold Layne” klarar de inte alls av att ge någon rättvisa. Den ska ju vara spinkig och försåtligt söt, inte bastant rockig med Klas Anderhells ständigt lika uppförstorade slag på en överdimensionerad virveln. Den mer obskyra ”Cymbaline” ges inte heller någon optimal tolkning. Den drömska hippe-känslan går helt förlorad, särskilt när Thomas Alm blandar sig i med en ganska hemsk sopransax.

Då går det mycket bättre med den långa atmosfäriska ”Echoes”, som ju också är en rätt tidig låt, från 1971. Skulle nog vilja påstå att det är konsertens höjdpunkt.

För den som gillar allt med Pink Floyd (som min kusin Richard och, som det verkar, stora delar av den mogna publiken) är det förstås en återkommande högtidsstund (det är ju så med P-Floyd att man har en synnerligen trogen och lojal publik).

Och inte har man det tråkigt med P-Floyd. Dalmasarna (jag vet förstås inte om alla är från Dalarna men vi kan väl låtsas det) är ju ytterst kompetenta instrumentalister och sångare och tolkar Pink Floyd-katalogen på ett ett personligt sätt utan att göra våld på originalen. Dessutom med ett utmärkt liveljud.

Jag gillar hur de inleder ”Shine on you crazy diamond” som en jazzballad innan den övergår till en mer bokstavstrogen version. Och ”Young lust” gör de bättre än Pink Floyd själva.

FullSizeRender 3P-Floyd spelar på Rival även ikväll (fred) och imorgon (lörd). Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det är lite svårt att karaktärisera Mastodon. De fyra jänkarna (två guror, bas, trummor) håller sig liksom flytande mellan gammal hårdrock och nyare progressive metal.

Inget fel med det egentligen.

Men det finns liksom ingen konsekvens i deras visuella framtoning heller:  skäggiga, långhåriga, korthåriga och tatuerade – och med en psykedeliskt hårdrockig backdrop baserad på omslaget till senaste albumet ”One more ‘round the sun” – framstår de som rejäla musikhantverkare with a mission snarare än som jobbiga flummare, läskiga satanister eller poserande hårdrockare i största allmänhet.

Styrkan med Mastodon ligger i det massiva tryck de fyra männen från Atlanta frammanar genom att lägga rytmer och tempon både mot och jämsides varandra. Med en föredömligt tydlig ljudbild går det dessutom att uppfatta alla instrument. Tack för det tjänstgörande ljudtekniker.

Riffglädjen är monumental och är det som driver musiken framåt. Sett till sina enskildheter är det kanske inte så sofistikerat, det är i själva kombinationen av de olika beståndsdelarna som musiken får sitt liv.

Trummisen Brann Dailor må vara rätt påfrestande i sitt frenetiska bankande. Men antagligen skulle musiken stanna upp i sitt snabba flöde om han skulle hålla sig till ett stadigt beat istället för att hela tiden slå på allt han kan.

Det finns något sympatiskt i att bandet saknar en medlem, typ sångare, som frontar bandet. Musikkollektivet Mastodon delar istället sjungandet mellan tre medlemmar. Det blir inte splittrat men basisten Troy Sanders är klart bäst.

Samtidigt tenderar deras musik och visuella framtoning att bli lite enahanda. Dynamiken och variationen är inte direkt det starkaste kortet. Och det är ju inte direkt snyggt när det låter som en slags snabbare och hårdare form av grunge. Vilket det alltså gör ibland.

Och, vilket bidrar till vissa invändningar, Frysen är ju inte Stockholms skönaste konsertlokal.

FullSizeRender 3Närmast iphonen: Brent Hinds. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det tar sisådär en två timmar men till sist kommer det en jullåt. Det är ju ändå mitten av december och då är det ett obligatorium att inkludera något ur den digra julrepertoaren.

Denna gång blir det kvällens två vokalister, Isabella Lundgren och Svante Thuresson, som tar sig an ”Have yourself a merry little christmas”. Med snygg uppbackning av Ekdahl & Bagge Big Band blir det en helt godkänd version.

Måndagskonserten på mysiga Scalateatern är den tredje i ordningen med pianisten Carl Bagge och trummisen Per Ekdahls nya och relativt unga storband. Och precis som vid de två tidigare varvas instrumentalnummer med sång av gästvokalister.

Denna gång är det alltså veteranen Svante Thuresson och den inte lika erfarna Isabella Lundgren som gästar scenen.

De båda skiljer sig markant åt. Svante Thuresson har ju sin stabila position i svenskt musikliv och sin scenrutin att luta sig mot. Mellansnacket är skönt gubbigt och närvaron är det inget fel på men vokalt låter det – ärligt talat – ganska så trött och slirigt.

Han gör några finstämda avslutningar – högt upp i vokalregistret där rösten nästan spricker – men i Blood, Sweat & Tears gamla trista ”Lucretia McEvil” är det mer givande att kolla mejl och statusuppdateringar på mobilen.

Annat är det med Isabella Lundgren. Mina hyllningar börjar vid det här laget bli tjatiga. Men vad ska man göra? Det finns ju vissa gudabenådade artister som liksom suger åt sig all uppmärksamhet när det gör något. Och Isabella Lundgren tillhör denna skara.

När hon tar i från tårna i den gamla fina ”I wanna be around” går det att jämföra henne med vilken stor jazzsångerska som helst, absolut inte bara Billie Holiday. Skillnaden ligger egentligen bara i att Isabella Lundgren inte är i närheten av att vara en jazzdiva. Här handlar det om en annan slags auktoritet och kraft som inte riktigt går att beskriva.

Det är en fin och anspråkslös kväll i jazzens tecken. Det finns en lätthet i det traditionella soundet som gör att Ekdahl & Bagges storband kan rekommenderas den som – i likhet med mig själv – inte känner sig riktigt kompatibel med den (oftast) svårartat gubbiga storbandsmusiken.

Allt är inte bra: Thuresson och bandet gör exempelvis ”The end of a love affair” i ett snabbare tempo än vanligt, ett grepp som i stort sett suddar ut allt som är bra med den fantastiska balladen av Edward Redding och som får mig att senare på kvällen plocka fram Chaka Khans ljuvligt sensuella version (som en slags återställare).

Av kvällens solister vill jag särskilt nämna Fredrik Ljungkvist som gör ett flertal lysande insatser på tenor. Särskilt bra är han i en skönt 40-talsdoftande ballad med film noir-känsla av Per Ekdahl.

Ser fram emot vårens måndagar på Scalateatern.

FullSizeRender 3FullSizeRender 3 kopiaFoto: Dan Backman.

Dan Backman

Julkitschen lyser helt med sin frånvaro när Andreas Aleman bjuder på en ”soulful christmas” på ett fullpackat Fasching. Här är det istället groovet och den gospelsoulfunkiga musiken som står i centrum.

Sångaren och klaviturspelaren Andreas Aleman har precis kommit med ett julalbum, ”Home for christmas”, så det blir naturligtvis en hel del därifrån. Bland annat den sköna duett han på skivan gör med idolen Michael McDonald, ”Celebrate the season”.

Aleman berättar gulligt om hur hänförd han blev av att få McDonalds vokalpålägg i sin dropbox och att han först bara skrattade och sedan grät när han lyssnade. Så talar ett äkta fan.

Blue eyed-soulsångaren Michael McDonald och hans souliga westcoast-sound från 70-talet finns hela tiden närvarande i Alemans musik. Både i den mustiga rösten (som lätt klår den annars så hyllade Björn Skifs) och och det tungt svängiga komp som hans för kvällen stora och maffiga band levererar.

Han har god hjälp av Anders von Hofsten och Teresa Perelli som lägger snygga körstämmor. Anders kör lite skön vintage-rap i Kurtis Blow-stajl som inledning till ”Home for the holidays” (det hade man gärna hört mer av) och Teresa hjälper till att göra julklassikern ”The first Noel” till ett riktigt piggt och svängigt stycke musik (den brukar ju annars kunna vara ett riktigt sömnpiller).

Låt mig också nämna Per Grebacken som gör ett supersnyggt altsaxsolo i ”This christmas” och några väldigt fina orgelinpass av Andreas Kinger.

En fin och till största delen lagom tunggungande kväll blir det. Att Andreas Alemans röst ibland tippar över åt Michael Bolton-hållet får man ta. Likaså inkluderandet av tradiga tråkigheter som den shufflebluesiga ”Santa’s looking for a bad girl”.

Dan Backman

Sidsel Endresen och Stian Westerhus möttes för första gången på jazzfestivalen i Molde 2010. Musikaliskt tycke uppstod och sedan dess har de varit sporadiskt verksamma som duokonstellation.

Men när sångerskan och gitarristen, båda från Norge, ger sig ut på en timslång och till största delen improviserad vandring i olika musikaliska terränger känns det som att de spelat tillsammans mycket längre än fyra år. Deras kommunikation är ju så telepatisk och finkalibrerad att den elektroniskt manipulerade gitarren och den nakna rösten blir till en enda musikalisk kropp.

Redan från början sitter allt där det ska: Stian Westerhus plockar på sin halvakustiska elgitarr och modellerar fram brus och knaster med loopar, pedaler, knappar och en ipad. Han har en dubbel uppsättning högtalare och förstärkare, vilket gör ljudbilden stor och analogt varm trots den digitala elektroniken.

Den visuella framtoningen är mer rockgitarristens än jazzgitarristens, något som också avspeglar sig i spelet som egentligen är mer friformrock än improjazz.

Sidsel Endresen har en mer jordnära framtoning. Hon sitter på en stol med båda fötterna stadigt på golvet och använder sin röst till både ordlös och textbaserad sång och ljudkonst. Hon har hållit på så länge att hon inte behöver konstra till det med den ibland omotiverat extrema röstakrobatik en del yngre sångerskor hemfaller åt. Utan några speciella åthävor låter det ändå märkligt och magiskt.

Till en början kompletterar hon gitarrens brusiga laborerande med partikelfysik och gruvdrift med ett stammande ljudflöde som aldrig kommer till sak. Vartefter tiden går blir det mer sammanhängande och mot slutet låter det som kinesiska. I alla fall en liten stund.

Det abstrakt upphackade ändrar karaktär organiskt och så småningom hamnar de på scenen och vi i publiken i ett avigt och långsamt elastiskt groove. Stian Westerhus plockar fram en stråke (något som alla rockmän ofrånkomligen associerar med Jimmy Page) och musiken blir alltmer elektrisk: det är som att befinna sig i ett rätt obehagligt fält med elektriska störningar, framkallade både av gitarr och röst. Ibland känns det som att få elektriska stötar.

Någonstans i mitten kommer Westerhus in på en slags Robert Fripp-minimalism med subtilt eko i lager på lager. Och det är ju aldrig fel.

Mot slutet, ska vi säga sista tredjedelen, tappas lite av det fokus som som präglat konserten. Det blir lite upprepningar och jag kan tycka att Stian Westerhus får lite för mycket feeling och som en konsekvens tar plats på bekostnad av Sidsel Endresens mer finstilta inpass. Men det ändrar inte intrycket att detta är impro på högsta nivå.

IMG_6739Rita Marcotulli & Joakim Milder. Foto: Dan Backman.

Konserten i Hörsalen presenteras av Lupino Live (en del av föreningen Impra, som jobbar för ett jämställt musikliv) och i den andra avdelningen får vi höra en annan duo som också har improvisationen som ett bärande element: pianisten Rita Marcotulli och saxofonisten Joakim Milder.

Men där mötet mellan Endresen och Westerhus var sublimt fullkomnat är det som att Marcotulli och Milder söker efter en samstämmighet som aldrig riktigt infinner sig.

Jag kan ha fel men intrycket är att det är Marcotulli som har kommandot och Milder som följer efter och gör så gott det går. Det är naturligtvis inga problem för en så skicklig och känslig instrumentalist som Milder men det slår aldrig några gnistor om deras samspel.

Jag har hört Marcotulli göra slarvsylta av Pink Floyd-låtar i Umeå en gång. Så illa blir det inte denna gång men den italienska pianistens sätt att manipulera flygelns klang med en ekoapparat är närmast pinsamt banal jämfört med Stian Westerhus suveräna behärskande av elektroniken. Hon ger sig till och med på tenorsaxens klang med den uppenbarligen simpla ekomaskinen.

Visst är det så kultiverat och oantastligt som det måste bli när rutinerade och skickliga jazzmusiker mötas på på en scen (bortsett ekot). Men det är ju inte oengagerande vältalighet man vill ha som lyssnare.

Dan Backman

En grej med singersongwriters är att de oftast är väldigt allvarliga när de framför sina (oftast väldigt allvarliga) visor men att de är glada och uppsluppna när de talar mellan låtarna. Det är inte konstigt egentligen men någon gång vore det kul att få se en singersongwriter som är konsekvent deppig och melankolisk genom en hel konsert.

Systrarna Lili och Madeleine Jurkiewicz, 16 och 18 år unga från Indianapolis, Indiana, avviker inte från detta beteende. Ledsna när de sjunger, glada när de talar. Den enda skillnaden är att de inte har så värst mycket att prata om, men det är lite skönt då en del singersongwriters har så mycket att säga mellan låtarna att man ibland vill be dem att hålla truten.

Lily & Madeleine säger att de är väldigt trötta efter att ha turnérat intensivt under en månad men att de haft så himla kul att det inte gör något och att de gärna skulle velat återbesöka Abba-museet som de var på förra gången de var här men att det inte går eftersom deras plan lyfter tidigt morgonen därpå. Ungefär så.

Det är alltså musiken – sångerna och framförandet that is – som är grejen här. Ur båda aspekterna kan man inte bli annat än imponerad och förtjust. Sångerna, som hämtats från deras två album, har fina och snabbhäftande melodier och systrarna sjunger fantastisk, med stämmor som bara systrar kan få fram. Det låter nästan som en röst, fast med olika stämmor. Det enda jag kan önska är att de oftare skulle sjunga solo, det klarar de ju galant och det gör stämsången ännu effektfullare när det inte öser på med den hela tiden.

Det är i det vokala som deras begåvning ligger, som instrumentalister är de inget vidare. Lily harvar på med ett rudimentärt ackordspel på sin akustiska gura och Madeleine kan sägas göra detsamma på sitt digitala piano. Det fungerar, men inte mer än så.

Utan albumens mer rikt orkestrerade ackompanjemang blir det lite enahanda, trots att de inte spelar särskilt länge. Det lunkar liksom på med samma rytm och samma stämmningsläge.

Ändå lyssnar jag mycket hellre på Lili & Madeleine än First Aid Kit, som ju är en referens här, både för att de befinner sig i typ samma musikaliska terräng och för att systrarna råkar idolisera sina svenska kollegor (som ju också är systrar).

Lili & Madeleines tonåriga allvar är så mycket bättre än First Aid Kits äppelkäcka hurtighet och svenska duktighet och deras ambitiösa ansträngningar att låta så amerikanska som det bara går. Lili & Madeleine behöver ju inte anstränga sig för att få till det där amerikanska och slår FAK på alla punkter.

FullSizeRender 3Allvarliga systrar. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Vi har alla en massa melodier i huvudet. Det är dock få förunnat att kunna plocka fram dem och omsätta dem till flödande infallsrika improvisationer som tyngdlöst pendlar mellan jazz, pop och klassisk musik.

Men det är precis vad den italienska pianisten Stefano Bollani gör när han på inbjudan av den italienska ambassaden (som vill uppmärksamma att det italienska ordförandeskapet i EU nu närmar sig slutet) ger en solokonsert i Konserthusets Grünewaldsal.

Som en barpianist deluxe med extra allt (och det är alltså positivt menat) spelar han sig igenom melodier man känner igen, tror sig känna igen eller kanske aldrig hört förr. Antagligen skulle han vara fantastisk som pianist i ”Så ska det låta” (också det menat som beröm).

Utförandet är virtuost med snabba löpningar över klaviaturen och ett så intrikat samspel mellan höger- och vänsterhanden att de tycks helt frikopplade från varandra. Det är oupphörligt underhållande och fascinerande, även om man ibland vill att han skulle stanna upp lite och vila i något av alla de uppslag som formligen väller fram.

Som bäst kombinerar han olika sidor av Keith Jarrett och Chick Corea men när han börjar trumma på flygeln och slå med locket närmar han sig ett jobbigt Jamie Cullum-manér. Och när han som extranummer samlar in publikens önskemål och sedan mixar ihop allt som en Victor Borge, med ”Rivers of Babylon” som ett återkommande tema, kan jag tycka att han blir lite för tramsig för sitt eget bästa.

Konserten har som tema ”låtar från hela världen” och man har som lyssnare fullt sjå med att notera alla spår och stickspår han kommer in på. Två melodier ur Brecht/Weills ”Tolvskillingsoperan”, italienska smörsång (det hade man gärna hört mer av), den svenska folkvisan ”Liten Karin” i en Satie-tappning, Lloyd Webbers ”Everything is allright” (från ”Jesus Christ Superstar”), lite ur Bernstein/Sondheims ”West Side Story” och Ravels ”Bolero” är några av de melodier jag hinner anteckna.

Just det, Bollani inledde med melodier från Brasilien och Argentina. Och i extranumret fick han till och med in några takter ”Pippi Långstrump”. Bra jobbat.

Att han tidigare i år gett ut ett album där han tolkar Frank Zappa är föga överraskande. De båda är ju tvättäkta eklektiker som inte känner av några musikaliska gränser.

FullSizeRender-2Stefano Bollani i aktion. Foto: Dan Backman.