Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Äppelmusterier är den nya korvstoppningen, vinylskivan är tillbaka på allvar och på Cinemateket framförs nyskriven musik till stumfilmer.

Säga vad man vill om hipsters och deras inflytande på samtiden men jag har inget emot något av det ovan anförda. Absolut inte.

Hans Appelqvists musik till regissören Yasujiro Ozus ”I was born, but…” (från 1932) ingår i Cinematekets mycket lovvärda satsning ”Sounds of silence” där sex artister/grupper getts medel att komponera ny musik till gamla stumfilmer.

Appelqvist, som brukat spela till egna filmer och därför känns självskriven, är näst sist och har med sig träblåsaren Nils Berg, som här trakterar basklarinett och diverse flöjter, och Ying-Hsueh Chen på marimba, vibrafon och diverse slagverk.

Tillsammans skapar de en varm och tät ljudbild, särskilt när de kombinerar flygel med basklarinett och marimba, som hela tiden är underordnad det som händer på vita duken.

Det är ju inte helt lätt det här med att spela till film: ibland mötas de två, ibland färdas de parallellt med varandra, ibland kolliderar de.

Appelqvists lågmälda soundtrack – så lågmält att en hel del knappt är hörbart, det gillar jag – är i stort sett fungerande från början till slut men lyfter å andra sidan inte filmen till nya oanade höjder (som Dungen gjorde på den första konserten i serien).

Det kan också bero på den något kärva och ibland drastiskt humoristiska filmen. Det blir liksom inte så mycket av historien om två envisa busfrön och deras relation till pappa och mamma och de nya klasskompisarna i området dit de flyttat

Men ok, allt är fint och bra, musiken och filmen och framförandet, men jag har svårt att engagera mig i det jag hör och ser. Väntar liksom på att något alldeles speciellt ska hända. Men det verkar inte riktigt vara grejen här. Varken för Yasujiro Ozu eller Hans Appelqvist.

Dan Backman

Vivian Buczek har man kunnat höra i en rad sammanhang och konstellationer. Men även om hon gett ut fyra soloalbum har hon inte riktigt nått ut på samma sätt som en del av hennes mer namnkunniga kollegor.

Känns som att det är läge för att ta ytterligare ett steg längre ut på den svenska jazzscenen nu när hon precis släppt det lysande albumet ”Curiosity”. Som sångerska lirar hon ju redan i den högre divisionen.

På skivan såväl som på Faschings scen kompas hon av Martin Sjöstedts trio (med Niklas Fernqvist och Johan Löfcrantz Ramsay). Med den äran, ska tilläggas. Noteras bör också att den mångbegåvade Sjöstedt står som arrangör för samtliga spår.

Det är en releasekonsert, en välbesökt sådan, så fokus ligger på de låtar som valts ut till albumet. Däribland välbekanta standards som ”It might as well be spring” och ”How deep is the ocean” jämsides nya angenäma bekantskaper i form av Johan Björks ”Lighthouse” och Claudia Campagnols ”I’m strong”.

Den eleganta lätthet som präglar albumet försvinner något på Fasching-scenen, till viss del beroende på att den i princip förträffliga trummisen Johan Löfcrantz Ramsay tillåts dundra på lite för mycket för min smak. Med det är en anteckning i marginalen.

Anslaget är traditionellt jazzigt med en skön känsla av 70-tal. Jag gillar stråken av smooth jazz och quiet storm och kan tänka mig att en producentgigant som Quincy Jones borde gå igång på musiken.

På albumet gästspelar gitarristen Elias Källkvist begåvat och känsligt men på Fasching sitter den eminenta Max Schultz in med skön gura som poängterar ett bluesigt och groovigt drag. Sådant finns också i Vivian Buczeks delikata jazz.

FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

Dan Backman

Jag sa att jag bara skulle stanna en liten stund men blev ändå kvar på grannens fest. Det var ju så trevligt.

Mats & Morgan var alltså redan tio minuter in på sitt andra set när jag till slut kom till Fasching. Kanske lika så bra det, deras musik är ju så intensiv och flippad att ett set på Fasching (vilket ungefär betyder en timme) räcker gott och väl. I alla fall kändes det så just denna kväll.

När jag tränger mig fram för att kunna se något är Mats Öberg, Morgan Ågren, Gustaf Hielm och Stefan Jernståhl mitt uppe i en groovig improvisation i stil med hur Frank Zappa & The Mothers kunde låta 1973 (alltså då de var som mest jazzrockiga).

Det låter förstås helt lysande och man påminns återigen om vilken världsunik liten kombo Mats & Morgan-orkestern faktiskt är.

När sedan Mats Öberg får en mer lågmäld stund för sig själv med munspel och klaviatur blir det kanske inte helt optimalt för en lördagsstimmig Faschingpublik, även om jublet efteråt är monumentalt.

Om jag får vara lite kritisk så kan jag tycka att Mats Öberg kunde vara lite mer sparsam med de skojiga samplingarna med pistolskott, röster och konstiga ljud. Det blir liksom för Zappa-knasigt och det vet vi ju att även Zappa kunde vara för knasig för sitt eget bästa.

Sedan tappar de mig också delvis när de helt lossar förtöjningar och svävar ut i värsta ”Interstellar”-stil med en friformrock som blir så viktlös att den riskerar att upplösas i ett tomt intet.

Men ändå. Jag gillar ju den här gruppen. Nya skivan ”Schack Tati” är jättebra och visst är det fantastiskt kul att de trots ett långt uppehåll fyller Fasching med en superentusiastisk publik.

FullSizeRender-5Visualisering av hur det kan låta om Mats & Morgan. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Sonic Station maxar uttrycket i alla led. Det är distinkt, intensivt och med tydligt konturerade melodier. Till och med volymen är ovanligt högt uppdragen.

Tack och lov är den sceniska framtoningen mer tillbakalutad, annars hade det nog blivit för mycket av det goda. Sångarna Johan Boding och Marika Willstedt är visserligen klädda som typiska rockers men ligger lågt med poserandet. Det viktigaste här är ju att det låter så bra och så korrekt som det bara är möjligt.

Sonic Station verkar inom en uramerikansk genre som brukar benämnas AOR (adult oriented rock) och det är omöjligt att inte referera till ett band som Toto. Fast med tillägget att Sonic Station låter som ett uppdaterat och piggare Toto, kanske beroende på att medelåldern är betydligt lägre. Det enda som saknas är motsvarigheter till Totos outslitliga monsterhits, men det kommer nog.

Bandet har två välproducerade (naturligtvis) plattor bakom sig (det senaste, ”Next stop”, kom i somras) men det är live som de gör sig bäst. Det är då som musklerna och musikens livsnerv kommer fram. Det går liksom inte att ta miste på att gitarristen Alexander Kronbrink verkligen älskar att spela den här musiken. Inte bara han förstås, men det blir extra tydligt i det glada leende som så ofta kommer fram.

Både Johan Boding och Marika Willstedt är bra sångare för den här typen av svulstigt melodiös rock men det är ändå Willstedt (ja, det är hon som är med i ”Så ska det låta”) jag helst hör sjunga. Det blir lätt lite för mycket när Boding tar i från tårna.

Med två gitarrister i bandet, Alexander Kronbrink och Calle Stålenbring, skulle det kunna bli en kväll fylld av ekvilibristiska gitarrsolon. Men icke så, här hålls det igen på det solistiska nästan i överkant. Men då de släpps fria blir det å andra sidan extra härligt.

Calle Stålenbrings långa och mycket dramatiskt uppbyggda solo i ”Last goodbye” får man nog kalla för konsertens höjdpunkt. Men också den gemensamma solokonversationen i ”Catch me if you can” blir till julafton för oss som gillar snygga gitarrsolon.

FullSizeRender-2Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Ljuset kommer från Norge. Det är i alla fall så det ibland känns under norrmannen Ole Børuds feel good-konsert på Scalateatern.

Ibland alltså. När det blir Lenny Krawitz-funkigt på det där kritvita sättet som välutbildade musiker tycks gilla så mycket – och Børud har dessvärre en sådan sida – då blir det inte lika kul.

Den goda nyheten är att hästsvansfunken mer och mer får ge vika för ett mer nyanserat musicerande i den sjuttiotalistiska och kaliforniska skola man brukar kalla för västkustrock. Det märks såväl på den utsålda konserten som på det nya lysande albumet ”Stepping up”.

På plattan lirar Børud både bas, gitarr och klaviaturer men på scen har han med sig ett stort och fantastiskt välljudande band: trummor, bas, klaviatur, gitarr och en blåssektion.

Det där med en extra gitarrist är värt att notera. Markus Lillehaug Johnsen gör en strålande insats både som kompgitarrist och i några spektakulärt tjusiga partier där han dubblerar Børuds gitarr.

Børud i alla ära, men det är ändå Lillehaug Johnsen som pryder den Steely Dan-doftande ”On and on” med kvällens längsta och bästa solo. Helt utan åthävor och med ett personligt anslag, bör tilläggas.

Børud gör ingen hemlighet av sin förtjusning i Steely Dan och Pages och kommer nära genom sin och gruppens skicklighet och själfulla känsla. Samtidigt som man kan önska ett lite mer självständigt förhållande till dessa oförlikneliga giganter.

Som sångare är han smakfullt tillbakalutad men kan ibland ta i som Stevie Wonder (för min del skulle han gärna få ta in lite mer Wonder och lite mindre Steely Dan i musiken). Han får även god vokal hjälp av sina musiker.

Jo, nog är det onekligen lätt att hålla med när någon i publiken ropar ”Ole, du är kjempeflink!”.

FullSizeRender-1Børud fångad i en stjärnsmäll. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

The Stoner firar sina första tio år med en vinylskiva i 300 exemplar (varje skiva och omslag tryckt i en unik färgkombination) och en välbesökt konsert på Fasching.

”Kinder call” är inspelad i ett begravningskapell nära S:t Eriksplan för ett och ett halvt år sedan men The Stoner-männen lyckas frammana samma slags intima innerlighet och barnsliga lekfullhet på Fasching.

Den fenomenala trumslagaren Jon Fält sätter förstås en stark prägel på den helakustiska musiken, det gör han alltid vilka han än spelar med, men annars är det påfallande hur kollektiv The Stoners musik är. Alla spelar liksom lika mycket hela tiden utan några riktigt tydliga gränsdragningar mellan komponerade partier och solon.

Det är ryckigt och knyckigt och plingplongigt och stoppar och stannar ideligen. Som nervösa bilförare växlar de fyra musikerna rastlöst mellan ettan och fyran och får plötsliga infall att fickparkera på märkligt lugna bakgator.

Med en tillhörighet i det postbopiga och modala är det en musik som skojar med sig själv utan att bli tramsig. När Jon Fält markerar rytmen med ett tumpiano låter det både skojigt och fantastiskt bra och när Nils Ölmedal spelar en särskilt tydlig basgång får man för sig att det är jazz för barn som ska gestalta olika djur.

Utan att vara nostalgisk är det en musik som ibland åkallar bilder av ett mysigt 70-tal (jo, 70-talet hade sina mysigt proggiga stunder) med Hasse & Tage, näbbstövlar och cykeldemonstrationer.

Framför allt är det en musik som innehåller ovanligt mycket luft och mellanrum. Det är inte alla som kan spela så här tyst och intimt och ändå upprätthålla ett så skönt jazzigt flöde.

Nämnde jag musikerna vid namn? Nils Berg, träblås, Jonas Östholm, piano, Nils Ölmedal, kontrabas, Jon Fält, trummor.

FullSizeRenderJonas, Nils, Nils, Jon. Foto: Dan Backman.

Jo, det där med vinylskivan i 300 exemplar. Naturligtvis finns den att köpa på Itunes och streama på Spotify. Det har ju blivit en vanlig kombo: vinyl i liten upplaga och möjlighet att streama/ladda ner.

Dan Backman

Ed Sheeran behöver inte mer än sig själv och några gitarrer för att få ett Globen packat med övertända tonårstjejer (ja, det är mest tjejer) att explodera som en smällkaramell.

Jo, han har ju sina loop-pedaler också, så att han kan sjunga stämmor med sig själv, trumma på gitarren och genom adderandet bygga upp sina pojkbandslåtar till något som skulle kunna beskrivas som den pastellfärgat glada versionen av José González och Tracy Chapman.

Det har gått fort för den 23-åriga rödhåriga britten. Han säger själv att det var 200 personer senast han var i Sverige och nu sålde han ut spelningen på Fryshuset så snabbt att den fick uppgraderas till Globen.

Det är ingen avancerad gissning att den publik som kommit också följer Idol och älskar One Direction. Såväl Ed Sheeran själv som hans låtar är ju som en våt dröm för jurygrupperna i världens alla artist-tävlingar. Det är ju personligheter som Ed Sheeran de vill hitta och slipa till superstjärnor.

Tillhör man inte målgruppen, vilket jag som musikkritiker alltså inte gör, blir publikresponsen en lika stor del av konsertupplevelsen som det som händer på den stora och ovanligt ödsliga scenen.

Alltså: de flesta står upp hela konserten och de gälla skriken mellan och under låtarna är så höga att jag måste hålla för öronen. Allsången är närmast konstant och det filmas, fotas, twittras, mejlas, facebookas och instagrammas så mycket att det är ett smärre under att nätet inte bryter samman.

Och, jovisst, under balladerna gnistrar det på ett sätt som de gamla Mariah Carey-tändarna bara kunde drömma om.

Men det kan inte hjälpas. Hur mycket Ed Sheeran än anstränger sig och hur mycket skojigt och snyggt det än visas på de fjorton bildskärmar som fyller fonden så blir det efter en stund rätt enahanda.

Ursäkta om det är en förutsägbar konklusion. Men, som sagt var, jag tillhör inte målgruppen.

Jo, visst sjunger han bra (till och med rappandet får godkänt) och verkar vara en i största allmänhet trevlig prick. Men, om vi ska vara lite petiga, så är det knappast något sofistikerat användande av loop-pedaler han visar upp. Där andra kan väva intrikata och grooviga musikvävar genom att addera lager på lager nöjer sig Ed Sheeran med några ackord som får gå runt och några slag på gitarrkroppen som pådrivande faktor.

Men vem bryr sig. Det fungerar ju uppenbarligen ypperligt. Ännu så länge. Men ändå: vill han stanna kvar på den här nivån krävs det nog mer. Jag kan inte se att fler musiker skulle förstöra något. Det fungerar ju bra på skivorna.

Dan Backman

Det blir många låtar från det kommande albumet, ”Woman travels alone”, när Edda Magnason gör en konsert i en fullsatt hörsal på Kulturhuset.

Så var också fallet när jag såg henne i våras tillsammans med dirigenten och arrangören Hans Ek och hans fabulösa kammarorkester Modern Fantazias.

Nu är hon ensam med sitt band (trummor, bas, två klaviaturer) men är precis lika briljant som alltid. Svartklädd och med röda solglasögon både ser hon ut och låter som en fantasi om en cool fransk sångerska från 60-talet. Fast med sneakers och med den där spännande aviga utstrålningen som indikerar att människan där framme på scenen inte är helt och fullt och totalt bekväm på scenen. När hon lutar sig mot den stora flygeln ser hon världsvant nonchalant ut samtidigt som man känner att hon raskt vill vidare i konserten.

De nya sångerna känns igen från de två tidigare albumen. Särskilt det eklektiska draget, som gör att man famlar efter orden och begreppen när de ska beskrivas. I mitt anteckningsblock skriver jag att det låter som konstiga franska schlagers, ofta med kvasiorientaliska små teman och figurer, och att sångerna kunde vara hämtade från obskyra musikaler eller bortglömda musikteaterstycken från någon Brecht/Weill-föreställning.

Jämförd med hennes tidigare låtar, alltså innan genombrottet som Monica Zetterlund, är det fläskigare och tyngre. Fast med en bibehållen nipprighet. Man kan konstatera att det tillkommit drag av 80-talssynt och electronica men fortfarande är det popmusik i en både stil- och tidsmässigt bred betydelse.

Med sin sylvassa röst, trubbiga engelska uttal och kommentarer som att ”den här låten handlar om Maria Montezami, det kan ni tänka på” bjuder Edda Magnason och hennes lysande kompband på en konsert som i stort sett är perfekt. Det är inte så ofta sådant händer.

IMG_6526Kaipa DaCapo fotograferade under slutfasen av en av deras (för det mesta) rätt långa låtar. Foto: Dan Backman.

Steget till symfonirockbandet Kaipa Dacapo, som gav en konsert i Bryggarsalen tidigare på söndagskvällen, kan tyckas långt. Men ser man förbi de stilistiska särdragen och det faktum att Kaipa DaCapo är rock medan Edda är pop går det ändå att finna kopplingar dem emellan.

Framför allt står det att finna i det eklektiska draget och viljan att skapa något stort och berörande som kanske inte nödvändigtvis tar den enklaste och snabbaste vägen mellan a och b.

Som så många andra band har Kaipa-männen tittat bakåt i sin egen historia och med tre av fyra originalmedlemmar (Ingemar Bergman, Tomas Eriksson, Roine Stolt) spelar de material från de tre första albumen, ”Kaipa”, ”Inget nytt under solen” och ”Solo”, utgivna 1975 till 1978. (För ordningens skull ska här tilläggas att Kaipa DaCapo inte ska blandas ihop med Kaipa, som leds av originalmedlemmen Hans Lundin och är aktuella med albumet ”Sattyg”).

Med adderandet av Michael Stolt och Tomas Bodin visar de inte bara var det traditionellt progrockigt symfoniska skåpet ska stå utan demonstrerar även sin unika ställning på den globala progrockscenen genom stråken av svensk folkmusik som ibland lyser igenom.

Kaipa spelade in på Decca och hölls utanför den proggiga gemenskapen på 70-talet, då proggens politruker inte tillät några att spela in på ”kommersiella” skivbolag. Idag kan man dock, via Kaipa DaCapo, höra hur väl Kaipa passade in bland de proggband som rörde sig smidigt mellan progressiv rock, folkmusik och fusionjazz.