Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Fonzie Thornton!? Presenterade han verkligen en av körsångarna som Fonzi Thornton?

Ja. Jo. Visst är det Fonzie som står där bredvid två kvinnliga körsångare, till vänster på scenen. Jag vet ju att han sjungit med Bryan Ferry förut men jag var oförberedd på att han skulle vara med just denna gång.

Vi talar alltså om en av rösterna med Chic, världens bästa discosoulband. Inte den viktigaste rösten förvisso, de tillhörde Alfa Anderson och Luci Martin, men att ha sjungit på ”Good times”, varit med på sex album och turnérat med Nile Rodgers och Bernard Edwards är stort. Sjukt stort.

Inte för att han utmärker sig med Bryan Ferry. Han är bara en sådan där anonym körsångare man inte lägger märke till men som skulle saknas om de inte var med. Ett av alla dessa otacksamma jobb i musikbranschen.

Upptäckten av Fonzie Thornton är ungefär det mest spännande jag har att rapportera från Bryan Ferrys konsert på Stockholm Waterfront. Möjligen kan det vara intressant att veta att den idag 69-åriga konservativa brittiska dandyn byter kläder, från en hiskeligt mönstrad kavaj till en stilren blå kostym.

Annars är det en sådan där väldigt typisk nostalgikonsert som bara är rolig för de som var med när det begav sig. Inget fel i det, men det är fullt förståeligt att det är femtioplussarna som dominerar i bänkraderna. Yngre människor har ju mer att hämta från källorna, alltså soloalbumen och de med Roxy Music, de låter betydligt fräschare än det Ferry har att erbjuda idag.

Inte för att det är en dålig konsert. Bryan Ferry har rösten i behåll och hans band är kompetent, men absolut inte mer än det. Ferry säger nödvändigheter som att det är ”nice too be back in Stockholm” men ger snarast intryck av att dra igenom konserten så fort som möjligt. Stora delar av tiden sitter han bakom en Nord-klaviatur.

Saxofonisten har en ganska hemsk metallisk klang i sina instrument och den danska gitarristen tillåts sväva ut i fläskiga solon i en utsträckning som den gamle Roxy Music-gitarristen Phil Manzanera aldrig skulle göra.

Konserten bygger på Roxy Music-låtar (Ferry var ju den huvudsakliga kompositören) och låtar från soloalbumen (som brukar pendla mellan att vara egenskrivna och helt ägnade andras låtar). Två spår från det kommande albumet ”Avonmore” pekar inte ut några nya riktningar men låter helt ok. Tack och lov gör han bara en Bob Dylan-cover (en melodramatiskt sockrad ”Don’t think twice it’s allright”). Då lyckas han bättre med Robert Palmers ”Johnny and Mary”, som han även gjort med Todd Terje på ”It’s album time”.

Dan Backman

Ännu en rockikon har gått ur tiden. Det är något man nästan vant sig vid och som förstås kommer bli än mer vanligt nu när den första generationen stilbildande rockmusiker kommit upp i åren.

Basisten, låtskrivaren och sångaren Jack Bruce förknippas främst med den brittiska powertrion/supergruppen Cream. Hur hur mycket han än gjorde innan bildandet av trion 1966 och efter att splittringen var ett faktum 1968 så är det ändå tiden med Cream som är den rockhistoriskt sett viktigaste.

Jag minns mycket väl hur min kompis Håkan och jag häpet lyssnade om och om igen på genombrottssingeln ”I feel free” och sedan på lp-debuten ”Fresh Cream” när den kom i december 1966. Bluesrock hade vi ju hört förr men aldrig någon som lät så här tuff och, eh, ska vi säga fräsch.

Inte blev det sämre av att Jack Bruce i flygarmundering, trummisen Ginger Baker (med pälsmössa) och gitarristen Eric Clapton (också med flygglasögon av vintagemodell) såg så obeskrivligt coola ut.

Uppföljaren ”Disraeli Gears” (som kom ett år senare) var typ lika upphetsande, med stilbildande låtar som ”Strange brew” och ”Sunshine of your love”, men framme vid 1968 års ”Wheels of fire” hade det kommit så otroligt mycket annat i musikväg att engagera sig i så det var egentligen bara singeln ”White room” som fastnade.

Med tre så starka och egensinniga viljor (Ginger Baker var och är en äkta galenpanna) gick det inte heller att hålla ihop gruppen längre: 1969 kom det alltså ett sista album, ”Goodbye”, med tre liveinspelningar och tre nya studiospår. Någon riktig återförening blev det aldrig men 2005 genomförde gruppen sju mycket uppmärksammade konserter i London och New York.

Jack Bruce gick vidare och spelade i olika genrer och med en lång rad prominenta musiker: Tony Williams, John McLaughlin, Frank Zappa, Carla Bley, Lou Reed, Billy Cobham, Ringo Starr, Vernon Reid. To name a few. Han testade även powertrioformatet ytterligare några gånger, mest minnesvärt blev det tillsammans med Leslie West och Bruce Laing.

Jack Bruce blev diagnosticerad med levercancer (den som kom att ta hans liv) redan 2003 men han var aktiv in i det sista. Så sent som i mars detta år kom det senaste albumet ”Silver rails”.

Men som sagt, det är för tiden med Cream (där alla var exakt lika viktiga kugghjul) han främst kommer bli ihågkommen. Se bara på detta ohyggligt coola youtube-klipp. Cream-männen inte bara låter livsfarliga, de ser ju minst lika livsfarliga ut. 2014 är det fortfarande exakt så här som unga rockmusiker vill se ut och låta.

Dan Backman

Pianisten Kris Bowers och sångerskan Julia Easterlin, både från New York, använder sig av loopar när de framträder solo och tillsammans. Julia Easterlin gör det kreativt och med säker känsla för tekniken, Kris Bowers gör det bedrövligt dåligt.

Hans inledande två låtar, tolkningar av jazzklassikern ”Caravan” och rapparen Kendrick Lamars ”Rigamortis”, är häpnadsväckande tafatta och sega och visar på hur svårt det är att få till det med en digital maskin.

Julia Easterlin är duktigare på att få liv i de digitala röstloopar som läggs i raffinerade lager på lager, men även här blir det enahanda efter en stund. Det är egentligen inte hennes fel, det är själva apparaten som utgör en konstnärlig återvändsgränd.

Men det är lätt att se förbi loopandet då hon är en sådan lysande sångerska och en så charmerande pigg scenpersonlighet. Det märks inte minst när hon sjunger några sånger till Kris Bowers snygga pianoackompanjemang. Way to go, vill man säga till de båda.

FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

Konserten är en av de sista på årets upplaga av Stockholm Jazzfestivalen. Med 21 000 besökare fördelade på 35 lokaler och tio dagar låter den nöjda festivalledningen meddela att man redan bokat in nästa år: 9-18 oktober.

En invändning man kan ha är att antalet dagar och antalet lokaler gör att själva festivalkänslan uteblir. Nu blir det mest ett rännande på en massa utspridda konserter. Det är förstås lovvärt ur ett kulturpolitiskt perspektiv att uppmärksamma olika spelställen för jazz. För besökaren blir det dock problematiskt med logistiken.

Dan Backman

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att Isabella Lundgren lämnat Billie Holiday och 20-talsjazzen. Det har hon förstås inte även om hon på det kommande albumet orienterat sig mot en något mer samtida jazzmusik.

På Klara Soppteater framträder hon med ett program bestående enbart av melodier som alla kan hänföras till vad vi brukar kalla ”den stora amerikanska sångboken”. Men inte de gamla vanliga utan de lite mer okända av låtskrivarparet Sammy Cahn och Jule Styne. Om man nu kan kalla underbara romantiska ballader som ”I fall in love too easily” eller ”The things we did last summer” för okända.

De på scenen, Isabella Lundgren, pianisten Jonas Östholm och basisten Viktor Skokic, är alla relativt unga och sysslar med alla möjliga sorters jazz, ändå känns det som att de förstått de här sångerna på djupet.

Tolkningarna är trogna originalen men ändå laddade med just dessa tre musikers personlighet och sensibilitet. Alla tre drar sitt strå till stacken även om Isabella Lundgren av naturliga skäl står i centrum.

I början av konserten bidrar även publiken till ljudbilden när otaliga skedar klirrar mot soppskålarna. Det låter som en präktig variant av isens klirrande mot ett whiskeyglas på en nattklubb.

Konserten får dessvärre att abrupt slut i förtid då en kvinna precis framför scenen kollapsar och sjukvårdspersonal måste tillkallas.

Dan Backman

José James är en typ av artist som programbokarna på Fasching uppenbarligen älskar (något som förstås också satt sina avtryck på Stockholm Jazz Festival) . Vi talar om en krets av coolt slicka amerikanska män och kvinnor i gränslandet mellan jazz, soul, funk och hiphop. Man behöver inte googla länge för att upptäcka att rätt många musiker som bokas till Fasching – förutom musikaliska likheter – tillhör samma nätverk och har spelat tillsammans i olika konstellationer.

Kris Bowers som spelar på Fasching ikväll, för att ta ett exempel, har varit med i José James grupp. Och José James brukar framträda med Robert Glasper. Just sayin’.

När det gäller José James ska det dock påpekas att han stretchar sin musik längre ut åt kanterna än någon annan i den här kretsen. Det hör man på senaste albumet ”While you were sleeping” och det hör man på lördagens fullspikade Fasching-gig.

Efter en fonky inledning tar han alltså med en något motvillig publik i riktning mot grunge, blues och singersongwriter-pop. Medveten om det något problematiska i dessa utflykter tar han själv upp ämnet på scenen i en monolog som utmynnar i att vi ska känna jazzen i allt han spelar.

När han sedan går vidare med en souligt fonky ”Trouble”, komplett med ett väldigt snyggt pianosolo, blir alla glada.

Hursomhelst, José James har en fin röst som kan påminna om Gil Scott-Heron och hans band är mycket bra. Gitarristen har konstiga glasögon (jazzmössan är ju inte längre allenarådande på jazzklubbarna, en yngre generation profilerar sig gärna med glasögon och/eller färggranna sneakers) och den kanske glittrigaste gitarr jag sett. Han spelar begåvat dessutom.

FullSizeRender-7Soundscape Orchestra. Foto: Dan Backman.

Tvärs över gatan från Fasching ligger Scandic Grand Central. I hotellbaren kan man understundom höra musik och denna kväll, lite innan José James körde igång, var det Soundscape Orchestra som packat upp vibrafon, datorer, trummor, klaviaturer och träblås på den lilla scenen.

Och visst, det var inte så dumt. Adam Forkelid, Thomas Wingren, Calle Rasmusson, Anders Åstrand och Peter Fredman har alla full kontroll på sina uttrycksmedel och vet hur man kombinerar Steve Reich-minimalism med soft groovejazz, Miles Davis ”Bitches brew”-period, electronica och exotica till en slags loungemusik som känns skräddarsydd för en hotellbar.

Sedan är det en annan sak att man kan känna sig oerhört trött på alla dessa Steve Reich-influenser som ständigt och jämt dyker upp på alla möjliga och omöjliga ställen.

Dan Backman

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, kanske till och med livsfarligt, att ge sig på Antonio Carlos Jobims bossanova-sånger. Den genialiska mästarkompositörens utsökta musik har ju liksom redan cementerats för evigheten, främst via hans egna inspelningar men också andra stilbildande tolkningar långt bak i 1960-talet.

Givet detta kan jag ändå tycka att Lina Nyberg lyckas riktigt bra när hon framför dessa coolt bitterljuva melodier och texter framför en skara lunchätande gäster på Klara Soppteater (under Stockholm Jazz Festivals beskydd).

Till skillnad från många andra har Lina Nyberg ordentligt på fötterna. Hon berättar om ett intresse som sträcker sig bakåt till 18-årsåldern och om språkstudier för att förstå vad som döljer sig bakom den vackra portugisiskan. Hon har till och med översatt några sånger till svenska. Ambitiöst.

Med sitt utmärkta lilla band – pianisten Jonas Östholm, basisten Viktor Skokic och trombonisten Karin Hammar – fyller hon en timme med en balanserad blandning av sånger vi alla hört, som ”Desafinado”, och mer udda fynd ur den digra katalog som Jobim lämnade efter sig när han gick bort 1994.

Trombon är inte det mest självklara bossa-instrumentet men Karin Hammar får det att låta så med att känsligt spel som poängterar jazzen mer än samban i bossan.

Och Jonas Östholm. Wow liksom. Visste inte att han var så bra på att vissla unisont med pianot. Men alltså, hans solon är helt kongeniala med bossakänslan och adderar det där lilla extra som alla konserter mår så bra av.

Såvitt jag kan bedömma är Lina Nybergs portugisiska klanderfri. Gillar det faktiskt bättre när hon sjunger på originalspråket än på svenska, hon berättar ju ändå pedagogiskt (hon är ju lite som en dagisfröken, Lina) vad sångerna handlar om. Intressant också att få höra att förvånansvärt många bossor handlar om att gräla, något som sällan märks i de till engelska översatta sångerna.

FullSizeRender-4FullSizeRender-5Ovan: Den visslande pianisten Jonas Östholm och tre spöken. Under: MP Band minus Staffan Astner.

MP Band flög under radarn när de var aktiva på 80-talet. Åtminstone flög de under min egen radar. Kanske att jag såg bandnamnet och trodde att det var ett gäng under ledning av Per Gessles parhäst Mats Persson, han kallas ju MP, och därför inte var något att kolla upp.

Men initialerna står alltså för den mycket rutinerade och ofta anlitade trummisen Magnus Persson. För att fira släppet av en liveinspelning från Fasching 1985 har han samlat ihop en delvis ny line-up och packat in dem i lilla Plugged Records i Gamla Stan (som en programpunkt på Stockholm Jazz Festival).

Från 80-talet är det bara han själv och gitarristen Staffan Astner kvar. Övriga platser upptas istället av Daniel Bingert, elbas, Karl Martin Almqvist, tenor och sopran, och Mats Öberg, klaviatur.

Från 80-talet finns inte heller mycket av det digitala ljudet kvar. Det tackar man för. Men i övrigt får man säga att det är väldigt typisk genreöverskridande fusion från detta årtionde.

Gruppen spelar albumet i sin helhet vilket innebär att en hel del olika musikaliska stationer passseras. Jag antecknar att det börjar med något som kan liknas vid en slags svävande Schaffer/J:son Lind-fusion, fortsätter med renodlad jazzfunk, med otroligt snyggt stötig funkbas, nästan p-funkig, spelad av Daniel Bingert och att låten ”Cave of light” (med ett strålande solo av Staffan Astner) i princip är byggd på Pat Metheny-klassikern ”Are you going with me?”.

Jodå, det är riktigt trevligt och det verkar upplagt för att Magnus Persson ska blåsa liv i gruppen igen. Publiken finns ju därute.

FullSizeRender-6Foto: Dan Backman.

Vad mer finns att rapportera från jazzfestivalfredagen? Jo, Isabella Lundgren på Fasching förstås. Denna gudabebådade sångerska som är bland det bästa som hänt den svenska jazzscenen.

Nu är hon aktuell med ett nytt album och en ny grupp (Calle Bagge, piano, Nikkas Fernqvist, bas, Daniel Fredriksson, trummor). Man kan även säga att musiken är ny. Borta är 20-talsjazzen och Billie Holiday-influenserna. Det är kanske lite tråkigt men är förstås ett nödvändigt steg för att skapa sig en ännu tydligare musikalisk identitet.

Hon framför några nya sånger (jag missar andra set med Dylan-tolkningar bland annat) men jag ber att få återkomma till dem på annan plats i denna tidning när jag lyssnat in mig på albumet.

Låt mig bara få säga att Isabella Lundgren har ett allvar som är unikt. Hon får liksom tiden att sakta ner bara genom att vara. Det kallas väl för utstrålning och närvaro.

Och sedan sjunger hon ju fantastiskt. Med en helt naturligt flödande tajming och en lågmäld men mycket uttrycksfull frasering. Att hon har något att säga med sina texter bidrar förstås också till magin.

Södra Teatern nästa gång? Snälla.

Dan Backman

Jamie Cullum slog igenom stort 2004 med albumet ”Twentysomething”. Då var det fortfarande lite nytt med att unga artister tog sig an både pop och jazz och den unga britten hade ju, precis som kanadensaren Michael Bublé, charm, energi och musikalitet i överflöd.

Tio år senare är det inte lika lätt att förföras. Den idag 35-åriga britten, som är ett av affischnamnen på den pågående Stockholm Jazz Festival 2014, har förvisso kvar energin och kastar sig fortfarande imponerande lätt mellan pianojazz och pianopop, dåtid och nutid, covers och eget material. Och jo, nog växlar han sjukt snabbt upp från en eftertänksam ballad till att nästan riva Konserthuset.

Men det som var nytt och fräscht för tio år sedan känns idag som ett manér. Redan i andra låten står han alltså på den inhyrda flygeln (är säker på att Konserthusets pianotekniker aldrig skulle tillåta dylikt beteende på husets egna instrument) och lite längre fram används den som en congatrumma. Naturligtvis ger han sig även ut på en bejublad promenad bland bänkarna, och på dem, under den konstiga electroversionen av Cole Porters ”Love for sale”.

I början av karriären spelade Jamie Cullum med gamla jazzgubbar men nu har han ett litet band som matchar hans egen ålder. Det är bra. Även de växlar obehindrat mellan jazz, pop och en gnutta r’n’b, som Pharrels ”Frontin'”.

Jag ger inte mycket för Rory Simmons trumpetsolon men gillar när sångaren José James, som uppträder på Fasching ikväll lördag, bjuds upp på scen för en liten stunds opretentiöst jammande över en slags bluestolva.

Visst är det skicklig underhållning – jo, festivalpubliken älskar det – men mycket till musikalisk substans finner jag icke. Yrvädret Cullum rusar fram mellan pop och jazz och blues och radar upp så många klimax att man till slut inte bryr sig.

För tio år sedan upplevde jag Jamie Cullum som en charmig energikick, idag blir jag – ärligt talat – bara trött.

Jamie Cullum på Stockholm Jazz FestivalFoto: Urban Wedin.

Dan Backman

Jag tror mig höra att Janne Kullhammar, aftonens trummis i Brännvinskungens sal, säga något om ”resolut jazz”. Och det är kanske inte så dumt när man ska skriva något om denna konstellation med tre gitarrister, en organist och en trummis.

För det här är ju en synnerligen lättsmält mainstreamjazz, som ena minuten kan anta formen av bop, nästa bli till en ballad eller en mambo. Eller något annat trevligt som kommer upp till ytan. Svår att missuppfatta, svår att inte tycka om.

I förgrunden tre mycket kompetenta gitarrister, Max Schultz, Claes Askelöf och Erik Söderlind, bakom dem organisten Leo Lindberg (som också sköter basen via klaviaturen) och så Brännvinskungen själv, Janne Kullhammar.

Utan att förringa herrar gitarristers smakfulla insatser är det återigen svårt att inte tappa hakan inför Leo Lindbergs säkra hantering av klaviaturen (häromkvällen var det i ett helt annat sammanhang). Det låter onekligen som om han spelat groovejazz på orgel i en herrans massa år. Vilket han ju inte har.

Den stora salen i nationalromantisk stil hör till de mer speciella på den stockholmska jazzkartan. Här, på Carlshälls gård ute på Långholmen, anordnar Janne Kullhammar konserter även när det inte är jazzfestival i stan.

IMG_6299FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

S:ta Clara Bierhaus i Gamla Stan är ett annat jazzställe. Fast här är det extremt litet och trångt, särskilt när det är fullsatt, som denna kväll när det ärevördiga fusionbandet Egba framträder i en akustisk inkarnation.

Fusion är ju egentligen en konstform som bygger på elektricitet men Ulf Adåker, trumpet, Ulf Andersson, tenor och sopran, Stefan Blomquist, piano, Göran Lagerberg, elbas (den enda med förstärkare alltså) och Åke Eriksson, trummor, får ändå till groovet på ett helt tillfredställande sätt.

Dr Åke, som han kallas i branschen, är ingen utpräglad jazztrummis så groovet blir lite svårdefinierat. Men det gör ju inget så länge det svänger, som man brukar säga.

Precis som på Carlshälls gård är det jazzmys för hela slanten. Adåker och Andersson spelar snirkliga unisona teman i stämmor på ett sätt som låter väldigt mycket 70-tal och har man hört Egba då det begav sig, och det har nog de flesta på plats, så trivs man.

Dan Backman

Albumaktuella Wildbirds & Peacedrums inleder när Sveriges Radio P2 delar ut sina årliga jazzkatter på Fasching. Mariam Wallentin (som tillsammans med Andreas Werliin utgör gruppen) fick ju priset som ”årets musiker” förra året så det passar bra (i år gick det till cellisten Svante Henryson).

Duons slagverksdrivna och monotont rituella folkblues (ja, vad ska man kalla det? inte är det jazz i alla fall) känns igen samtidigt som det är tydligt att de fördjupat uttrycket och gjort det mer mångfacetterat. Det känns som ett nödvändigt steg framåt.

Jag gillar att Mariam Wallentin klär på sig en mönstrad jacka när hon övergår till sin egen grupp Mariam The Believer. Det blir liksom som en visuell övergång till ett annat uttryck, även om det musikaliskt inte är helt väsensskilt från W&P. Det är ju Mariam Wallentins särpräglade röst som står i centrum i båda fallen.

Med Johan Berthling på elbas, Tomas Hallonsten på Rhodes och Alice Coltrane-orgel och Andreas Werliin kvar på trummor blir ljudbilden större och tätare och harmoniken utökad. Jag vet inte vad man ska kalla detta heller (utomeuropeisk psychproggrock kanske?) men vet att jag gillar det bättre än Wildbirds mer asketiska sound. När man avslutar med den egensinnigt tjusiga powerballaden ”To conquer pain with love” är det tydligt att det här är en musik som tar sina helt egna vägar.

IMG_6201IMG_6203Foto: Dan Backman.

Den i P2 direktsända konserten/prisutdelningen går vidare med Laurin/Bergcrantz Project featuring Victor Lewis. Anna-Lena Laurin fick mottaga förra årets jazzkatt i egenskap av kompositör (i år blev det Cecilia Persson) och nu är det dags att framföra det av P2 beställda verket.

Laurin är mer verksam som tonsättare inom det klassiska fältet men i beställningsverket, betitlat ”In water”, hörs det inte några direkta influenser därifrån. Däremot är det som att hon skapat sitt stycke i en tradition där Miles Davis ”Bitches Brew” utgör en av hörnpelarna.

Med undantag av den mycket välmeriterade trummisen Victor Lewis och kontrabasisten Stefan Bellnäs är det verkligen en family affair detta, med äkta paret Anna-Lena Laurin och Anders Bergcrantz (trumpet) och döttrarna Iris och Rebecca på sång (jo, Rebecca spelar lite theremin också).

Med start i sång med Jon Hassell-filter utvecklar sig kompositionen åt alla möjliga håll. Strukturen är flytande som vatten: kalejdoskopisk som bäst, splittrad som sämst. Anna-Lena Laurin håller själv en låg profil men gör bland annat ett fint solo på en liten moog. Systrarna Rebecca och Iris sjunger med stor känsla men det är ändå som att musiken inte lossar från sina välkomponerade förtöjningar.

Det är ju jazzfestival några dagar till så samtidigt med Jazzkatten-konserten på Fasching finns det fyra andra konserter att välja på. Jag tar mig till Lilla Hotellbaren vid Medborgarplatsen där Fredrik Kronkvist blåser hård och övertygande altsax tillsammans med en kvartett mycket kompetenta jazzmän: pianisten Martin Sjöstedt, basisten Johnny Åman och trummisen Johan Löfcrantz Ramsay.

Inga konstigheter, pang på rödbetan med hard bop och modalt i en amerikansk 60-talstradition. Spelglädjen går inte att ta miste på. Inte heller skickligheten: när en av bassträngarna går av fortsätter övriga tre obekymrat.

Mot slutet av första set kommer man in på John Coltranes ”A love supreme”, fast snabbare och liksom med andra betoningar vilket gör att man kommer undan med en låt som, om vi ska vara riktigt petiga, egentligen inte får beröras.

IMG_6216Foto: Dan Backman. 

Dan Backman

Stockholm har fått ett nytt storband. Det är förvisso ingen brist på sådana men trummisen Per Ekdahl och pianisten Carl Bagge har fått ihop ett ganska ungt och ganska stjärnspäckat gäng som tar sig fram i lite andra hjulspår än de gängse.

Detta tar sig uttryck i ett elegant och lågmält jazzsväng fjärran från det sedvanligt gubbtunga brassandet och swingandet (eller, för den delen, det ansträngt symfoniska).

Trummisen Per Ekdahl är fenomenal i sitt diskreta men ändå bestämda takthållande och pianisten Carl Bagge visar redan i det första stycket, ”Willkommen” från ”Cabaret”, upp sin finkänslighet.

De är dock inte riktigt lika bra på att presentera låtar, kompositörer, arrangörer och musiker vilket gör att jag är lite osäker på exakt vad som framförs. Men jag uppfattar det i alla fall som att det spelas kompositioner av Ekdahl, trumpetaren Nils Jansson och kontrabasisten Martin Sjöstedt (som också arrat mycket av det framförda).

I mitt anteckningsblock noterar jag både en skön nordisk 60-talsvibe och ett lojt souljazzigt groove och sätter ett utropstecken efter en ljuvligt midnattsblå ballad med Robert Nordmarks avspänt hårda tenor parad med Per ”Ruskträsk” Johanssons vekare alt. Jag noterar även att det genomgående softa anslaget kvarstår när rytmiken blir avig och medvetet går på tvärs.

Tyvärr går storbandsmagin förlorad när äkta paret Simone Moreno och Anders von Hofsten kommer upp på scenen för två sånger. Det är inget fel på vare sig det vokala levererandet eller bossan och soulen men sångarna synkar inte riktigt med bandet (som tappar det fokus man uppvisat i de tidigare framförda kompositionerna).

Storbandspremiären sker i den nyrenoverade Scalateatern, vilken visar sig vara alldeles utmärkt som jazzscen, och kommer följas av konserter 10 november och 15 december.

IMG_6195FullSizeRenderFoto: Dan Backman.

Ekdahl/Bagge Big Band uppträder inte under Stockholm Jazz Festival-paraplyet (vilket är svårförståeligt men kanske har logiska förklaringar som inte undertecknad har tillgång till). Det gör däremot den unga omtalade pianisten Leo Lindberg (19 år), som placerats i S:ta Clara Bierhaus pyttelilla källare.

Här framträder han med basisten Kenji Rabson och trummisen Moussa Fadera inför en skara åldrade jazzdiggare som högljutt kommenterar vad de hör, typ ”det lät lite som Bud Powell”.

Den unge Lindberg – jo, det är omöjligt att inte koppla ihop åldern med hans grymma teknik och stilkänsla – är verksam i en uråldrig jazztradition men lyckas ändå vitalisera standardlåtarna (hans egna är skrivna i samma stil) med sin personlighet.

Att framträda i en liten lokal (där publiken sitter i knäet på musikerna) och helt utan förstärkning ställer stora krav på musikerna (går det snett så går det snett) men Lindberg, Faddera och Rabson är alla häpnadsväckande skickliga på detta jazzidiom och får svänget att bli gemytligt och gôtt.

En sista grej: min inre jazzpolis tittar ofrånkomligen fram när jag mellan Ekdahl/Bagge och Leo Lindberg smiter in en stund på Fasching där Elin Ruth framträder. Folkpop och sydstatssoul är trevliga genrer och Elin Ruth är en bra artist men frågan är vad hon (och några andra artister) gör på Stockholm Jazz Festival?