Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Högromantiskt färgade melodislingor. Dramatiskt stegrande arrangemang. Kammarkör. Synthstråkar.

Jo, en tre timmar lång minneskonsert till den i fjol bortgångna musikern, kompositören och arrangören Björn J:son Lindh blir ofrånkomligen lite för mycket av det goda. I alla fall när fokus till stor del ligger på hans 80-tal och med hans mest kända komposition, ”Brusa högre lilla å”, som ett slags oundviklig mål.

Men Björn J:son Lindh var, som kompisen och samarbetspartnern Janne Schaffer påpekar från scenen, bred i sitt musikskapande. Det blir således Cornelisvisor, framförda av en mustig röst i röd läderkostym (Jan Åström) och ett bluesigt dragspel (Bengan Jansson), knep och knåpig funkjazz med tvärflöjt (ett till stora delar återförenat Hörselmat) och högromantisk pianolyrik (Staffan Scheja).

Men det blir också uppläsning av Michael Nyqvist (från en föreställning som Björn J:son Lindh medverkade i) och många exempel på J:sons musik för film, tv och teater.

Dock inget från den tidiga karriären med preprogggrupperna Atlantic Ocean, Jason’s Fleece och Handgjort. Det hade varit spännande att få höra lite mer om.

Till det bättre hör Tomas Andersson Wijs personliga och fina tal till Björn J:son Lindh och hans två egna sånger, som med det handplockade bandet görs i versioner färgat av det J:son Lindhska tonspråket.

Nina Ramsby bryter också av med sitt lite mer, i positiv mening, oborstat expressiva framträdande. Och Edda Magnason förstås. Hon är ju alltid lysande, även om hon denna gång inte fått några för henne optimala sånger att tolka.

Dan Backman

Regnet kommer i exakt samma stund som Papa Emeritus II och de fem ”namnlösa gastar” som utgör gruppen Ghost slutat spela. Det känns som något slags tecken och blir förstås till en passande sorti för en grupp som säger sig vara  utsänd av Satan själv för att via hårdrock samla själar åt denne.

Dessvärre är regnet mer teatraliskt effektfullt än något av det som sker under de 90 minuter som gruppen framför sin måttligt hårda poprock inför en stor och sedvanligt blandad publik på Grönan. Att det är årets sista konsert gör regnet ännu mer symboliskt laddat förstås.

Efter två skivor, en anslående visuell framtoning och effektiv marknadsföring har gruppen blivit till en världsattraktion. Alla vet att det egentligen bara är helt vanliga hårdrockare från Linköping och Stockholm (det är de två städer som brukar nämnas i spekulationerna) som klätt ut sig i munkkåpor, Darth Vader-liknande masker, corpse paint och påveutstyrsel och att de likt Kiss kommer att avslöja sina identiteter någon gång. Frivilligt eller ofrivilligt. Men det är tydligt att även Ghost lyckats fånga en stor publik med det gamla maskeradtricket.

Sedan hjälper det ju förstås också att de har några synnerligen effektiva låtar på repertoaren, som ”Year zero” och Secular haze”, och att de är genuint duktiga musiker.

Musikaliskt finns det inte mycket att invända mot spelningen på Grönan (mörkret och nöjesfältet blir ju dessutom till en snygg inramning). Problemet, för det finns ett problem, är att Papa Emeritus II tycks helt vara helt oengagerad denna kväll. Han sjunger bra, med den ljusa mässande röst som även föregångaren Papa Emeritus hade, men mentalt verkar han vara någon annanstans. Det räcker liksom inte med att sträcka ut armarna och svänga ett rökelsekar.

Det är också helt opassande för en grupp med denna slags image att, som Papa Emeritus II gör, fråga ”hur är läget?” eller oengagerat utropa ”det har varit en fantastisk konsert, tack så mycket”. En påve av denna diaboliska art ska naturligtvis bara tala på latin. Och helst baklänges.

Konserten indikerar alltså tydligt att ett påvebyte borde vara nära förestående. Med den nuvarande kommer inga fler själar att fångas.

Sedan kan man ju också tycka, utan att höja ett Siewert Öholmskt pekfinger, att det är lite märkligt att barnfamiljer på ett nöjesfält av hjärtans lust sjunger med i textrader som ”Belial, Behemoth, Beelzebub, Asmodeus, Satanas, Lucifer”.

Satanism som familjeunderhållning?

IMG_5977Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det kom inte riktigt så många som arrangören tänkt sig så konserten med det amerikanska indiebandet Avi Buffalo fick flyttas från Kägelbanan till bardelen i den motsatta delen av lokalen.

Lika så bra det då Long Beach-bandet trots två album och en mindre global hajp på bloggar, twitter, youtube, tumblr, vimeo, soundcloud (och whatever) fortfarande verkar vara i någon slags uppstartningsfas.

Låtmässigt finns det inte så mycket att klaga på. Gitarristen och sångaren Avi Zahner-Isenberg har skrivit en hel del trevliga indiesånger och har en påfallande ljus och väldigt personlig sångröst som ger gruppen en egen profil.

Att han dessutom, för att vara en indiemusiker, spelar ovanligt många gitarrsolon, dessutom rätt långa och bra, bidrar förstås också till den lite egna profilen.

Det är när det kommer till publikkontakt som det inte alls fungerar. Lokalen är liten och avståndet mellan publiken och gruppen är obefintlig. Ändå säger Avi Zahner-Isenberg i princip ingenting. Bara nåt om att det är första gången i Stockholm och att vi ska köpa deras album och ”fucking t-shirts” efter spelningen.

Nej, man måste inte tala med sin publik, det kan fungera alldeles utmärkt, men just denna gång känns det verkligen som att det hade behövts. Särskilt som att framförandet av låtarna känns forcerat och krampaktigt.

Hade vi bara kunnat prata lite med varandra så hade spänningen kanske släppt och konserten kommit in i en avspändare andning.

Precis som på albumen växlar det mellan det där eländigt indietråkiga och sånger med alldeles förtjusande ackordgångar och fina melodier, som ”Overwhelmed with pride”.

Avslutande ”Oxygen tank” är ju inte heller så dum, särskilt när den går in i sin avslutande instrumentala fas med ett fuzzigt gitarrsolo, hackspettigt pianosolo och en kaotisk rundgångig upplösning.

IMG_5932Foto: Dan Backman.

Dan Backman

I slutet av konserten bryts magin. Efter två inropningar berättar den omåttligt populära Max Raabe sakligt att han för några år sedan upptäckt modern popmusik och tar sedan med sig sin orkester i mjukt struttiga versioner av Abbas ”Super trouper” och Tom Jones ”Sex bomb”. I ett slag förminskar han sig själv och sin utmärkta orkester till ett av alla dessa jönsiga coverband som placerar popmusik i andra tidsåldrar och andra genrer.

Men fram till dess har det varit en ovanligt perfekt konsert. Den belevade frackklädda tyska sångaren och hans likaledes strikt uppklädda orkester (11 män och en kvinna) har bjudit på ett förtjusande pärlband av vackra melodier från 20-, 30- och 40-talet (som de alltid gör). Alla presenterade med titel, kompositör, årtal samt, inte att förglömma, en torrt rolig kommentar om textinnehållet. Bland alla tyska och för mig okända kompositörer som nämns uppfattar jag välbekanta namn som Cole Porter, Brecht/Weill och Kern/Hammerstein.

Max Raabe står alldeles stilla, har ett nollställt ansiktsuttryck och sjunger med perfekt diktion och en imponerande tonsäkerhet. När han sjunger på engelska är det med en slags distansierad överklassaccent.

Orkestern bistår med ett swingstruttigt ackompanjemang, späckat med smålustiga arrangemangsdetaljer (både musikaliska och koreografiska). Allt exekverat med lätt hand.

Det är bara en kvinna med i orkestern, men i egenskap av ensam violinist blir hennes roll framträdande. Precis som alla andra i denna orkester (inte minst trumslagaren) är hon en lysande instrumentalist.

Det märkliga är att det aldrig slår över i jobbigt spex, som det så ofta gör när artister tar upp den här typen av musik. Storheten här handlar dels om att framförandet ligger på en mycket hög nivå, dels om att Raabe och orkestern är helt konsekventa i sitt teatraliska för att inte säga konceptuella uttryck.

Man kan mycket väl jämföra dem med Kraftwerk. Max Raabe och musikerna framstår ju i lika hög grad som förtjusande men helt igenom opersonliga robotar, oförmögna till spontanitet och publikkontakt.

Jag tänker också på Gilbert & George, det excentriska brittiska konstnärsparet som under decennier förblivit fascinerande opersonliga herrar klädda i tweed.

Ikväll, tisdag, ger Max Raabe ytterligare en konsert på Cirkus.

IMG_5930Max Raabe och hans pianist tar emot publikens jubel. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Angel Olsen avslutar sin konsert ensam på Kägelbanan. Hon skickar ut sitt lilla band och framför den långa och suggestivt monotona ”White fire” som vore hon en Leonard Cohen. Fast mycket bättre.

Ytterligare en sång (men mycket kortare) till ackompanjemang på samma svarta elgitarr hon använt hela kvällen. Sedan slut. Inga extranummer.

Det är en ovanlig men alldeles underbart udda avslutning på en överraskande fantastisk konsert.

Kopplingen till gamle Cohen (som fyller 80 år på söndag) är tack och lov inte applicerbar på hennes övriga sånger. Med sitt rockiga unga band (trummor, bas, gitarr) är det mera som country som inte vill vara country eller som indiefolk filtrerat genom Velvet Underground.

Ta det inte för bokstavligt, men det finns något rått och malande som också kan föra tankarna till en ung Patti Smith, fast utan rocklegendens pretentiösa anspråk.

Det finns andra namn att droppa. Jag antecknar Hank Williams, Roy Orbison, Chris Isaak, Iris DeMent och Laura Marling, men bara som referenspunkter.

Mest är hon förstås sig själv. 27 år, men ser yngre ut, från St Louis, Missouri. Har turnérat och spelat in med indiesuperstjärnan Will Oldham (snart blir hon själv indiesuperstjärna) och gett ut två skivor i eget namn.

Både hon själv och bandet (Emily, Josh, Stewart) ger ett närmast blygt intryck. Inga fånerier, inget stilande, bara bra musik rätt upp och ner.

Hon säger inte så mycket mellan låtarna men är charmigt fnittrig. Stewart har gitarren högt upp (som Christopher Owens när han var här första gången) och understödjer sångerna med ruffiga inlägg.

Och så har vi rösten. Stark och klar som en fäbodstinta när hon ropar efter kossorna eller nedtonad så att den nästan spricker, alltid fängslande.

Och, inte att förlömma: när hon helt oväntat slänger in Fleetwood Macs ”Dreams” känns det inte alls konstigt. Bara väldigt härligt.

IMG_5817Foto: Dan Backman.

Rodrigo Amarante, från Rio De Janeiro, är också han som en frisk fläkt på den överbefolkade indiefolkscenen. Ensam med en liten gitarr och ett knippe fina sånger utgör han en idealisk uppvärmning till Angel Olsen.

När han sjunger på portugisiska låter det som indieversionen av Antonio Carlos Jobims bossalåtar. Synd att han inte var med på Blue House Jazz-hyllning till Jobim i fredags på Konserthuset. Hade gärna hört honom göra några Jobim-klassiker med Dalasinfoniettan. Och sett honom flirta med damerna på parketten.

IMG_5811Foto: Dan Backman.

Dan Backman

James Taylor ser ut som en mogen hipster. Med keps, kavaj, rutiga skjorta, jeans och boots (typ amerikansk lantarbetare från 1930-talet) kunde han vara en seniorförsäljare av kläder och prylar på Grandpa och Herr Judit.

Kollar man bakåt på tidiga skivomslag (Taylor debuterade 1968) har han även då en look (mer långhårig) som också den kopierats av unga urbana män som gärna åker till Portland och Williamsburg på semester.

Jag ser dock inte så många hipsters när Taylor gör en spelning på Cirkus de två sista skälvande två timmarna innan vallokalerna stänger. Det brukar man inte göra, lite konstigt med tanke på att hans finstämda folkrock har kopplingar till den på senare år återupptäckta Laurel Canyon-epoken på den amerikanska västkusten. Men det kommer kanske.

Jag har sett och hört James Taylor vid flera tidigare tillfällen och det är i stort sett som det brukar. Vilket kan tolkas både positivt och negativt. Musikanteriet är på en sedvanligt hög nivå utan att någon direkt stilar med sitt kunnande och James Taylor håller ihop allt med sin lågmälda karisma och (oftast) finstämda sånger.

Klaviaturspelaren Larry Goldings brukar vara med men jag tror att det är första gången som gitarresset Mike Landau är med i Sverige. Minns inte heller om trummisen Steve Gadd varit med Taylor på svensk mark. Men det förefaller inte otroligt.

Vid sidan av James Taylor är det Gadd som är den mest namnkunniga på scen denna kväll. Han hör till den illustra skara musiker som brukar dyrkas för sin ekvilibrism (på väg ut från Cirkus hör jag många tala om honom) men jag har börjat tveka om Gaddens storhet på senare år. Jo, han var makalös på Steely Dans ”Aja” men, herregud, det var ju 37 år sedan nu.

För att var känd för sin finkänslighet är han påfallande bullrig och Ringa Starr-tung denna kväll. Men ok, nog är han något av en mästare på ett både mjukt och tungt tassande groove. Med god hjälp av basisten Jimmy Johnson, måste tilläggas.

Det allra bästa med Taylors band är faktiskt bakgrundssångarna. De lägger underbara stämmor, inte minst på ”You’ve got a friend”, och Andrea Zonn spelar dessutom ljuvlig violin.

Och vad ska man säga om mister Taylor himself? Jo, han är ju som vanligt en mysfarbror av rang. Han talar lite mindre mellan låtarna denna söndag men gitarrspelet är snyggt och sången uttrycksfull på hans patenterat lågmälda sätt. Och, inte att förglömma: för att vara en singersongwriter har han ovanligt mycket jazz i sina fraseringar.

Precis som förra gången låter han publiken sjunga den svenska texten till ”Walking my baby back home” (alltså ”Sakta vi gå genom stan”). Det blir till en höjdpunkt, unik för Stockholm.

IMG_5803Hej och tack. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Antonio Carlos Jobims musik kan inte framföras av ett storband, då går det subtila nyanserna förlorade. Blue House Jazz Orchestra-ledarna Magnus Lindgren och Peter Asplund har därför anlitat Dalasinfoniettan när de gett sig i kast med det delikata uppdraget att tolka och hylla Antonio Carlos Jobim med en fredagskonsert i det blå huset på Hötorget.

Saxofonisten/flöjtisten/klarinettisten och trumpetaren/croonern har naturligtvis också satt ihop ett litet jazzband för tillfället (ett Blue House Jazz All Stars) och bjudit in vokalisterna Miriam Aida, Simone Moreno och Thiagu Gentil.

En rätt lyxig laguppställning får man säga, i alla fall med svenska mått mätt, värdig en av vår tids stora kompositörer (Jobim gick bort 1994).

Ändå vill det sig inte riktigt: vare sig det där riktigt eleganta klirrandet av is i ett drinkglas eller det intensivt puttrande bossasvänget infinner sig. Det är liksom på väg några gånger – alla mest när Magnus Lindgrens tenorsax får spela huvudrollen tillsammans med Nelson Farias halvakustiska gitarr – men tolkningarna blir vare sig tillräckligt bubbligt salongsberusade eller förlorade i den tunga melankolins bitterljuva sötma.

Det är inte helt lätt att sätta fingret på problemet. Asplund och Lindgren har ju till och med flugit in den mycket meriterade trummisen Paulo Braga (som spelat med Jobim, tillika storheter som Milton Nascimento och Elis Regina) och Tiago Loei är alldeles utmärkt på gnidtrumma och andra slagverk som är så viktiga i Jobims musik.

Till viss del kan man skylla på ljudet. Dalasinfoniettans svepande stråkar gifter sig inte helt med den mer rytmiskt orienterade jazzensemblen och ljudbilden blir inte tillräckligt intim och tät.

Men ändå, en kväll med Jobims musik kan naturligtvis inte bli helt fel. Herrar Lindgren och Asplund kan ju det här. Särskilt Lindgren.

Upplägget är snyggt med flera ovanliga låtval i början och en hitkavalkad i slutet. Det är svårt att anföra klagomål mot den kammarmusikaliska versionen av ”Boto” och Simone Moreno gör en fin ”Corcovado” i arrangemang av Claus Sörensen.

JOW_20140912_144Simone Morena. Foto: Jan-Olav Wedin.

Dan Backman

Turnérande musiker kan bli rätt så tramsiga. Det är fullt förståeligt men kan ibland ha en dålig inverkan på konserterna.

Jag tycker nog att Stephen Malkmus & The Jicks har just en sådan kväll på Debaser Strand då tramsandet stör musikupplevelsen.

Eller rättare sagt, inledningsvis är det dålig medhörning på scenen som stör, något som inte bandet har någon skuld till men som liksom sätter agendan för resten av kvällen.

Eller så är det jag som är felet. Stephen Malkmus är ju en slacker från Portland, han SKA vara så här. Det är kanske JAG som har en dålig kväll. Ibland är det liksom svårt att veta.

Om jag får fortsätta på detta något förvirrade spår så finns det egentligen inte så mycket att anmärka på. Jag gillar The Jicks, mer än Malkmus gamla band Pavement, och nog får de till en del explosiva passager nere på Strand.

Senaste albumet ”Wig out at Jagbags” är riktigt bra och låtarna därifrån framförs med kraft, även om de stökar runt lite väl brutalt med ”Cinnamon and lesibans” och ”Lariat”. Lite tråkigt är det också att den sköna Kinks-vibben försvinner från den ganska så underbara och delvis progrockiga låten ”The Janitor revealed”.

Men: jämfört med inledande Sun Foot är Stephen Malkmus & The Jicks ändå fantastiskt bra.

Trion kommer också de från Portland (en stad som har ett rykte om sig som ett egensinnigt och regnigt hipstermecka) och uppfyller alla fördomsfulla förväntningar man kan ha på urspårad hipsterfriformrock.

Med sättningen gitarr, bas och ett trumset bestående av handtrumma, kastrullock, cymbal och digital trumplatta kan man se på det som indieversionen av den avantgardistiska blues som Captain Beefheart gjorde med The Magic Band mot slutet av 1960-talet. Men då är man väldigt snäll.

Jag menar, gitarristen spelar ju ibland klarinett på samma sätt som Beefheart spelade sopransax.

Jag har alltså, vilket är viktigt att påpeka, inget emot vare sig amatörism eller avantgardism. Tvärtom, men de här tre charmlösa männen är bara tröttsamma i sitt pretentiösa famlande efter originalitet.

Helt obegripligt att man kan flyga över ett så här sopigt band ända från den amerikanska västkusten.

IMG_5727

Från vänster till höger: Stephen Malkmus effektboxar, Joanna Bolme, Jake Morris, Mike Clark . Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Joppe Pihlgren säger inledningsvis att Docenterna spelar pop. Men det stämmer ju inte, även om också senaste albumet heter ”Medan vi spelar pop” så är det, såväl musikaliskt som attitydmässigt, mycket mer rock än pop.

De gäster som bjudits in till denna kväll, då gruppen lagt ett Deluxe till namnet, kommer också de från rockhållet: Conny Nimmersjö (Bob Hund), Kent Norberg (Sator) och Robert ”Strängen” Dahlqvist (Dundertåget).

Men inte mig emot, Docenterna anno 2014 är en riktigt trevlig liten rockorkester. Grabbigt slängig och dängig på ett rätt jobbigt vis (jo, Idde Schultz är ju med men hon har inte mycket att sätta emot de andra) men faktiskt bättre idag än när det begav sig på 80-talet.

Eller rättare sagt, det är första stringenta halvan som är ganska så utmärkt. Särskilt de nya låtarna ”Södermalm” och ”Liv i norr”, som har bra och kongenialt tonsatta texter.

I den andra halvan, med publikfavoriter som ”Söderns ros”, ”Bensin i blodet” och ”Solglasögon”, blir det mer onyanserat röj och allsång och allmän sektstämmning. Roligt för alla fredagsmysande Docenterna-fans som får minnas gamla tider men inget för oss som aldrig fastnat för gruppen och som haft återkommande svårigheter med Joppe Pihlgrens självgoda programledarstil i allehanda tv-program och inte riktigt kan koppla bort det när han frontar Docenterna.

Vid sidan av Joppe Pihlgren är det Jon Jefferson Klingberg som syns. Som alltid i fiskarmössa/beppehatt, denna gång kompletterad med rutig skjorta med avklippta ärmar. Hans snygga vintagegitarr låter bra (fast inte lika bra som Conny Nimmersjös förstås) och det är, faktiskt, rätt underhållande med det ständiga grimaserandet.

IMG_5654En snyggt rockposerande Jon Jefferson Klingberg i förgrunden. Joppe Pihlgren dold bakom Conny Nimmersjö. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det måste sägas redan från början: trummisen Bosse Skoglund och basisten Desmond Foster utgör en fenomenal rytmsektion. På samma gång superstadig och organiskt elastisk. Faktum är att jag ofta finner mitt sinne fokuserat på de båda veteranernas drivande beat i allmänhet och Skoglunds infallsrika fills och markeringar i synnerhet.

Samtidigt, och det är viktigt att påpeka, är Skoglund och Foster delar av ett kollektiv där alla (klaviaturerna, gitarren, slagverken, blåset) är viktiga kugghjul i det pulserande groove som är själva det centrum som allt kretsar kring.

Gruppen, som leds av Zilverzurfarn (gitarristen Johan Zachrisson), blandar som vanligt material av Zachrisson själv med kompositioner av reggaprofiler som Rico Rodriguez och Jackie Mittoo. Det blir mycket reggae, alltså, men snarare skönt studsig än baktaktstung. Dessutom, särskilt mot slutet av konserten, med inslag av groove från den afrikanska kontinenten.

Bäst är det faktiskt när Zilverzurfarn och hans rymdkadetter liksom kommer ur spår (reggaespåret that is) och svävar ut på ett närmast proggpsykedeliskt sätt. Zilverzurfarn sjäv har ju ett sätt att spela gitarrsolon (alldeles för få by the way) som inte kan kallas för annat än psykedeliskt och i hans egna låtar kan man, inbillar jag mig, höra ekon av Bosse Hansson och Fläsket Brinner.

När gruppen släpper reggaestuket för en svängig cumbia närmar man sig Santana-svänget. Särskilt när man kollektivt sjunger på portugisiska. Hade gärna fått mer av den varan.

IMG_5635Zilverzurfarn (på knä längst fram) och hans rymkadetter radar upp sig för fotografering. Foto: Dan Backman.