Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

När Tape drog igång för 14 år sedan var knasterelectronica fortfarande ett nytt och fräscht begrepp. Trendcyklerna går fort så idag låter det redan retro när Andreas Berthling skruvar fram diskret blippbloppigt brus och knaster på sina elektroniska apparater.

Med detta sagt underförstås att den svenska trion varit synnerligen konsekvent i sitt utforskande av de små ljuden. De där som hittas på marknivå, kanske till och med under det översta jordlagret. Eller bland de susande och prasslande löven just innan regndropparnas studsande mot hustaken tar över.

Med gitarristen Johan Berthlings vackra ackordgångar som en grund för Tomas Hallonstens vintageklaviaturer och Andreas Berthlings knasterelectronica skapar trion musikaliska tablåer av en sort som Brian Eno gav ett namn: ambient.

Det är finstämt, melankoliskt, intellektuellt, konstnärligt och konceptuellt och passar, naturligtvis, alldeles förträffligt på antikvariatet Rönnells (som är fullsatt denna fredagskväll).

En mjuk orgel skapar trolska Bosse Hansson-vibbar medan gitarrackorden, som går runt, runt utan att komma i mål, är som minimalistiska destillat av sådant som John Martyn och Nick Drake kunnat spelat på 1970-talet. Eller, varför inte, sådant som Laura Marling spelar idag.

Ibland blir det gnetigt och introvert och ibland drömmer man sig bort så mycket att musiken försvinner utom hörhåll. Men det kanske inte är något dåligt betyg? Inte heller att en liten flicka somnar på golvet framför musikerna.

IMG_5612

Tape mellan två låtar. Foto: Dan Backman.

Innan Tape spelar (och firar releasen av det nya albumet ”Casino”) bjuds vi ett framträdande av sångerskan Mariam Wallentins grupp Mariam The Believer. Tomas Hallonsten är med på klaviaturer även här och tillsammans med Alexander Zethson, också han på klaviaturer, spelar man sig igenom den aktuella ep-skivan ”The wind”.

Det är, som alltid med Mariam Wallentin, en fascinerande lågintensiv och svårkategoriserad musik. Högtidlig, allvarlig och till stora delar närmast sakral till sin karaktär. Ibland låter det till och med som att de mjuka orglarna spelar koraler.

Till minuskontot får man lägga att det finns både ett hymnliknande och introvert drag. Men, återigen, det kanske bara är jag som är onödigt känslig för sådant.

IMG_5599

Mariam The Believer. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

I år är det 25 år sedan Jakob Hellman släppte ”…och det stora havet”, hans första och hittills enda album.

Om det är därför som han denna sommar genomfört en rad sällsynta spelningar låter jag vara osagt. Inte heller vet jag om man ska se de nya låtar han tagit med som en indikation på att det kommer bli en fortsättning med fler konserter och kanske ett nytt album. Det vet han kanske inte ens själv.

Det enda jag vet är att den konsert han gör på Gröna Lunds dansbana indikerar någon slags nytändning. Med ett nytt band bakom sig och en stor entusiastisk publik framför sig blir det en till största delen utmärkt konsert. Lite nervig och trasig ibland, men sådant kan ju som bekant förstärka det rockmusikaliska uttrycket.

Det bör sägas att jag inte tillhör dem som fått omvälvande upplevelser av Hellmans sånger. ”Vara vänner” är en trivsam popvisa, inte mer, och albumet lyssnade jag för första gången igenom i sin helhet inför konserten.

Möjligen är det därför jag får känslan att Hellman är bättre idag, jag har ju ingen ryggsäck som grumlar upplevelsen.

Själv är den idag 48-åriga nygifta sångaren/låtskrivaren/gitarristen sig lik. Han sjunger med samma slags lätt skruvade tonfall och tycks både obekväm och bekväm på scenen.

Nyheten för i år är att han skaffat sig ett alldeles utmärkt komp (bas, trummor, gitarr, klvaiatur/bakgrundssång). Tillsammans drar de iväg låtarna från det snällpoppiga till något som ibland låter lätt nypsykedeliskt i Dungen-stil, ibland som Håkan Hellström (fast egentligen är det förstår tvärtom, att Håkan ibland låter som Jakob) och ibland som Bob Dylan.

Jo, nog blev jag lite överraskad. Där jag väntat mig nostalagi hittade jag istället en artist som passade jättebra i samtiden.

Välkommen tillbaka!

Dan Backman

Ikväll, tisdag 26 augusti, gör Kate Bush den första av 22 konserter på Apollo Hammersmith i London. Det är den relativt skygga och relativt oproduktiva brittiska sångerskans första konsert på 35 år och biljetterna sålde slut snabbare än det tar att karaoke-sjunga sig igenom ”Wuthering heights” fem gånger.

Vi är många som skulle vilja vara där. Kate Bush har ju inte bara lyckats bibehålla en attraktiv mystik runt sin person utan dessutom bevisat sin fortsatta musikaliska relevans. De senast utgivna albumen, ”Aerial” (2005), ”Director’s cut” (2011) och ”Fifty words for snow” (2011), går definitivt att jämföra med hennes tidigare. Med den Kate Bush-feber som nu härjar i Storbritannien är frågan om inte hennes bästa tid är nu.

King Crimson, ledda av den än mer excentriska brittiska gentlemannen Robert Fripp, är även de aktuella för en serie konserter. Det blir gruppens första turné – med 17 spelningar i USA – sedan 2008.

Med tre trummisar (Pat Mastelotto, Bill Rieflin, Gavin Harrison) flankerade av Fripp (gitarr), Mel Collins (blås), Tony Levin (bas) och Jakko Jakszyk (gitarr) lär det bli en brutal konstrockig knockout när gruppen gör sin första spelning i Albany 9 september.

Tänk om ändå en svensk arrangör kunde ta hit dem. Snälla.

Dan Backman

Nej, det finns inget nytt att rapportera. Det entoniga gnället, det långtråkiga lunkandet och Robert Petterssons svamlande mellan låtarna är oförändrat när Takida för andra gången står på Grönans stora scen.

Det är väl så det ska vara. Även om den stora publik som kommit naturligtvis skulle beskriva gruppen i mer positiva ordalag.

Men även om det fortfarande är svårt att riktigt förstå attraktionskraften i det deppiga malandet måste man imponeras av kraften de ibland, men inte alltid, genererar. Eller så här: jag gillar den gitarrdominerade ljudbilden men blir uttråkad av de färglösa versmelodierna och de allsångsvänliga refrängerna.

Samma resonemang kan överföras till Robert Pettersson. Det machognälliga postgrungeanslag som finns i hans röst är svåruthärdligt, på gränsen till löjeväckande, men det går inte att blunda för att han är en skicklig och övertygande rocksångare.

Vad finns mer att skriva om Takida som inte redan är skrivet? Kanske att gruppen denna sensommarafton inte anstränger sig att nå längre än till de redan frälsta. Eller något om min plötsliga känsla att postgrungen de spelar egentligen är skatepunk med öppna spjäll, fast liksom nedpitchad och bromsad till en slags sömngångarhastighet. Ibland kan jag tycka att det både låter och ser ut så. Inte ens när gruppen ökar tempot mot slutet blir det särskilt mycket åka av.

En sak till. Visst finns det något befriande med Takidas grabbigt oglamorösa framtoning. Man kan lika gärna likna dem vid ett förvuxet moppegäng från en landsortshåla som ett gäng rejäla hantverkare som gör vad de ska. I tid och till ett bra pris.

IMG_5549

Robert Pettersson, längst till vänster, har bytt ut sitt huvud mot två runda lampor. Foto: Dan Backman.