Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Alice Babs (som gick bort 11 februari detta år) nådde långt utanför jazzdiggarnas skara. Med otaliga filmroller och swingmusik som på sin tid upprörde vänner av ordning blev hon en folkhemmets skönsjungande superstjärna.

När hennes minne firas på Skansen blir det en sympatiskt nedtonad konsert utan stora ord men med bra musik. Dottern Titti Sjöblom är förstås med och tillsammans med gitarristen och sångaren Ehrling Eliasson framför hon bland annat den coolt skojsiga ”Droppen Dripp och droppen Drapp” och, naturligtvis, ”Swing it magistern”.

Titti Sjöblom sjunger som vanligt snyggt och säkert men det känns lite märkligt att Ehrling Eliasson inte har något jazzigt swing i sitt gitarrspel.

Sångerskan Margareta Bengtsson säger att hon ser det som ett hedersuppdrag att få medverka och gör sedan en utsökt version av Nils Lindbergs och Red Mitchells fina jazzballad ”As you are”. Här glänser även kompet Kjell Öhman, Hans Backenroth och Jocke Ekberg extra mycket.

Det varierade programmet bjuder också på några låtar med altsaxofonisten och klarinettisten Klas Lindquist, en av dem skriven av Alice Babs själv, och några med ”Blå måndag”-värden Svante Thuresson, bland annat en fin ”Satin doll”. En av flera Duke Ellington-låtar, Babsan var ju som bekant nära lierad med Ellington.

Nämnas måste slutligen vokalgruppen Little Green som gör ett Alice Babs-medley med ett skönt lågintensivt sväng och med sinsemellan olikartade röster som kan konkurrera med den klassiska utsikten över Stockholm.

Skansen Blå måndag fortsätter till mitten av augusti. Nästa måndag, 28 juli, gästas hip man Svante av Nisse Landgren och Erik Söderlind.

Dan Backman

Kontrabasisten Charlie Haden var både en traditionalist och förnyare. Som medlem av Ornette Colemans banbrytande grupp revolutionerade han jazzmusiken på det sena 1950-talet men ägnade en stor del av de sista 23 åren åt jazzmusiken från 1930- och 1940-talen. Med ett romantiskt hårdkokt sound som inspirerats av de svartvita Hollywood-filmer som han älskade skapade hans Los Angeles-baserade Quartet West en helt egen nisch på den internationella jazzscenen.

Charlie Hadens karriär var så lång och hans samarbeten med andra musiker så många att det är omöjligt att i ett minnesord ens komma i närheten av en vettig sammanfattning. Närmast till hands ligger att lyfta fram Liberation Music Orchestra, den ensemble han startade 1969 med en uttalad ambition att använda den folkmusikfärgade free form-jazzen för politiska kommentarer. Det mycket inflytelserika första albumet kretsade till stor del kring det spanska inbördeskriget, de efterföljande fyra (det sista kom 2005) blickade både mot USA och världen utanför och var mer samtidskommenterande.

Jag träffade Charlie Haden en gång, på ett hotell i Paris. Året var 1997 och han var där med gitarristen Pat Metheny för att marknadsföra deras album ”Under the Missouri sky”. Vi talade om den finstämda akustiska musiken på albumet, som Haden i cd-häftet träffande kallar för ”contemporary impressionistic americana”, men kom förstås även in på andra delar av den långa karriären.

Haden kallade de som velat se en motsättning i hans olika musikaliska spår för ”jazzavantgardets purister” och poängterade fyndigt att free form-jazzen han spelade med Ornette Coleman också var ackordbunden men att ”skillnaden var att vi hittade på ackorden under tiden vi spelade”.

Vi talade om Sverige och han drog sig till minnes att den första Stockholms-spelningen var med Archie Shepp på Gyllene Cirkeln. Året var 1966.

Nu är det väldigt, väldigt länge sedan Charlie Haden var i Sverige. Han var på gång med Quartet West till jazzfestivalen i Umeå 2011 men ställde in på grund av sjukdom.

Att den sist utgivna inspelningen med Charlie Haden (som blev 76 år) getts det profetiskt klingande namnet ”Last dance” förstärker den sorgsna känsla som infunnit sig vid dödsbeskedet. Inspelad 2007 tillsammans med pianisten Keith Jarrett (men utgiven först nu) är det en värdig slutpunkt. Charlie Hadens trygga kontrabas klingar som alltid varmt i några insiktsfulla konversationer kring melodier ur den där stora amerikanska sångboken vi aldrig riktigt kan sluta bläddra i.

Det var svårt att hitta äldre youtube-klipp men här är iaf ett med en sen upplaga av Liberation Music Orchestra, ett med Quartet West och en stråkorkester och ett med Charlie och Pat.

Dan Backman

Gitarristen Mike Stern är en återkommande gäst på Fasching. Han brukar dra tokfullt hus men den här gången är det lite mindre fusionentusiaster på plats.

Det spelar ingen roll: Mike Stern är som vanligt ett enda stort leende och publiken är med på noterna redan från början när ”Out of the blue” smygs igång.

Det är beboppig fusionjazz så Stern maxar uttrycket så fort han kommit en liten bit in i sitt första solo. Trummisen Dennis Chambers är ovanligt tillbakalutad men basisten Tom Kennedy är med Stern ute i höghastighetsfilen.

Mike Stern brukar komma med olika konstellationer. Denna gång är det en kombo med saxofonisten Bill Evans. Till skillnad från Stern är det Evans första besök i Sverige*. Lite konstigt kan tyckas. Eller inte: Evans är förvisso skicklig och mångsidig men i det stora hela en anonym blåsare.

Man kanske kan säga att det är Sterns och Kennedys kväll. Kennedy tillhör inte de riktigt kända basfantomerna men utmärker sig med ett kreativt flödande spel. Som dessutom verkligen går fram i den luftiga ljudmixen. Han ligger förvisso hela tiden på gränsen till överspel men klarar sig med nöd och näppe.

Dennis Chambers (självlärd groovig ekvilibrist som, det måste alltid skrivas, turnérat med Steely Dan) har, som jag redan påtalat, en tillbakalutad kväll. Han gör sitt jobb, förstås, men ser mest ut att sitta och mysa/chilla bakom trummorna.

Hans trumsolon hör till den märkligare sorten: i ett av dem låter han som en tändkulemotor, i ett annat verkar det som att han ackompanjerar ett cirkusnummer med virvlar och dramatiska markeringar. Om det är bra? Vet faktiskt inte.

Mike Stern själv är som han är. Entusiastisk och snabbfingrad. Har dock lite problem med hans koruseffekt, som gör tonen jobbigt vattnig. Som bäst är det, as usual, när han trycker distpedalen i botten. Då blir det åka av.

Blir inte heller helt övertygad av de mer finkänsliga låtar man har på programmet denna afton. Särskilt inte när Stern närmar sig Richard Bona och Pat Metheny. Det här är ju musiker som gör sig bäst när de växlar upp sin fusion till sexan och tar upp rockinfluenserna till ytan.

IMG_5073

Mike Stern/Bill Evans Band gör en andra konsert på Fasching ikväll, fredag. Foto: Dan Backman.

*En bloggläsare upplyser mig om att det ingalunda var Evans första Sverigebesök. Han måste alltså menat att det var första gången på Fasching. Eller så har han dåligt minne. Eller så var det jag som hörde fel.

Dan Backman

Det första jag skriver i mitt anteckningsblock är att Nisse Hellberg och hans musiker har ett hårt och vasst rockabillyljud.

Sedan noterar jag att malmöitiska är ett sällsynt bra språk att sjunga rock på. Det är ju så uttrycksfullt. Jo, det funkar även för skånsk gammelprogg (Mikael Wiehe), skånsk bonnareggae (Peps Persson) och skånsk musikjournalistik (Per Sinding Larsen) så man kan nog påstå att det är ett bra musikspråk. Inte bara rockmusikspråk.

Den tredje anteckningen, och detta innan Nisse Hellberg hunnit avsluta öppningslåten ”Gott hopp, Charlie Truck”, rör pågens hår som, med lite god vilja, skulle kunna kallas för en hockeyfrilla. Han skulle bara behöva tunna ut det lite fram och låta det växa till sig där bak. Wilmer X-mannen har förvisso alltid sett ut så här men jag har aldrig tänkt på frisyren som en hockeyfrilla förut.

Att Nisse Hellberg bokats till Lilla scenen, som numera är liktydigt med Dansbanan, passar alldeles utmärkt. Dels tillhör han inte längre den skara artister som kan fylla ut den stora planen framför Stora scenen, det har han kanske aldrig gjort, dels är hans skånska rotrockbrygd som gjord för att spelas på en dansbana framför ett gäng sommarklädda femtioplussare.

Det nyligen utgivna albumet ”Vad har han i huvudet?” har jag, ärligt talat, inte orkat engagera mig i. Ännu en välgjord Nisse Hellberg-skiva liksom. På scen blir det en helt annan femma. En überkonventionell rockrökare som ”Nu smet katten in till grannen igen”, tillagad enligt ett urgammalt Chuck Berry-recept, blir plötsligt inte bara en rolig låttitel utan rockar hårt och fett.

Samma sak med det sista extranumret ”Nån måste få jobbet gjort”, som i princip är samma låt fast med en annan text. Snacka om att koka soppa på en spik. Men, det måste tilläggas, med ett gott och matnyttigt resultat.

Vad ska vi säga mer? Kanske något om det übertajta bandet och kanske något om att den här traditionen med rockande och rullande band i någon slags postprogg-stil är unikt för Sverige: Nisse Hellberg, Wilmer X, Torsson och, möjligen, Docenterna (fast de är lite för 08-stiffa egentligen). Listan kan göras längre.

Jo, en sak till: folket bakom Polarpriset får inte glömma bort Nisse Hellberg när det gäller bokandet av artister till utdelandet av priset till Chucken 26 augusti.

IMG_5037

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Inbjudan till konserten med Alexandra E. Lindh och Dan Fröberg på Det Nya Museet i Sundbyberg avslutas med orden ”varmt välkommen till att försvinna!”.

Och jo, nog är det som kommer ur högtalarna tillräckligt atmosfäriskt och ambient för att man ska komma in i ett omslutande behagligt tillstånd där tid och rum inte blir riktigt lika påtagligt som det brukar vara.

Det börjar med orgelackord som kommer och går, elektroniskt manipulerade så att ett svaj uppstår.

Ett dovt muller kommer någonstans ifrån. Är det ett godståg på den närliggande rälsen som går igenom Sundbyberg? Ett godståg utan början eller slut.

Någon spolar i en toalett? Fyller på vatten i ett badkar? Skvalandet blandas med lager på lager av odefinierbara ljud och mjukt brus.

Det knarrar och skrapar. När orgeln kommer åter låter det som Pink Floyd på avantgardistiskt humör.

Jag ser hur Alexandra E. Lindh spelar på ett piano, men jag hör inget. Det är ju så många andra ljud som fyller kyrkorummet vi sitter i. Det kyrkorum på Sturegatan 41 som både inhyser ett mikrobryggeri och Valdemar Gerdins konstsamling.

(Jepp, jag vet att det låter märkligt med mikrobryggeri och konstmuseum i en avkristnad kyrka. Men bara efter två besök känns det inte alls konstigt).

Dan Fröberg vandrar barfota runt på läktaren och tecknar i luften med vad som ser ut som ett elektriskt ljus. Som en grekisk ortodox präst svängande ett rökelsekar. När han kommit till mitten lämnar han över ljuset till Alexandra E. Lindh.

Det brusiga bullrandet har nu närmat sig ett polskt stålverk på halvfart. Eller transformerats till ett Tarkovskij-soundtrack. Fortfarande behagligt.

Den gamla baptistkyrkans orgel kommer åter till heders: två ackord upprepas, möjligen åkallande Terry Riley.

Sedan är det slut.

Konserten var ett uruppförande av Lindhs och Fröbergs stycke ”Postmorse”. Verket utgör del två i en trilogi som inleddes med ”Tingens vilja”, från 2012.

”Postmorse” släpps på vinyl i begränsad upplaga. Även i 22 numrerade och signerade exemplar med originalbildverk och extramaterial.