Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Rolling Rootsy Revue är en ambulerande endagsfestival ägnad americana. Faktiskt den första i sitt slag på svensk mark.

Arrangör är Rootsy, en webbsajt som utvecklat verksamheten till att både distribuera och ge ut skivor och arrangera konserter.

Premiären var i Östersund, avslutningen sker i Falkenberg (imorgon, 1 juli). Här är noteringar och bilder från den välbesökta och mycket lyckade festivaldagen på Mosebacketerassen i Stockholm.

IMG_4922

20-åriga Ellen Sundberg från Bjärme i Jämtland har snabbt seglat upp på americanahimlen. Hennes sånger präglas av allvar, tungsinne och ödslighet utan att, det måste poängteras, bli deprimerande.

Hon har ett mycket bra band och på scen blir musiken tyngre och mer malande. Det är nästan så att det låter lite Kent. Men bara lite. Förstås.

I höst kommer ett nytt album inspelat med Israel Nash Gripkas band i USA. Det verkar mycket lovande.

IMG_4925

Basko Believes har gjort ett av årets bästa folkrockalbum, ”Idiot’s hill”. Också det inspelat i USA, fast med musiker från Midlake och deras polare i Denton.

Att överföra albumets magi till scen med andra musiker låter sig förstås inte göras till fullo, men med gitarr, violin och cello blir det ändå en fin och förtätad spelning. Ibland till och med smäktande.

Jag kan dock tycka att Johan Örjansson, som är mannen bakom Basko Believes, har lagt sin röst i ett pressat nasalt läge som stör helhetsintrycket. Ungefär som Nicolai Dunger, en annan svensk man med känsla för det folksouliga som också envisas med en konstlad sångstil.

IMG_4931

Ellen Sundberg och Johan Örjansson är, som majoriteten av svenska musiker, inget vidare på att tala mellan låtarna. Det har Matraca Berg, festivalens första amerikanska gäst, inga som helst problem med.

Även om hon sägs vara tillbakadragen berättar hon utförligt om sångerna och kommer med roliga kommentarer. Hon blir förbluffad av en vanlig svensk duva som spankulerar framför scenen, tydligen har de inte så stora duvor i USA, och förklarar stolt att hon inte bara bor i Nashville utan faktiskt är född och uppvuxen i musikmetropolen i Tennessee. Hon och kanske fyra andra musiker.

Med hjälp av Örjan Mäkis gråtande pedal steel gör hon ett fint set. Hon schabblar lite med ackorden i en Tom Waits-låt men det ger bara ytterligare nerv till framträdandet.

Hon har en mörk och lite blästrad röst, karismatisk utstrålning och sjunger en låt om gideoniterna, de herrar som ser till att det alltid finns biblar på världens alla hotellrum. Jo, nog kan man skriva en sång om sådana människor.

IMG_4933

Den unga svenska trion We Met Tomorrow gör också en Tom Waits-cover. Fast med ett helt annat ös i uttrycket.

Killarna från Oskarshamn har uppenbarligen detaljstuderat föräldrarnas rockskivor från 70-talet (eller om de hittat fram till albumen på egen hand) och gjort parafraser på det de hört.

Det originella är att de valt att spela utan trummis. Således är det basisten som med en fotpedal sköter cymbalen och sångaren/gitarristen som hanterar baskagge, virvel och tamburin.

Fråga mig inte varför. Jag anar att det skulle bli ännu bättre med en trummis men det ibland lite maniskt desperata uttryck som verkar eftersträvas blir kanske lättare att uppnå med det något statiska i rytmen. Eller så har de bara inte hittat någon bra trummis att spela med. Vad vet jag.

När de tagit sig igenom backarna med 70-talets bluesrock och börjat skriva låtar med en egen karaktär kommer trion säkerligen bli något att räkna med.

IMG_4942

Efter genombrottet på Jills veranda är det Doug Seegers som är festivalens stora publikdragare. Många har kommit enbart för countrymannen som spelade på Nashvilles gator men som blev superstjärna över en natt i Sverige. Och många köar för att bli fotograferad med honom efteråt.

Nu tillbringar han hela sommaren på svenska scener, festivalspelningarna utgör bara en bråkdel. 3 augusti är han tillbaka i Stockholm för ett framträdande på Stockholm Music & Arts. Då kommer han att spela inför sin hittills största publik.

Kompad av Ellen Sundbergs utmärkta band, kompletterade med gitarresset Jerry Miller, gör Doug Seegers en mycket bra konsert. Han har en uttrycksfull röst och har mycket att säga mellan låtarna. Någon ringrost märks inte av, snarare verkar det som att han aldrig gått av scenen.

Det är festivalens mest renodlade countryakt, americana handlar ju bara delvis om country, bland annat görs en fin Hank Williams-hyllning, ”There’ll be no teardrops tonight”.

När countrymannen gör hitten ”Going down the river” kommer mobilerna upp men det är egentligen bättre när han gör Gram Parsons ”She” med Ellen Sundberg.

IMG_4950

10-årsjubilerande Will Clay Band gör sin andra spelning på tre år (den första var hemma i Kiruna) men inte heller här märks det någon ringrost. Tvärtom är deras låtar så stabila att man skulle kunna bryta järnmalm med dem.

Gruppen är omåttligt populär på den svenska americanascenen och får förstås stort bifall på Mosebacketerassen. Det är de värda, det här är ju rejäl, hygglig och ytterst jordnära countryrock framförd med en övertygande kraft.

Stämsången sitter fint och Örjan Mäki broderar ut de stadiga låtarna med utmärkta solon på gitarr och pedal steel.

IMG_4953

Jason Isobell & The 400 Units är så där proffsigt tajta som bara amerikanska band kan vara. De inleder sitt set med lite mjukare tongångar, färgade av ett dragspel, men slutar med ringande gitarrer, djup bas och tunga trummor.

Isobell är en lysande sångare men jag kan tycka att musiken drar för mycket åt tråkig mainstreamrock för att bli riktigt engagerande. I sin absoluta brist på konstigheter (det är inte americanans starka sida) blir det mer imponerande än berörande.

IMG_4959

När Israel Nash Gripka går på som sista akt har det hunnit bli riktigt kyligt. Dessbättre är Gripka och hans lysande band i högform och levererar ett både bokstavligt och bildligt talat elektriskt set.

Svängarna tas äntligen ut ordentligt med en gungigt organisk och spejsad hippie-americana som står i stor tacksamhetsskuld till Neil Young.

Det är en strålande avslutning på en ur alla aspekter mycket lyckad endagsfestival med musiken och musikerna i centrum. Småskalig, intim och med en (sett ur ett americana-perspektiv) musikalisk bredd. Konserttider hölls med precision, ljudet var utmärkt och man slapp en överkäck presentatör. Bara en sådan sak.

Samtliga fotografier: Dan Backman.

Dan Backman

Bob Marley & The Wailers konsert på Grönan 10 juni 1976 hör till de konserter på svensk mark som fått kultstatus. Ingen reggaeartist har sedan dess dragit så mycket folk till Djurgården men det har ändå blivit något av en tradition med reggae på Grönan.

Bunny Wailer var inte med den där gången, han hade redan lämnat Bob Marley för en solokarriär, men besökte Grönan under eget namn för fem år sedan.

Idag är den 67-åriga rastafarin en vördad legend och en länk till den ursprungliga reggaemusiken. Det är han naturligtvis mycket medveten om själv när han sakta skrider in på scenen efter att kompbandet Solomonic Reggaestra värmt upp med två låtar.

Bunny Wailer är flådigt klädd i vitt, glitter och guld (typ Elvis Las Vegas-period, fast lite smakfullare), kompletterat med en väst i reggaefärgerna. Framför de nedklädda musikerna och sångarna ser han närmast ut som en tupp.

Rösten har han kvar, det hör man direkt, och tillsammans med det mycket stabila kompet levereras den traditionella reggaemusiken övertygande.

Det blir förstås låtar från den egna katalogen men mot slutet kommer även en version av Bob Marleys ”No woman, no cry”. Bunny Wailer brukar ju ta med sånger skrivna av sin barndomskompis.

”Reggae music is the greatest of the world” utropar sångaren efter någon timme. Då har jag ärligt talat börjat bli lite rastlös och längtar efter att Peps Persson ska komma in och liva upp föreställningen. Han har ju – och nu kommer jag med ett vanvördigt påstående, jag vet – både roligare texter och bättre melodier.

För det är ju så att den gungigt lunkande reggaemusiken blir rätt tjatig denna fredagkväll på Grönan. Engagemanget från musikerna är inte på topp (blåsarna har inte mycket att göra) och Bunny Wailer förmår inte riktigt att connecta med den ganska stora publiken. Det är bara ännu en konsert i ännu en stad.

IMG_4900

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det är inte lätt att vara nere med p-funken. George Clinton och Bootsy Collins, genrens skapare och fixstjärnor, står bakom några av de funkigaste inspelningar som gjort på planeten Jorden men är kända som notoriska flummskallar.

Att Bootsy Collins ställt in sin konsert på Nalen, imorgon torsdag, kommer alltså inte som någon överraskning.

När konserten tillkännagavs var frågan snarare om basisten med stjärnglasögonen verkligen skulle komma denna gång. Och om han i så fall skulle vara i stånd att leverera den riktiga p-funken eller mest fjanta runt i platåskor och tjata om utomjordiska moderskepp.

Jag har varit med om båda varianterna (ofta på samma gång). Konserter där funken transcenderat upp till en himmelsk nivå eller där ett oräkneligt antal påtända funkare planlöst vandrat på och av scenen i vad som känts som en tålamodsprövande evighet.

Ungefär som på mindre lyckade hiphop-konserter. Eller reggae.

Här är i alla fall ett exempel på en Bootzilla i högform:

Dan Backman

Ena halvan av Hall & Oates (han utan mustaschen) har fått något av en andra karriär med sin härligt opretentiösa webbshow ”Live from Daryl’s house”

Utan att ändra på grundkonceptet med spontana musikermöten (oftast hemma på gården) har blue eyed soul-sångaren och hans grymt grooviga  musikerkompisar nått både en stor publik och prisats av branschen.

Nejdå, det finns inget originellt i konceptet: det småpratas, lagas och äts mat och, framför allt, spelas musik fokuserad på månadens gäst (eller gäster).

Det som särskiljer ”Live from Daryl’s house” från andra mer eller mindre tillrättalagda och regisserade program där musiker umgås och spelar musik tillsammans är att man slipper fjantandet. Och att musiken är på en så sjukt hög nivå. Nåja, lite fjantas det även här, men nu talar vi om ett program gjort ur ett musikerperspektiv så då blir det ok.

Av alla de 68 episoder som hittills gått (i det senaste gästades Daryl Hall av den svarta countrysångaren Darius Rucker) har jag valt ut två särskilt bra klipp. Först ett med soul/countryartisten Shelby Lynne (en julspecial som passar bra denna kyliga juni) och sedan ett med den brittiska soulsångerskan Rumer.

Ursäkta. En sak till. Måste bara få med detta klipp med Diane Birch också (även om jag redan lagt ut det i ett tidigare blogginlägg). Alltså, allvarligt talat, kan det bli bättre än så här?