Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Back to basics. Precis så känns det när Timbuktu har turnépremiär på ett kylslaget men välbesökt Grönan.

Inga kostymer. Inget blås. Inga showigheter. ”Bara” Timbuktu i jeans och t-shirt och ett tajt litet Damn!-band. Mer behövs ju inte för den hiphop, soul, funk och världsmusikpop som just de här skåningarna är så bra på.

Med ett nytt album, släppt samma dag, blir det en fin start med de fyra första låtarna. I samma ordning som på albumet.

Öppningen med de syntetiska stråkarna i ”Amino” borde inte fungera på ett stökigt nöjesfält men blir en suggestiv uppladdning som exploderar när Damn! kommer in med stötigt r&b-komp. Då är det knäckande bra.

När sedan Beldina kommer in på scenen och tar sångverserna i den storslaget souliga ”Misstänkt” tas tråden upp från Blacknuss All Stars, fast med den avgörande skillnaden att det här är en artist som har något att säga om dagens Sverige.

Precis som på nya albumet ”För livet till döden” gästas Timbuktu av ADL och Adam Kanyama på det svenska rapalfabetet ”A till A”. Energinivån höjs och Timbuktu förklarar med en snygg formulering att det var ADL som fick honom att börja med hiphop och att det är Adam Kanyama som inspirerar honom till att fortsätta.

Det är lite för kallt för att den där riktigt rusiga stämmningen ska infinna sig men nog är det en perfekt Grönan-konsert. Generöst inbjudande men inte publikfriande. Som få andra lyckas Timbuktu göra hiphopen begriplig för alla oss som står utanför och liksom bara tittar in.

IMG_4432

Timbuktu och Damn! på Gröna Lund 1914. Nej, jag menar 2014. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Peter Gabriel har ända sedan tiden med Genesis odlat ett teatraliskt och konceptuellt drag. När han kommer till Globen med sin tillbakablickande ”Back to front”-turné är han inte utstyrd i konstiga kreationer, det var länge sedan, men han presenterar konserten som en middag med förrätt (ett lättare och mer akustiskt set), huvudrätt (tungt elektriskt) och efterrätt (albumet ”So” framfört i sin helhet). Konsertens pudding, som han uttrycker det.

Han säger ingenting om extranumren, men man får anta att det är att betrakta som ostbrickan.

När det gäller det visuella så har tankemödan och pengarna lagts på scenljus och projiceringar, på den fronten händer det så mycket att man blir trött ganska omgående. Framför allt är det ett antal lampor på kranar, skötta av män i uniform, som tar plats. När det är dags för ”We do what we’re told (Milgram’s 37)” har de ansiktsmasker och drar omkring med lamporna på en räls. Då blir det så dystopiskt att Thåström skulle känna sig hemma.

Det dystopiska draget är kännetecknande för konserten i sin helhet, i alla fall den visuella biten. Det man ser av konserten på storbildsskärmar har ibland karaktären av övervakningskamera. Inte minst vinklarna rakt ner på scenen. Möjligen är de koreograferade delarna, där det ser ut som om Gabriel och basisten Tony Levin och gitarristen David Rhodes är på ett Friskis & Svettis-pass, tänkta som en motvikt. Jo, man får nog säga att herrarna bjuder på sig själva.

Även om Gabriel kallar ”So” för efterrätt är det ändå genomdraget av albumet från 1986 som är det bästa med konserten, även om man på gott och ont känner att de spelat de här låtarna ett antal gånger sedan turnéstarten 2012. Förutom Levin och Rhodes har Gabriel med sig trummisen Manu Katché och klaviaturspelaren David Sancious, samtliga nämnda medverkade antingen på albumet eller konserter vid den tiden så trovärdigheten är det inget fel på.

Fast det allra roligaste är ju förstås att han tagit med Linnea Olsson på sång och cello och Jennie Abrahamson på sång och gitarr. Förutom att bidra med utmärkt körsång är Abrahamson lysande som Kate Bush i den fortfarande magiska ”Don’t give up”.  De båda är lika lysande som Laurie Anderson i ”This is the picture (excellent birds) och Linnea Olsson spelar också mycket fin cello i ”Why don’t you show yourself”.

Nog finns det många bra partier i den genomarbetade men nästan överambitiösa konserten. Vackra och hotfulla sådana. Men det finns också delar där den stabbigt maskinfunkiga 80-talsrocken helt tar överhand. Den överskattade Tony Levin ligger för högt upp i mixen och David Rhodes, som Gabriel kallar för skulptör, har ett fläskigt och hårt ljud i gitarren som dränker mycket av det som David Sancious gör på klaviaturen.

Den mångsidiga och produktive Polarpristagaren Peter Gabriel har gjort mycket som förtjänar beröm, både som artist och skivbolagsdirektör, men allt har ju inte åldrats lika fördelaktigt.

IMG_4369

Jennie Abrahamson (på väg ut till höger) och Peter Gabriel (rygg vänd mot publiken) har precis avslutat ”Don’t give up”. Foto : Dan Backman.

Dan Backman

Det är knökfullt och klackarna i taket när Snarky Puppy spelar på Fasching. Så brukar det vara när svänggängen med inriktning på funkig jazzfusion kommer till stan. Det finns ju en väldigt stor publik för den här typen av musik, trots att den legat i medieskugga sedan typ 80-talet.

Amerikanska Snarky Puppy har existerat i olika former (en väldigt stor mängd musiker har vandrat in och ut ur gruppen) sedan 2004 men det är först nu de nått ut till den svenska publiken. Sverigedebuten skedde förra hösten och nu säljer de lätt ut två kvällar på Fasching. Antagligen skulle de kunna stanna kvar en vecka, gruppen har ju en bred målgrupp: från unga musikelever på Södra Latin, Rytmus och Musikhögskolan till de äldre jazzskäggen (alltså ”jazzskäggen” finns egentligen inte längre, det är mest ett uttryck för hardcorejazzdiggare, det där med ansiktsbehåring togs ju över av indiefolket för länge sedan).

Så, för att komma till sak, ska man tro på Snarky Puppy-hajpen? Tja, nog är det en grupp som kan sin sak och vet vad de sysslar med. Och nog svänger det stundtals med ett oemotståndligt tryck. Och, inte att förglömma, gruppchefen Michael League kan vara världens gladaste basist. En duglig instrumentalist, minst sagt, som spelar lika mycket med ansiktet som händerna.

Men ändå, bakom det ursnygga ytskicket finns det kanske inte så där jättemycket att hitta. Framförandet av musiken är förträffligt och arrangemangen är pigga men själva melodierna får inget direkt fäste och när det kommer till solon har musikerna inte några särskilt intressanta saker att förtälja.

Det finns ett opersonligt drag som gör att jag inte kan hitta just den här gruppens själ. Däremot är det lätt att hitta beröringspunkter i det kollektiva musikmedvetande vi alla delar. Alltså hör jag världsmusikjazz i den där stajlen som var så populär på 70-talet (tänk finska Piiripauke), brassiga jazzrockband som Chicago och Blood, Sweat & Tears, hiphoppig electrofunkjazz, p-funk (förstås) och lite Chick Corea/Pat Metheny.

I min överhettade hjärna tror jag mig också höra hur gruppen för en liten stund halkar in på jazzfusion i stil med Soft Machine. Alltså den kortvariga upplaga av den brittiska jazzrockgruppen där Allan Holdsworth spelade gitarr och bara Mike Ratledge var kvar från den ursprungliga sättningen. Fast det är antagligen bara en sjukt musiknördig fantasi.

IMG_4271

Basisten Michael Leaugue berättar om när gruppen var i Holland. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det börjar från noll med flageoletter och svaga skrapljud emanerande från Vilhelm Bromanders kontrabas. Klas Nevrin ansluter med distat elpiano (egentligen en liten Nord-klaviatur) och får så småningom sällskap av Ricard Österstams trummor, Per Texas Johanssons klarinett och Katt Hernandez violin.

Anslaget är prövande och trevande, som om musikerna ännu inte riktigt bestämt sig för hur de vill att det ska låta. Det är ingen ovanlig strategi bland fritt improviserande jazzfolk, det speciella här är att det känns lika prövande vare sig man improviserar eller spelar musik skriven av Klas Nevrin. Det är inte helt oproblematisk: som publik vill man ju inte bara ha processen utan även få ta del av resultaten.

Bäst och mest förtätat blir det när gruppen samlar sig kring musik inspirerad av Charles Ives. Det konstmusikaliska anslaget, som hela tiden ligger på lur bakom frijazzen, tar över när Klas Nevrin spelar på Rönells-pianot och Katt Hernandez får ta plats med sin violin.

När de andra tar sig in i duon tätnar musiken och blir till en svartvit dokumentär om surrande bisvärmar och biodlare i skyddskläder.

Ives-variationerna övergår så smångom i en envetet minimalistisk pianofigur som kunde härröra från Terry Riley (och då blir det förstås som allra bäst) men visar sig vara en regelrätt komposition av György Ligeti: ”Musica ricercata no. 7”. Det är en musik där Don Cherrys trumpet hade känt sig hemma men det går jättebra även med Texas klarinett och Katts violin.

Konserten på Rönells firar utgivandet av gruppens liveskiva ”Klas Nevrin Ensemble Live at Lederman” och gruppledaren berättar engagerat om ambitionen att fånga inte bara själva musiken utan även rumsljudet. Och inte bara det: beskrivningarna av den musik vi bjuds är många och kompletterar det introverta draget i framförandet av densamma.

bild2

Klas Nevrin Ensemble. Nästa musikevenemang på Rönells (som precis slutit ett nytt avtal med fastighetsägaren som innebär att verksamheten glädjande nog kan fortsätta) blir med Angles 9, denna gång med gästerna Christer Bothén och Anna Högberg. Det blir två kvällar, 29/5 och 30/5. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

För att vara ett häxrockband är kanadensiska Blood Ceremony ganska beskedliga. Det är ju inte direkt så att Alia O’Brien är någon trollpacka i Blair Witch Project-klass och det är ju inte någon doom metal de ägnar sig åt (som det hävdas på Wikipedia).

Men visst är de bra på att låta som om de kom från 70-talet. De riffar som Black Sabbath och skulle både kunna vara en del av den brittiska progrockscenen och den svenska proggrörelsen (den flummiga och icke partipolitiska delen alltså, även om de mest liberala proggarna antagligen skulle kunna tolka texterna om häxor som något slags politiskt statement).

Det låter som om de spelar iklädda afghanpälsar men i verkligheten ser den manliga delen av gruppen ut som om de går på en folkhögskola med musikinriktning och gärna spelar fusionjazz. Ungefär som Midlake, som ju också spelar flumrock men ser ut som hipsterakademiker.

Det är bara Alia O’Brien som är lite mer extravagant i läder och fransar. Men hon ser mer ut som en goth-version av Doro Pesch vilket inte känns helt kompatibelt med musiken.

Nu låter jag väldigt gnällig, och det vill jag verkligen inte vara, men det är ju rätt tråkigt att hon spelar på en Nord Electro 3 istället för en skamfilad vintage-orgel, typ Hohner eller en Farfisa. Det är ju detaljerna som gör det.

Grejen med Blood Ceremony är ju annars att Alia O’Brien spelar tvärflöjt. Och det vet vi ju alla att band med tvärflöjter är bra band. Se bara på Dungen (som efter att ha blivit utskällda och hånade av fega svenska rockkritiker fick världsherravälde på indiescenen). Och Midlake.

Tvärflöjten gör förstås att Blood Ceremony i de lugnare avsnitten påminner om Jethro Tull. På ett bra sätt, bör tilläggas, Jethro Tull kunde ju vara ganska så dötrista.

Ondskefullast blir det när Alia O’Brien får till ett distat garagerockljud på sin Nord. Allra mest så när hon åkallar en Bachfuga i samspel med en ödesmättad gitarrslinga i den avslutande ”The magician”. Fast även då känner man att det här är ett sympatiskt gäng som bara använder sig av svart (och vit) magi för konstens skull.

IMG_4253

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det känns förtätat, allvarligt, storslaget och smäktande när Winhill/Losehill gör ännu en konsert på Dramaten.

Förra gången, 2012, var det i den lilla Lejonkulan men nu har Umeåbandet uppgraderats till Dramatens stora scen.

Det är en uppgradering de tagit på största allvar (det här är ett band som tar allt på största allvar) och fyllt på med fler blåsare och fler stråkar (inkluderande den briljanta nyckelharpisten Erik Rydvall).

Med ett suggestivt scenljus, som döljer mer än det framhäver, en låtordning som känns minituöst planerad och ett försiktigt ambient gnissel som gått igång redan innan ridån hissas upp blir det mer föreställning än konsert. Något som förstås känns helt rätt på Dramaten.

Det blir musik från bandets hyllade debut ”Swing of sorrow” (bland annat en version av den mycket fina ”Oh Lord”) men även från det kommande albumet. Den folksouliga grunden, där Van Morrison spökar i kulisserna, finns närvarande konserten igenom men inspirerade utflykter görs åt orkestrerad konstmusik.

Jo, visst är det bra, det kan jag hålla med den entusiastiska publiken om. Men ändå, det är något som inte känns helt rätt.

Det dröjer ända till det sista extranumret innan jag inser att det inte svänger så mycket om Winhill/Losehill. Det kanske det inte behöver göra hela tiden – indieband har ju vissa problem med sådant – men när man är inne på folksoulen blir det ett problem när musiken liksom står alldeles stilla.

IMG_4175

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

För den som undrat över vad Dungen sysslat med på sistone – och det har vi väl alla – kan härmed meddelas att Sveriges bästa psykedeliska rockorkester ägnat sig åt stumfilmsmusik.

Att det är en både logisk och vettig sysselsättning framgår med all önskvärd tydlighet när gruppen inleder Cinematekets satsning ”Sounds of silence” med att framföra musik till den tyska animerade filmen ”Die abenteuer des prinzen Achmed”.

Lotte Reinigers film från 1926, den äldsta bevarade animerade långfilmen i världen, är en äventyrlig och något pikant saga. Delvis baserad på ”Tusen och en natt” och gestaltad via utklippta svarta siluetter mot olikfärgade bakgrunder.

De mycket dekorativa siluettklippen och det närmast halucinatoriska anslaget gör att man kan se filmen som protopsykedelisk och därmed som klippt och skuren för Dungen.

Med en lågmäld start i en Bo Hansson-liknande musik rör sig kvartetten i absolut samklang med det som sker på Bio Victor-duken. Improviserade partier övergår i enkla upprepade teman där det nordiskt vemodigt proggpsykedeliska transformeras till tysk krautrock och vidare till mer samtida freeformrock.

Musiken är kollektiv, vilket innebär att Reine Fiskes elgitarr och magiskt patinerade Mellotron och Gustaf Ejstes hammond, flygel och tvärflöjt är lika viktiga för det musikaliska gestaltandet  som Mattias Gustavssons bas och akustiska gitarr och Johan Holmegards dynamiska trummor.

Det storartade, och absolut nödvändiga, är att Dungen-männen tar den ganska så utflippade och egentligen kitschiga filmen på stort allvar. Den avslutande och utdragna striden mellan prins Ahmed och Eldberget-häxan och demonerna från Wak Wak gestaltas alltså som en batalj av episka proportioner.

Cinematekets serie ”The sounds of silence” fortsätter med Anna Järvinen (”Den röda bokstaven”) 23/8-24/8, Bob Hund (”Mannen med filmkameran”) 12/9-13/9, Marcus Holmberg (”La coquille et le clergyman” och ”Vormittagspuk”) 18/10-19/10, Hans Appelqvist (”I was born, but…”) 29/11-30/11 och Hydras Dream (”En kvinnas martyrium”) 6/12-7/12.

Dan Backman

Det blir något av en repris när Samla Mammas Manna-gitarristen Coste Apetrea återigen drar ihop ett gäng med gamla, halvgamla och (relativt) unga proggare för en maratonkonsert i proggens tecken.

Precis som första gången, för drygt ett år sedan i Uppsala, är det ett lite märkligt fokus på Göteborg (med musiker från Nynningen, Nationalteatern, Motvind) och den tid då proggen blivit proggpunk (Nike Markelius, Stina Berge).

Men det är väl inte mycket att säga om det, även om Nationalteatern-avdelningen onekligen känns överflödig då en annan, mer komplett, upplaga av göteborgsorkestern är flitigt förekommande på landets scener.

Även husbandet, Proggens All Stars, är samma som förra gången. Inte heller mycket att säga om det: Coste Apetrea, Stefan Blomqvist, Christer Eklund, Roland Keijser, Åke Sundqvist, Bernt Andersson, Göran Lagerberg, Kenny Håkansson, Bill Öhström levererar onekligen ett stabilt och mångsidigt komp.

Särskilt roligt är det att höra hur de lyfter upp de tre Blå Tåget-sångarna Torkel Rasmusson, Leif Nylén och Tore Berger till en plats där de väl aldrig varit tidigare. Jag säger inte att det låter bättre än de mer svajiga versioner man vant sig vid men något spännande händer när trycket ökar i låtar som ”I Guds frånvaro” och ”Konsten, Fru Ramona”.

Däremot kan jag tycka att den avslutande ”We are the world”-versionen av ”Den ena handen vet vad den andra gör” blir lite för mycket av det goda.

En annan höjdpunkt är när husbandet inleder med ”Bosses svit”, alltså ett sammandrag av några Bosse Hansson-låtar. Hade jag fått bestämma skulle den sidan av proggen, den mer tidlöst esoteriska, fått större utrymme.

Ika Nords absurda saga, berättad med ord, dans och pantomim, utgör ett uppfriskande utropstecken men efter fyra timmar med framträdanden också av Thorsten Andreassen, Hélène Boman Blomqvist, Fria Proteatern, David Tallroth, Tiffany Kronlöf och Bill Öhrström känns det, ärligt talat, som att ha fått en överdos både av gammalprogg och nyprogg.