Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är som vanligt avspänt, lössläppt och opretentiöst när Nisse Landgren bjuder in ännu en gäst till sin välbesökta ”hörna” i Kulturhusets hörsal.

Denna gång är det Sofia Karlsson som står i centrum för uppmärksamheten. Inte som svensk folksångerska dock, den nischen har hon lämnat för länge sedan. Med start i den amerikanska traditionella folksången ”Black is the color of my true love’s hair” blir det istället en varierad konsert som sorgfritt vandrar mellan pop, jazz, skotsk folkmusik och en polska från Dalarna.

Mest överraskar hon som scatsångerska när hon i den nyskrivna och mycket fina sången ”Regnet” imiterar Nisse Landgrens trombon och i tolkningen av ”My funny valentine” visslar små solostrofer.

Annars sjunger hon förstås så där fint som bara Sofia Karlsson kan göra och växlar mellan en nyinköpt halvakustisk gitarr och en helakustisk. Vid sin sida har hon gitarristen Mattias Pérez. Han gör en polska från Dalarna på sin tolvsträngade gitarr (byggd i Grebbestad får vi veta) så att det låter mer Joni Mitchell och Pat Metheny än svensk folkmusik. Eller så var det bara en lång jammig inledning till polskan som lät så, jag vet faktiskt inte. Himla fint var det i alla fall.

Sofia Karlsson tolkar också Eldkvarn och Staffan Hellstrand och gör en version av Eleanor Rigby tillsammans med Nisse Landgren. Fast även om de försett Paul McCartneys klassiker med intressanta stämmor så känns den onödig. För att inte säga förkastlig: Beatles ska man ju som regel alltid hålla sig undan. Allt som de gjorde var fulländat och ska inte röras. Som Beatles-taliban kan jag inte rucka på den principen.

Om den lilla obligatoriska stunden då Nisse intervjuar kvällens artist finns väl inte så mycket att säga. Bortsett då att det blir lite väl mycket inbördes beundran och smicker men att Sofia Karlsson ändå gör det hela underhållande genom att försvinna ut på intressanta stickspår, bort från Nisses lite tråkigt konventionella frågor.

Bäst blir det när Sofia Karlsson mot slutet inviterar upp ett gäng glada folkmusikstudenter för en fantastiskt fin version av den skotska folksången ”Lizzie Lindsay”. När stråkarna tar över melodin låter det som Penguin Café Orchestra. Ganska så himmelskt underbart alltså.

Tillsammans gör de även en jättefin version av Sofias egen sång ”Vi driver” innan Sofia och Nisse och Martin på egen hand sätter punkt för en mysig kväll i Kulturhusets hörsal med Brenda Russells souliga ballad ”Get here”.

Dan Backman

Jag hade nästan gett upp hoppet. Men så dök det nyss upp ett mejl med den oerhört glädjande nyheten att Neil Young & Crazy Horse även kommer till Stockholm på sin Europaturné. Efter redan aviserade konserter i Köpenhamn och Bergen.

Det var ju förra året som Neil Young och hans härliga polare i Crazy Horse med två ynka timmars varsel ställde in sin konsert på Way Out West och fick några busslaster med gubbar (inklusive mig själv) att gå in i ett zombieartat tillstånd vi knappt kommit ur ännu. Jo, visst var det många yngre som också sörjde rocklegendens inställda konsert men kanske inte lika mycket som vi gubbar. Vad vet jag.

Men nu kommer de till Stockholm och Music & Arts-festivalen på Skeppsholmen. Tack Gud och Luger! Bocka för söndag 3 augusti i kalendern. Det här är en konsert man inte får missa; det finns ju inga som kan veva igång ett gammalmodigt malande rockmaskineri som  de här gubbarna. Har vi tur sätts hela Skeppsholmen i gungning och uppnår en så magisk nivå av självsväng att ön flyter iväg.

Att Jill Johnson tar dit sin Nashville-veranda och att Peter Le Marc gör sitt första framträdande på sju år blir i sammanhanget ointressant. Även att Television spelar ”Marquee moon” i sin helhet.

Det enda som betyder något är att Neil Young, Billy Talbot, Ralph Molina och Frank Sampedro kommer.

Dan Backman

Stockholm är en bra konsertstad. Scenerna är många och de riktigt stora artisterna inkluderar nästan alltid den svenska huvudstaden när de gör Europa.

Vänder man på perspektivet så känns det ibland som att Luger bokar hipsterband innan de ens blivit en hajp på Pitchfork. Ibland till och med innan de hunnit lämna replokalen i Brooklyn.

Men. Det finns band och artister som aldrig blivit bokade till en svensk konsertscen. När det gäller jazz har jag till exempel länge gått och undrat över varför Charlie Hadens Quartet West aldrig spelat i Sverige. Jag antar att den store basisten spelat med någon konstellation i Stockholm, men jag kan inte minnas när det skulle ha varit.

Men vad jag önskar allra mest är att någon skulle ta hit Michael Franks. Ja ni vet, han som sjunger så jazzigt coolt att han blivit kallad ”the prince of cool passion” (det är Nat King Cole som ska vara ”the king” tror jag) och skriver texter om hur det känns när ”the cookie jar is empty”.

Någon gång i livet måste jag bara få höra den djurälskande och mustaschprydda vegetarianen från USA framföra ”The lady wants to know” på en svensk scen. Det är väl inte för mycket begärt.

Jag vet att det finns många som i likhet med mig avgudar Franks tillbakalutade jazzpop så snälla, kan inte någon (hallå Fasching-bokare!) ta hit honom. Vi kommer.

Det finns inga riktigt bra youtubeklipp på Michael Franks men de här två, det första från 1993, det andra från 2012, ger ändå en aning om vad det handlar om.

Dan Backman

Det är knökfullt när Valerie June gör en spelning på Kägelbanan. Det är inte så konstigt då singersongwritern från Memphis, Tennessee, fick något av ett genombrott förra året med albumet ”Pushin’ against a stone”.

På Facebooksidan karaktäriserar hon själv sin musik som ”organic moonshine roots music”, vilket både ger en antydan om flummigheten och att hon sysslar med vad vi i Sverige betecknar som americana.

Det är en solospelning så albumets mer distinkta exempel på country, blues, folk och gospel flyter här ihop till en mer allmänt hållen singersongwriter-americana. Det är något av en besvikelse förstås men kompenseras till viss del av att Valerie June visar sig vara en charmigt egensinnig scenpersonlighet.

Mellansnacket är visserligen synnerligen slirigt och utdraget, och till viss del svårt att uppfatta då hon ibland står en bra bit ifrån mikrofonen, men det ger ändå ett mervärde.

Mycket kretsar kring stränginstrumenten som hon betecknar som sin familj. Men hon kommer även in på ämnet änglar och gospel och att hon ska till Australien efter Stockholms-spelningen. Man får en känsla av att det som sägs är spontana infall, inget som upprepas konsert efter konsert.

Valerie Junes styrka som artist ligger just i spontaniteten och det direkta och till viss del obortstade uttrycket. Rösten når ofta ett gällt läge och förvrids ibland på ett sätt som inte låter särskilt snyggt. Men det förstärker bara själva kraften i musiken.

Detsamma gäller gitarrspelet, som är tämligen rudimentärt men i absolut samklang med rösten. Det är som att allt hänger samman på ett organiskt sätt; rösten, kläderna, gitarrspelet, mellansnacket.

Hennes konstfullt arrangerade dreadlocks, som får henne att mer likna en flummig soulsångerska som Erykah Badu än en countrytjej, bidrar ju förstås till attraktionskraften. Själv talar hon om det som sitt ”dinosauriehår”.

Att hon har en röd Hagström-gitarr talar ju inte heller direkt till hennes nackdel.

Jo, det är en bra konsert, om än lite ofokuserad. Fast det är väl så hom vill ha det. Det enda tråkiga är att ett fullspikat Kägelbanan gör det svårt att optimalt ta in det som händer på scenen. Att stå som en packad sill och knappt se något är ju inget vidare.

Kan man hoppas på Södra Teaterns stora scen nästa gång? Eller kanske rentav Cirkus. Intresset verkar ju onekligen finnas.

IMG_4047

Efter konserten är det skivsignering. Dit tar hon sig genom att hoppa ner från scenen och gå dit. Coolt. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Beach Boys kommer till Dalhalla 1 juni. Det kan låta som en god nyhet men då ska man veta att det är den Mike Love-styrda upplagan av Beach Boys som enbart inkluderar honom och och Bruce Johnston från den gamla goda tiden.

Förra gången som Beach Boys var i Sverige, 29 juli 2012 på Trädgårdsföreningen i Göteborg, var det i anslutning till 50-årsjubiléet och uppställningen var imponerande med Brian Wilson, Al Jardine, Mike Love, David Marks och Bruce Johnston kompade av Brians Wilson ordinare musiker (som är fantastiska). Närmare en originalsättning kan man faktiskt inte komma.

Det finns alltså ingen anledning att bege sig till Dalhalla (om man inte råkar bo eller befinna sig i närbelägna Rättvik förstås och inte har något bättre för sig 1 juni). Pellejönsen Mike Love (som äger rättigheterna till gruppnamnet Beach Boys) och hans fejk-Beach Boys klarar man sig väldigt bra utan. De är mer att betrakta som ett coverband.

Dan Backman

De flesta artister/grupper sparar hälsningar och kommentarer till typ tredje eller fjärde låten. Hauschka är inte så tråkig utan börjar prata så fort han slagit sig ner på pianopallen.

I like it.

Den tyska pianisten, som egentligen heter Volker Bertelmann och spelade i Stadshuset i november förra året (som del av evenemanget Red Bull Music Academy Weekender), talar om den torra akustiken i Södra Teatern (som han gillar) och Bösendorfer-flygeln (som han också gillar) och lite ditten och datten om andra pianon och flyglar i andra konsertlokaler.

Lite senare berättar han om hur han försvinner in i sin egen värld när han komponerar ny musik. Hur tid och rum försvinner så mycket att han är rädd att världen förändrats utanför studion.

Men det är ju inte för att upplysas om Hauschkas fascination för övergivna städer – det finns tydligen hur många som helst – vi samlats i Södra Teaterns stora sal.

Nej, vi är ju där för att lyssna på den postklassiska/postrockiga/postmoderna musik han framför på den Bösendorfer han preparerat med allahanda småsaker (som leksaker, kedjor, kapsyler, tejpbitar, kartonger) och som får flygeln att låta som en cimbalon (en slags cittra där man slår på strängarna med mjuka eller hårda klubbor) kompletterad med en mindre slagverkssektion.

Det är en händelserik musik med upprepade pianofigurer som vrids och vänds på, inte olikt minimalismens strategier. Lättillgängligt trots, eller tack vare, preparationen av flygeln.

Anslaget är mer europeiskt än amerikanskt och ibland kan det till och med smyga in sig stråk av smäktande romantik. Med en uppsättning effektpedaler skruvar han stundtals även in musiken i knasterelectronicans underbara men lite förlegade värld.

Det lite brutala sättet att byta grejer inne i flygeln ger framträdandet en lätt performativ karaktär. Särskilt när han häller ner en påse med pingisbollar.

Jo, det är fint och bra alltsammans men jag skulle önska att Hauschka skulle vilja gräva lite djupare och inte bara nöja sig med studsande pingisbollar inuti en flygel. Stanna upp lite mer och renodla vissa element i musiken.

Det känns som att Hauschka gjort allt som finns att göra i den nisch han skapat åt sig själv och att det nu är dags att gå vidare.

IMG_4003

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det finns många sätt att ha tråkigt på. Se en fotbollsmatch, skrapa en husvägg eller, för att leda in till detta blogginläggs ämne, gå på en konsert med Tim Hecker.

Inte för att jag visste det innan, knasterelectronican har ju visserligen haft sin tid men man vill ju inte döma ut en artist på förhand.

Men alltså hjälp vilken tråkig konsert kanadensaren gör. Jag kan förstås inte tala för hela publiken på Södra Teatern men jag verkar inte vara ensam: efter en timmes skruvande, knapptryckande och reglagedragande på en mörklagd scen är det knappt att de närvarande orkar klappa händerna. Det räcker i alla fall inte till ett extranummer.

Vill man vara snäll kan man säga att Hecker är duktig på att få knastret och bruset, det dova pulserandet och de orgelliknande klangerna att gifta sig med varandra och svälla ut till en katedrals storlek.

Men vad hjälper det om själva den ljudmassa som fyller hela Södra Teatern inte förmår engagera?

Det blir förstås tid att fundera över en stagnerad musikgenre, Tim Hecker är ju inte ensam i att ha fastnat i det digitala loopandet. Det årligen återkommande P2-arrangemanget ”Art’s birthday” brukar ju, för att ta ett exempel, vara fyllt av den här typen av electronica.

När jag kommer hem plockar jag på måfå  fram Fripp & Enos magiska ”Evening star” och kan konstatera att det inte hänt särskilt mycket – eller rättare sagt: inte ett skvatt – sedan de båda britterna experimenterade med primitiv elektronik och bandloopar i mitten av 1970-talet.

Dagens electronica-artister, särskilt de med ambient-inriktning, har all den teknik till sitt förfogande som dåtidens musiker bara kunde drömma om  men har – med några undantag – inte förmått utnyttja tekniken kreativt. Bara till ett fantasilöst upprepande av det som andra redan gjort.

Hårda ord, jag vet, men det är så det kan kännas efter en konsert med Tim Hecker.

Dan Backman

Anders Widmark kommer från Uppsala. Eller rättare sagt, han har flyttat tillbaka till Uppsala efter fyra år på Gotland.

Han pratar lite om det och tar upp frågeställningen om det är synd om folk i Uppsala. Med konstaterandet lite senare om att det i varje fråga finns ett svar så svarar han väl indirekt på den frågan själv. Eller inte.

Han berättar i alla fall om ett glömskt kommunalråd där, vi kan kalla honom Boris, och en absurd dialog han åthört på buss nummer nio om en överkörd bror. Och om vilken bil det var som körde över honom.

Det blir lite tal om musik också. Om likheten mellan swing och house, om att ”four on the floor”-drivet även finns i swingen. Och om att jazzvispandet på virveltrumman låter som stekandet av ägg.

Det är egensinniga monologer. Långsamma, trevande och fyllda av konstpauser. När han torkar ansiktet med en vit handduk, eller dricker ett glas vatten, känns det som att det tar en evighet. Jag gillar det.

Det spelas musik också, i pianotrioformat. Med trummisen Peter Bylin och elbasisten Johan Lindbom. Samtliga ypperligare musiker.

Konserten på trevliga Studio Lederman är en av flera releasekonserter. Det som firas och uppmärksammas är albumet ”Horses on the run” där Widmark blandat upp jazzen med elektroniska beats åt housemusikhållet.

På Lederman blir det dock inget förinspelat, vilket gör att låtarna får en jazzigare prägel. Det tackar vi för. På albumet bidrar Zoie Finer med sång på två spår, men här tar Anders Widmark själv hand om allt det vokala. Det funkar (även om det är som pianist han har sin verkliga styrka) och gör att musiken ibland får karaktär av singersongwriter-pop på piano.

Förutom låtarna från albumet får vi också en infallsrik version av gamla fina ”Misty”, komplett med stönanden i Keith Jarrett-klass.

IMG_3958

Konserten ges i repris ikväll, onsdag. Då med gästartisten Zoie Finer. Foto: Dan Backman.