Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Ibland önskar man särskilt mycket att Fasching skulle kunna utlokalisera somliga konserter. Det gäller i allra högsta grad den oerhört tokutsålda lördagskonserten med Robert Glasper Experiment.

Ett i-landsproblem förvisso men icke desto mindre påtagligt när man trängs och svettas och alltid hamnar bakom långa killar var man än placerar sig i den långsmala jazzklubben. Var kommer de förresten ifrån, alla långa öldrickande killar på konserter?

Men strunt samma, man hade ju inte direkt velat missa Robert Glasper (klaviatur), Casey Benjamin (sång, sax, keytar), Burniss Travis (elbas) och Mark Colenburg (trummor). Det här är ju en konstellation som, under Robert Glaspers ledning, hittat fram till en fin liten nisch där jazz gift sig med neosoul, hiphop och drum’n’bassig electrofunk.

Det är ingen unik nisch, uppenbarligen vill Fasching vara ett hem för just denna typ av artister, men frågan är om inte de här herrarna gör det allra bäst.

På det Billboard-toppande och Grammy-belönade albumet ”Black radio” (och dess uppföljare) gästades Glasper av en namnkunnig skara sångare (som Jill Scott, Snoop Dogg och Norah Jones) men här är det Casey Benjamin som via en vocoder tar hand om allt det vokala. Det gör han med den äran och får allt att låta coolt retrofuturistiskt. Något som får sägas vara helt i linje med den likaledes retrofuturistiska rockabillyfrillan.

Som en hommage till Daft Punk, som ju är vocoder-mästarna just nu, väver man in en jazzigt tillbakalutad version av ”Get lucky”. Det låter lite som om ett uppdaterat Headhunters skulle gjort den.

Utan att förlora sin kollektiva personlighet ger sig gruppen också på Bill Withers ”Lovely day” och Nirvanas ”Smells like teen spirit”.

Jag är inte helt säker på om jag drömde det men jag tror att man även kom in på Bobby Caldwells ”Open your eyes” (en underbar sång som även gjorts av John Legend).

Robert Glasper själv ligger ganska lågt när det gäller att ta solon men han är genomgående oerhört smakfull, vare sig han trakterar sitt Fender Rhodes eller något av de andra klvaiaturinstrumenten. Vid ett tillfälle, alltför kort, kommer han in på standardjazziga pianofraser som visar att han, om han ville, skulle kunna framföra något från den stora amerikanska sångboken.

Casey Benjamins elförstärkta saxsolo är väl inte så mycket att hänga i julgranen och Burniss Travis elbassolo kunde man klarat sig utan. Men annars är det bara att tacka och bocka för en lysande konsert.

IMG_3945

Stämningsbild från Fasching. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det börjar med en tvärflöjt (av en typ som vi i Sverige associerar med Björn J:son Lindh). Flöjtisten, Magnus Lindgren, projiceras tillsammans med svischande mönster, som en skärmsläckare, på den stora duk som spänts upp i fonden.

En flöjtist ansluter sig på scenen innan mannen på duken kommer in på scenen och kickar igång storbandet med lite allmänt hållna jazziga fraser. Lindgren byter till tenorsaxofon och tar ett till intet förpliktigande solo över en storbandsjazzig bakgrund som vid en blindtest skulle vara omöjlig att tidsbestämma.

Skärmsläckarens abstrakta mönster blir till noter samtidigt som musiken får lite mer kontur med ett trombonsolo och några blåsare börjar röra sig på scenen.

Den danska pianisten Sören Bebe tar över med impressionistiska klanger. En sopransax ansluter samtidigt som en softad vy över slottet från Af Chapman projiceras (jo, vid det här laget vill man väldigt gärna få stopp på skärmsläckaren).

Med Lindgrens distansierat eleganta klarinett får musiken en cooljazzig karaktär, dessvärre störd av lite brus och knaster.

Vid det här laget har man förstått konceptet bakom Magnus Lindgrens niosatsiga storbandssvit: ett vikt- och skarvlöst studsande mellan olika jazziga idiom, från det impressionistiskt rurala till det konkret urbana.

Det är en god tanke men då både komposition som arrangemang bara surfar på en snygg yta blir det föga engagerande. Det är bara en gång som det bränner till på riktigt och det sker när den norska tenoristen Hanna Paulsberg kliver fram med ett inspirerat solo som på ett engagerande sätt förenar det sköra med det kraftfulla.

JOW_20140328_48

Hanna Paulsberg. Foto: Jan-Olav Wedin.

Jag kan förstå och respektera Lindgrens önskan att skoja till det lite med vandrande musiker och olika arrangemangsmässiga tricks för att liva upp den stelnade storbandsformen. Men känslan av ytlig eklektism går inte över. Inte ens när han tar sig upp på orgelläktaren och med en närmast minimalistisk orgelfigur leder in saxofonerna i ett mer vildsint uttryck.

Konsertens andra halva var inte lika ambitiös men desto innehållsrikare med två (!) stipendieutdelningar (jazzpedagogen Per Tornberg fick Mary Lou Meese Youth Jazz Fund-stipendiet och trombonisten Lisa Bodelius fick Alice Babs-stipendiet) och två hemliga gäster (Jojje Wadenius och Peter Asplund).

Margareta Bengtsson måste förstås få ett omnämnande. Hon bidrog ju med harpa och scatsång både till första och andra akt. Men det var särskilt hennes tolkning av den fina Kate Bush-låten ”The man with the child in his eyes” som var minnesvärd.

Slutligen: det måste noteras att Lindgren satt ihop en intressant nordisk all star-lineup för ”The nordic big band inferno”. Många nya ansikten på Konserthusets scen denna afton alltså.

JOW_20140328_163

Magnus Lindgren och Margareta Bengtsson. Foto: Jan-Olav Wedin.

Dan Backman

För att vara en föreställning om Nico kretsar ”Sphinx of ice” orimligt mycket kring Jim Morrison. Det börjar med en tolkning av Morrisons ”The end”, den låt som avslutade debutalbumet med The Doors och som senare tolkades av Nico, och slutar med Morrisons död i ett badkar i Paris 1971 och Nicos egen död på Ibiza 17 år senare.

Nico och Morrison hade ett kort förhållande som den tyska dramatikern Werner Fritsch tillmäter så stor betydelse att man kan tro att han sitter inne med information som rockhistorikerna missat. Eller inte: antagligen är det så enkelt att han är lika fascinerad av ”the lizard king”, Jim Morrison alltså, som av Nico. Inte så konstigt, de var ju båda bildsköna, karismatiska och begåvade och levde den destruktiva rockmyten fullt ut. Den som är så tacksam att berätta om.

Andy Warhol och Velvet Underground, som vi andra asscocierar mer med Nico, fladdar bara förbi som paranteser i ett fragmentariserat flöde av viskningar och rop, svartvita projektioner, musik och ljud.

Regissören Nadja Weiss säger i programbladet att Werner Fritsch pjäs om den tyska modellen/sångerskan/ikonen kan sägas gestalta ”de förmodade tankar och bilder som for genom hennes medvetande strax före dödsögonblicket, ett sista möte med sig själv”.

Det är en vacker beskrivning av en uppsättning som istället för att hitta en ny infallsvinkel bara ytterligare  romantiserar, mystifierar och ikoniserar ett liv och ett konstnärsskap i monologens form. Som om det skulle behövas. Av människan Christa Päffgen (1938-1988) syns knappast något.

Inte så mycket att säga om det kanske, framställningar på scen och film av konstnärers liv brukar bli så. Värre är att den konstnärliga gestaltningen, som kan liknas vid både ett performance och en dödsmässa, ligger på en svärmande gymnasial nivå. Flimrande svartvita projektioner, spastiska konvulsioner och högtravande plattityder – sådana som Rimbaud-inspirerade rockstjärnor älskar att strö omkring sig – blandas hallucinatoriskt utan att någonsin samlas ihop till ett konstnärligt starkt uttryck.

Fanny Risberg, som får sägas vara porträttlik, agerar med nerv och närvaro. Men den där iskylan får hon inte till. Hon ger snarare ett skört intryck, vilket förstås också är sant. Men ska man gestalta Nico måste den där hårda kalla marmorytan som finns på Nico-bilderna, och i inspelningarna, också få finnas med.

Föreställningen ingår i Dramatens serie Dramaten& och medarrangerande Blixten & Co kommer ta ut föreställningen på turné både i Sverige och Europa.

Dan Backman

Vissa konserter känns mest som en enda lång väntan. En väntan på att något ska hända: att uppslag ska konkretiseras, att lösa trådar ska knytas ihop.

Den här känslan uppstår mest på jazzkonserter. Inom jazzen är det ju närmast en dygd att vara sökande. Det finns ingen plikt att, som i popmusiken, nå fram till en tydlig och attraktiv refräng.

Jag tänker på detta under konserten med Krister Jonsson Deluxe. Ja, inte bara det faktiskt. Tankarna går åt alla möjliga håll och försvinner ut i snöslasket på Vasagatan och cyklar långt därifrån.

Inte för att det är musikaliskt dåligt. Nejdå, Krister Jonsson själv är en oantastlig gitarrist, även om han i sanningens namn missbrukar ekot och volympedalen, och hans mer namnkunniga medarbetare Svante Henryson (cello), Dan Berglund (kontrabas) och Peter Danemo (trummor) har ju i många sammanhang och på olika sätt bevisat sitt framstående musikanteri. Så även här.

Men ändå, det vill sig liksom inte. De många goda uppslagen leder ingen vart. Med träklangen från Berglunds kontrabas och Henrysons cello blir det ett varmt sound, men vilken musik kan leva på ett sound? Inte ens Brian Eno, vill jag påstå.

Jag har inget emot att musiken går att placera i ett fack där det står John McLaughlin och Mahavishnu Orchestra. Verkligen inte, de tidiga Mahavishnu-plattorna är ju fortfarande underbara. Men av den andligt färgade musikaliska extas som McLaughlin hela tiden eftersträvade och inte så sällan uppnådde finns inte mycket kvar. Jo, en gång i andra set kommer Henryson och Jonson in på några indiskt färgade snabba strofer. Då känns det som att dimman skingras.

Minns också en fin avslutning av en låt där Peter Danemo pinglar så fint att man ser en massa getter på en bergssluttning på Kalymnos.

Och Dan Berglunds basspel är ju alltid som en trygg hamn man gärna återvänder till.

IMG_3905

Ett ovanligt intensivt parti. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Bo Anders Persson skruvar på sig, ler så klurigt som bara han kan göra och vill liksom inte tillerkänna den märkliga musik han arbetade med under åren 1965-67 riktigt samma värde som den entusiastiska introduktören Magnus Haglund.

Han talar hellre om sitt ”dåliga samvete” och att den musik som Haglund kallar för ”fri” mer kom ur ”ångest” och liksom ”pressades fram”.

Om professor Ingvar Lidholm, som tog in den unge Bo Anders Persson på Musikhögskolan, säger han lika blygsamt att ”Lidholm tyckte tydligen att det vore kul om jag skulle gå där”.

Vi befinner oss på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan där Magnus Haglund samtalar med Bo Anders Persson om den nyligen utgivna och internationellt mycket uppmärksammade skivan ”Love is here to stay”, med experimentellt kammarmusikaliska stycken av en långsamt framåtskridande och ödesmättad karaktär som förebådar det Bo Anders Persson skulle komma att göra med Pärson Sound. Den grupp som sedan transformerades till International Harvester/Harvester/Träd, Gräs Och Stenar.

Det blir ett animerat samtal – med interfolierade ljudexempel från albumet – kring en turbulent och omtumlande tid då studier på en stelnad Musikhögskola stördes av att ”det hände en massa andra saker att engagera sig i”.

Bo Anders Persson berättar om den amerikanska minimalisten Terry Rileys korta sejour i Stockholm i april 1967. Och om den omtumlande upplevelse det var att få ingå i den ensemble på typ trettio personer som framförde Rileys komposition ”In C” i Radiohuset.

Han berättar om Pistolteatern, om Jan Bark och Folke Rabe och om experimenten med loopar via seriekopplade Tandbergare och Revoxar. Om hur rockmusiken tog över och hur mötet med den värmländska ”gurun” Anders Björnsson och dennes för tiden visionära tankar kring odling fick honom och gänget med hippiesar kring honom att bli del av den ”gröna våg” som svepte fram.

Samtalandet, som Magnus Haglund kallar för ”Rönnells-versionen av ‘Här har du ditt liv'”, kompletteras av sångerskan Maylen Bergström och pianisten Mats Persson som bidrar med egna minnesbilder. Ibland råder delade meningar om vem som gjorde vad och var det ägde rum. Men det är inte så konstigt, vi talar ju alltså om en tid för väldigt länge sedan.

IMG_3880.JPG

Foto: Dan Backman.

Den välbesökta aftonen avslutas med att Mats Persson framför Arne Erikssons minimalistiska pianostycke ”At last” på Rönnells-pianot. Samme Arne Eriksson som kom att spela minimalistisk rockmusik med Bo Anders Persson.

Det är en fin avslutning, även om det återuppväckta stycket, som envist uppehåller sig på tonen G, mest känns som en enerverande mygga.

IMG_3890.JPG

Foto: Dan Backman.

 

Dan Backman

Lever proggen? Ja, det verkar så. För vad ska man säga när det dimper ner en vinyl-lp med den för mig okända gruppen Agusa (som åkallar såväl Kebnekajse som Fläsket Brinner med långa flummiga instrumentaljam) och man strax därefter får höra nämnda Kebnekajse på en födelsedagsfest för en före detta SvD-medarbetare. Bara för att nämna två mycket aktuella exempel.

Gudibrallan och Wasa Express har vänt på frågan och gjort det till ett påstående när de i egen regi reser runt på en mindre turné. Och jo, nog lever proggen både i musiken och de numera åldrade musikernas prestigelösa framtoning. Även om Wasa Express kanske inte riktigt kan räknas till hardcoreproggen, de debuterade ju först 1976. Men det är mera en fråga för proggtalibaner, som undertecknad.

Att Gudibrallan är ett äkta proggband råder det dock inga tvivel om. De spelade på den första Gärdet-festen och deras bästa låtar, ”Sosse”, ”Oskar” och ”T-doja”, är oborstat protopunkiga proggklassiker.

När de står på scenen i Spånga Folkets Hus är det bara Örjan Terje kvar från den första upplagan av den Uppsala-bördiga orkestern. Terje har en t-tröja med bokstavskombinationen ADHD (istället för ACDC alltså) och säger inte så mycket mellan låtarna. Han ger ett lugnare intryck än mina egna minnesbilder av konserter med Gudibrallan i början av 70-talet. Då blev man till och med lite rädd för honom.

Att det inte låter tillräckligt stökigt och primitivt om dem längre är förstås beklagligt men det är väl sådant som kommer med åren. Det är ju inga anarkistiska tjugoåringar på scenen. Gitarristen Håkan Linn har i alla fall skruvat till ett gnisslande rått gitarrljud. Det gillar man.

IMG_3871.JPG

Gudibrallan 2014. Foto: Dan Backman.

Gudibrallan-basisten Per Bruun finns kvar när Wasa Express tar över den gemytliga eftermiddagen i Spångafolkan (efter kaffe och semla i foajén) med musik och roliga anekdoter. Tillsammans med slagverkaren Per Tjernberg utgör han en direkt länk till den svenska proggens glansdagar. Bruun med ett förflutet i Fläsket Brinner, Tjernberg med Archimedes Badkar (förutom otaliga inhopp med andra artister och musiker).

Spelningen presenteras som Wasa Express unplugged, vilket som vanligt innebär ett lite mer lågmält anslag, inte att det är helt akustiskt.

Wasa Express är i grunden ett jazzrockband, så som de lät på 70-talet, men i sann proggig anda finns här influenser från alla möjliga och omöjliga håll. Ibland tycker man sig höra ett bortglömt soundtrack till någon italiensk eller fransk 60-talsfilm, ibland blir det Santana-gung. Någonstans i mitten av konserten vänder man ut och in på ”Hylands Hörna”-temat, naturligtvis under Mad-namnet ”Hörnlands hylla”.

Det är bra men en bit in i Åke Erikssons trumsolo förlorar de mig. Likaså under den jönsrockiga avslutningen. Så kan det gå.

IMG_3873.JPG

Per Bruun, i cylinderhatt och Hawaii-skjorta, reciterar något av Ferlin. Tror jag. Wasa Express har precis släppt en orange vinyl betitlad ”8”. De spelar tillsammans med Kung Tung på Kafé 44 27/3, med Gudibrallan 28/3 på Dieselverkstan i Nacka och 27/4 på Akkurat i Stockholm. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Eric Church drar countryn så långt det går åt rockhållet. Med tre (!) gitarrister och en stenhård rytmsektion bakom sig blir det så hårt att han skulle platsa mycket bättre på sommarens Sweden Rock-festival i Sölvesborg än på Jills veranda i Nashville.

Särskilt när de två frontande gitarristerna – den ena med metalskägg och den andra med tatueringar och nitad skinnjacka – står på varsitt podium och spelar hårdrockiga stämmor. Då är det bara att säga hejdå till countryn.

Det är uppenbarligen ett vinnande koncept. Eric Church är redan megastor hemma i USA och här lockar han så många cowboyhattar och truckerkepsar att Nalens stora sal håller på att sprängas.

Gärna för mig. Allra genrer mår bra av att tänjas ut både på längden och bredden och Eric Church har ju hittat en fin liten nisch mittemellan den mer poporienterade Nashvillecountryn och den finstämt akustiska men ganska så museala country som kan sägas företrädas av Emmylou Harris.

Jodå, Eric Church kan också växla ner och ta det lite lugnare men själva uttrycket förblir hårt och kantigt och lite schablonmässigt manligt. Och då menar jag i betydelsen att det ibland kan låta som ett sågverk i mellanvästern, med sångarens gällt knarriga stämma som en sågklinga i den proffsigt balanserade ljudbilden.

En bit in i konserten slår det mig att det är detta som är den riktiga countryrocken. Inte det som Byrds och Poco introducerade mot slutet av 1960-talet. Det var ju i jämförelse mjukismusik. Eller så är det som Eric Church håller på med att beteckna som countrymetal.

Det konstiga är att mannen i pilotbrillor där på scenen är en hängiven förespråkare för marijuana. Det är ju ingen mjuk flumrock i Grateful Dead-skolan han ägnar sig åt precis. Det verkar mer som att han går på anabola.

Förbandet The Cadillac Three var även de hårda och rockiga. Fast stökigare och långhårigare och ännu mer åt sydstatsrocken än Eric Church. Som tre störiga men snälla hillbillys utgjorde de en perfekt uppvärmning till huvudakten. En halvtimme var precis lagom.

IMG_3848

Foto: Dan Backman.

Det är mycket country nu. På måndag kommer Dixie Chicks till Stockholm Waterfront (otroligt utsålt förstås) och 25 mars gör Brad Paisley ännu ett Sverigebesök (Cirkus lär bli slutsålt igen).

Dan Backman

Nej, det var inte fel låt som vann. Det fanns ju ingen låt i årets osedvanligt usla mello som var värd att skicka vidare till Köpenhamn.

Så här ligger det till: ”Undo” är en outhärdligt simpel barnkammarramsa uppblåst till en förfärlig hymn. Lite låter det som  att Fredrik Kempe försökt göra mello av Cranberries. Särskilt slirandet på ordet ”undo”.

Ingen skugga ska dock falla över den duktiga Sanna Nielsen. Hon gjorde som vanligt ett bra jobb, även om det inte går att jämföra med Malmö 2001. Det var ju då hon framförde Bert Månsons underbara powerballad ”Igår, idag”.

Kolla in youtube-klippet här och notera särskilt hur  en härligt snabbfingrad gitarrist vid 2:01 lyfter balladen upp i en hollywoodsk Disneyhimmel vi sällan eller aldrig når i Sverige. Precis så ska en schlagerballad låta. 

Som konsert betraktat är det förstås inte mycket att ha. Avskaffandet av orkester var redan ett faktum men Sanna sjunger ju på riktigt. Tack och bock för det.