Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Precis som nästan alla andra svenska barn och ungdomar i mitten av 1960-talet var jag och mina systrar Hélène och Marie förhäxade av det svenska popundret. Vi köpte singlar och läste om Tages, Shanes och Mascots i Bildjournalen. Själv var jag för liten för att få gå på några konserter.

När Hep Stars efter fyra singlar kom ut med milstolpen ”Cadillac” blev de för några månader (eller var det bara veckor?) obestridliga kungar på den svenska popscenen. ”Cadillac” är den enda Hep Stars-vinyl jag har kvar så jag antar att förtjusningen snabbt gick över. Det hände ju så otroligt mycket under den andra halvan av 1960-talet.

Minns i alla fall hur sjukt coola Hep Stars var just då, för ganska exakt 49 år sedan. Omslaget, med bilden på gruppens husbil i ett parkeringsgarage, håller jag fortfarande som en svensk klassiker och både a-sidan ”Cadillac” och b-sidan ”Mashed potatoes” är än idag ruffig garagerock av bästa märke.

the-hep-stars-cadillac-1965-2

”Cadillac” finns förstås med på repertoaren när Hep Stars firar 50-årsjubileum med två utsålda konserter på Reginateatern i Uppsala. Dock inte ”Mashed potatoes”. Eller den lika härliga ”Bird dog”. Fast som tur är får vi ”Farmer John” som extranummer. Det är ju ändå de här garagerockiga bitarna som har hållit sig fräschast genom åren.

Precis som andra jubileumskonserter med veteranband är kopplingen till originalbandet skral. Här är det bara Svenne Hedlund som varit med sedan 1964. Det är å andra sidan en viktig länk då han, som sångare och frontfigur, får sägas personifiera gruppen.

Den som hängt med Svenne längst är basisten Jan-Olof Enbom, han har varit med sedan 1990. Gitarristen Torgny Stoor (ja, han är brorson till Yngve Stoor) har kommit med på turnén som ersättare för originalmedlemmen Janne Frisk. Tillsammans med Bengt Arenblad på klaviatur och Totte Päivärinta (storebror till Lili & Susie) levererar de ett stadigt och pålitligt komp som håller sig nära Hep Stars-soundet. Att jag skulle vilja ha det lite ruffigare och tunnare, som på den gamla goda tiden, är en annan femma. De här herrarna är alldeles för kompetenta för det.

Det är alltså en kväll helt i nostalgins tecken. Ett trivsamt samkväm för femtioplussare – och uppåt – där Svenne Hedlund berättar myspysiga anekdoter från förr. Om singelhits på ”Kvällstoppen” och ”Tio-i-topp”, om hysteriska tjej-fans och om den galna resan till Afrika för att spela in en film.

Vi får också höra om Svennes sjukhusvistelse då han lärde sig Elvis-låtar på mandolin och om gången då Benny Andersson skrev ett utkast till ”Wedding” på orgeln i Vinbergs kyrka utanför Falkenberg. Och lite om tiden med banden Clifftones och Beatniks.

Däremot får vi inte höra något om inspelningen av soft rock-albumet ”It’s been a long long time”. Det hade varit intressant. Å andra sidan är det skönt att slippa de obligatoriska skämten om medlemmarnas höga ålder som alltid förekommer då veteranbanden framträder. Svenne gör bara en ironisk kommentar om färdtjänst. Och den är till och med kul.

IMG_3800IMG_3801

Jubileumsturnén fortsätter till och med 4 april. Dock utan något besök i Stockholm. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

I september nästa år ska Sarah Brightman ut i rymden. Närmare bestämt till den internationella rymdstationen ISS, 40 mil upp i luften. Där ska hon sjunga och medverka på en konsert nere på jorden via länk. Det låter som ett skämt men är sant.

Den brittiska sopranen, som slog igenom som Christine i originaluppsättningen av ”Fantomen på operan”, berättar vare sig om sin stundande rymdresa eller om det förberedande träningslägret i Ryssland när hon landar med sitt turnésällskap i Hovet. Men hela föreställningen – ja det är en föreställning snarare än en konsert – känns ändå förlagd till yttre rymden, med huvudpersonen själv framställd som ett utomjordiskt väsen mer än en människa av kött och blod.

Tyvärr bryter hon illusionen två gånger genom att på hennes gammalmodigt servila sätt hälsa oss välkomna och presentera sångaren Erkan Aki. Det är galet fel, möjligen skulle hon kunna tala till oss med förvrängd röst och på ett helt obegripligt språk.

Jämfört med tidigare turnéproduktioner är denna av det mer nedtonade slaget. Ingen symfoniorkester, bara fyra snubbar på klaviaturer, gitarr och trummor, och två dansare. De osannolika kreationerna, mycket roligare och glamorösare än Lars Wallin någonsin skulle kunna fantisera ihop, har hon förstås med sig. Och nog hissas hon upp och ner från scenen. Dock inga flygturer ut över det lite glest besatta Hovet.

Så länge hon håller sig till musikalerna och ariorna är allt frid och fröjd. Den ofrånkomliga ”Nessun dorma” är betagnade med bouzoki (!) och en sånginsats från Sarah Brightman som åkallar både Bianca Castafiore och ”Star wars”.

Den underbara Bianca Castafiore-känslan uppstår förstås också under de hjärtskärande skriken som avslutar ”Fantomen på operan”. Då borde vi alla resa oss upp och jubla. Men icke så, den svenska publiken är ovanligt tråkig denna onsdagsafton i isladan.

Mindre roligt är det då hon ger sig i kast med det mer popinriktade materialet. Fast när musiken är att likna vid högtravande pophymner med tjocka syntmattor har man åtminstone exploderande galaxer och nebulosor på storbildskärm att titta på.

Avslutningsvis bör en guldstjärna utdelas för att ”Closer” (som avslutar senaste albumet och inleder den andra akten på Hovet) är en omarbetningen av slutet på den första delen av Mike Oldfields mästerliga svit ”Tubular bells”. Den där Vivian Stanshall presenterar alla instrumenten. Det känns helt logiskt då den brittiska progrocken ju också hade svulstiga drag.

IMG_3736

Impressionistisk tolkning från sidan av Sarah Brightman. Notera den ryska astronauten Jurij Gagarin på storbildsskärmen. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

En av de riktigt stora gitarristerna har gått ur tiden. Myndigheterna i hemstaden Algeciras uppger att spanjoren Paco de Lucía avlidit av en hjärtattack under lek med sina barn på en strand i den mexikanska semesterorten Cancun. Han blev 66 år.

Paco de Lucía var en av flamencons fixstjärnor och anses allmänt vara en av dem som bidragit allra mest till flamencons utveckling och modernisering. Detta genom att inte vara renlärig utan att befrukta flamencon med inslag av klassisk musik och jazz.

Den riktigt stora publiken, utanför flamenco-världen, nådde han via sitt fruktbara samarbete med jazzpianisten Chick Corea och jazz-gitarristerna John McLauglin, Al DiMeola och Larry Coryell.

1979 bildade han The Guitar Trio med MacLaughlin och Coryell (1980 ersattes Coryell av DiMeola). Det mycket framgångsrika livealbumet ”Friday night in San Francisco” gjordes med den andra upplagan av trion 1981.

Trots sin virtuositet läste de Lucía inte noter. Han har berättat om hur mycket han lärde sig genom att spela med de mer formellt skolade gitarristerna McLauglin och diMeola.

2003 återvände Paco de Lucía till hemlandet Spanien, efter några år i Mexico, och de sista tio åren drog han radikalt ner på det tidigare så intensiva turnérandet. Paco de Lucía besökte Sverige vid ett flertal tillfällen. Uppsala Internationella Gitarrfestival förärades besök både 2007 och 2010.

– Paco de Lucía var en ikon för musiker över hela världen, säger festivalgeneral Klaus Pontvik i ett pressmeddelande och betonar de Lucías roll som inspiratör under flera decennier.

Dan Backman

Den kanadensiska sångaren, tillika hockeygalningen, Michael Bublé valde kanske inte riktigt rätt dag för sin konsert på Globen. Det var ju en nederlagets dag för det svenska hockeylandslaget.

Han tar naturligtvis, med illa dold förtjusning, upp det kanadensiska OS-guldet redan i början av sin konsert men det förstör som tur är inte alls den goda stämning som alltid infinner sig när Bublé ska showa.

Kanske är hans publik inte särskilt hockeyintresserad eller så är den generös och nöjer sig med ett OS-silver. Vad vet jag? Viktigast av allt är förstås att det är en publik, till stora delar kvinnlig, som fullständigt och förbehållslöst älskar sångaren med skäggstubben och de blankpolerade skorna.

Och kärleken är besvarad. Bublé vet att han inte vore något utan denna kärlek och berättar om hur han alltid, ständigt och jämt, tänker på sin publik. Det är faktiskt nästan så att man tror honom. Det här är ju en man med ett så smort munläder att han antagligen skulle kunna sälja in vilket ofördelaktigt telefonabonnemang som helst.

Jo, Michael Bublé är alltså en underhållare av den gamla skolan. En energisk 38-årig man med ett storband och en repertoar som blandar pop och jazz så skarv- och kravlöst att unga poptjejer och gamla jazzskägg blir till en enda härlig familj.

Han har en klassiskt snygg röst som förut alltid jämfördes med Frank Sinatras men som numera känns mera som hans egen. Tajmingen och intonationen är klanderfri men, om vi nu ska tona ner hyllningarna något, det är sällan eller aldrig som han berör på ett djupare plan.

På Globen snuddar han en gång vid ett mer innerligt uttryck och det är när han, vid framförandet av ”A song for you”, lämnar mikrofonen för några strofer. Utan högtalarnas hjälp att nå fram krävs det ju en större ansträngning samtidigt som det blir naknare.

Samma sak kan sägas om det mycket kompetenta storbandet. De tretton grabbarna – som får en egen presentation som ”Team Bublé” och bytts ut mot en svensk kvinnlig stråksektion i tre låtar – gör vad de ska men precis som lagledaren/sångaren surfar de konventionellt fram utan att visa upp någon personlighet, varken kollektivt eller individuellt.

Men om man struntar i att den vinnande formel som Michael Bublé hittat fram till – mainstreamjazz och mainstreampop i en läcker förpackning – börjar kännas lite tjatig vid det här laget så kan man inte neka till att han bjuder på storslagen underhållning.

Man ser och hör mycket bra och projektionerna är så glamoröst dekorativa att Globen förvandlas till ett Ceasars Palace. Orkestern åker fram och tillbaka på scenen och mittsektionen kan fås att stiga och falla som dominobrickor. Jo, det är snyggt gjort och det känns generöst. Så är inte alltid fallet med arenakonserterna.

Dan Backman

Scenljuset dämpas och Emil Jensen går raskt fram till mikrofonen. Han hälsar oss välkomna, säger att han stalkar sin publik och talar om hur han velat göra en munter föreställning men att något alltid strular till sig, antingen i det egna livet eller i omvärlden, och att han inte heller denna turnévända, den femte i ordningen, kan göra en helt igenom solig föreställning. Vi har ju, till exempel, ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Det är genomtänkt och tänkvärt och det går fort fram. Det gäller att hålla koncentrationen uppe för att inte missa de roliga associationerna och snygga rimmen. Långt från att vara slappt mellansnack eller tramsigt freestajlande ståupp handlar det om noggrant utmejslade monologer som går från en uppenbarligen smärtsam separation på sensommaren 2013 (antagligen är vi många som tror oss veta från vem) till det bekymmersamma läget i konungriket Sverige.

Han talar till oss, inte med oss. Fast inte från en von oben-position. Till skillnad från alla tröttsamma Jonas Gardell-typer måste han inte hela tiden bli bekräftad och älskad. Han gör i alla fall ingen grej av det.

Han har målade naglar och kallar sig poet och förklarar att skillnaden mellan en ståuppare och en poet är att ståupparen gör sig rolig om insändare i lokaltidningar. Det gör inte poeten, det är han som skrivit den konstiga insändaren.

Humorn är av den lågmälda sorten men i andra akten förfaller han för en liten stund till en mer ståuppigt publikfriande humor då han gör absurda anagram på svenska partinamn. Kan tycka att det generellt blir lite mycket om alliansen, SD och rasismen. Angeläget förvisso, men särarten går förlorad i det politiskt korrekta häcklandet.

Med sig på scen har Emil Jensen klaviaturspelaren Lisa Lindal och slagverkaren Fredrik Myhr. De är duktiga och bra, men ibland förstår jag inte riktigt vad slagverken har att tillföra. Under låten ”Du måste fått nåt i ögat” kommer Johan T Karlsson (Familjen) in på scen och tar refrängen.

När det tagit slut är det monologerna och sångtexterna man tar med sig hem, inte musiken. Det är ju orden han har bäst hand med, inte tonerna.

IMG_3704

Föreställningen ”I det nya landet” hade premiär på Södra Teatern 11 oktober 2013. Den avslutas i Umeå 15/3. Foto: Dan Backman.

 

Dan Backman

Om Miss Li skulle växla in på ett spår som var lite mer rockabilly och americana skulle hon kunna hamna i närheten av Lindi Ortega. De har snarlika röster – av den där genomträngande  sorten – och samma slags frejdiga energi, även om kanadensiska Lindi Ortega (numera bosatt i Nashville) är en mer coolt laidback scenpersonlighet än Miss Li.

Med klarröda läppar, flor och en konstfull håruppsättning går tankarna även till ”Twin Peaks”. Draget av rockabilly är ju rätt i sammanhanget och Lindi Ortegas tal om spöken, och framförandet av en nekrofil kärlekssång, är ju väldigt mycket David Lynch.

Hon berättar att hon frågat personalen på Södra Teatern om huset var hemsökt och fått till svar att, jovisst, det finns ett kvinnligt och manligt spöke. Naturligtvis var de inbjudna till konserten.

Tillsammans med en gitarrist och en trummis, den sistnämnde har inte så mycket att göra, bjuder hon på en skarpskuren konsert helt utan fluff. Lindi Ortega sjunger med en genomträngande och lite hes stämma och Champagne James Robertson spelar twangigt och hårt på sina olika Fender-guror.

Det låter genomgående bättre än på de tråkiga skivor hon gett ut och sångerskan och gitarristen har ett närmast telepatiskt samarbete, men jag blir lite irriterad på att Champagne är lite för förtjust i sina egna inpass. Gitarrister har ju en tendens att bli det.

Förra gången som Lindi Ortega spelade i Stockholm var det på en liten hotellbar, nu skulle det varit på det betydligt större Kägelbanan men biljettförsäljningen gick trögt så det fick bli på den mindre bardelen istället. Ändå tyder allt på att det kommer bli större scener framöver.

IMG_3688

Lindi och Champagne. Foto: Dan Backman.

Uppvärmarna ”Crying Day Care Choir” från Malmö var en ny men mycket charmerande bekantskap. Äkta paret Sara och Jack Elz både ser ut och låter som äkta hipster-hippies. Med Jacks bror på gitarr och stödsång blir det en jättemysig family affair i americanans tecken.

Med gulliga sånger, som önskar att de vore födda i USA och hade Incredible String Band som gudföräldrar, och Jacks trivsamma pladder om hur de en gång bodde på mormoderns kolonilott blir det en kort men naggande god spelning.

Om det blir någon uppföljning på ”Jills veranda” borde hon absolut bjuda över hela gruppen till Nashville. Det skulle bli seriens höjdpunkt.

IMG_3683.JPG

Crying Day Care Choir. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

”Wooden ships” är en mycket fin låt från 1969, skriven av David Crosby, Stephen Stills och Paul Kantner och inspelad både av Crosby, Stills & Nash och Jefferson Airplane. Det är en tidstypisk sång, både för det drömska hippie-soundet och textens beskrivning av världen efter ett kärnvapenkrig (ett hot som ju var högst reelt vid slutet av 1960-talet).

Wooden Shjips (observera den medvetna felstavningen) är också namnet på en rockgrupp från Kalifornien. Bildad 2003 i San Fransisco av gitarristen Ripley Johnson.

Dagens Wooden Shjips har existerat sedan 2006 och består, förutom den redan nämnde Ripley Johnson, av basisten Dusty Jermier, organisten Nash Whalen och trummisen Omar Ahsanuddin. Det är en klassisk rocksättning som pekar bakåt i rockhistorien, inte minst mot 1960-talets garagerock.

Och visst finns det garagerock i Wooden Shjips-musiken. Inte minst i Nash Whalens pipiga orgelljud och enkla tonföljder. Garagerock blandat med ansenliga doser spacerock, kraut och minimalistisk boogierock.

Fast det som ser ut som en vinnande formula i teorin är i praktiken segt, monotont och opersonligt. Det aktuella albumet ”Back to land” var oroväckande tråkigt men överträffas av den – för att gå rakt på sak – usla spelningen på Kägelbanan.

Det helt avgörande problemet med Wooden Shjips-männen är att de inte får sin minimalistiska fuzzrock med mumlande sång att svänga. Eller rättare sagt, de lyckas inte sätta musiken i självsvängning. Det är ju precis det som utmärker band som Träd, Gräs och Stenar och Endless Boogie när de är som bäst: de där gudabenådade stunderna då trummorna, basen och gitarrerna blir till en gemensamt självsvängande kropp.

Att det helt igenom okarismatiska bandet Wooden Shjips aldrig kommer i närheten av denna slags magi beror till stor del på att de är alldeles för forcerade och statiska. För att uppnå det eftersträvansvärda organiska groove vi här talar om (eller ett mer motoriskt kraut-groove) krävs det en rytmisk flexibilitet (från slow motion till fast forward) som jag inte tror att de har i sina kroppar. De är inte tillräckligt bra musiker helt enkelt.

Wooden Shjips är inte ensamma, det är rätt många band som – med mer eller mindre lyckat resultat – sysselsätter sig med den här formen av minimalistiskt repetetiv rockmusik. Kanske för att det verkar så lockande lätt att veva rockriff över ett stadigt beat?

Dan Backman

1977 bildade de unga musikerna Eytór Gunnarsson, Jóhann Ásmundsson, Gunnlaugur Briem och Fridrik Karlsson fusiongruppen Mezzoforte. 37 år senare är laguppställningen identisk när den isländska fusiongruppen Mezzforte gör ett sällsynt framträdande på huvudstadens jazzscen numero uno.

Det är alltså ett extremt samspelt gäng som besöker ett fullspikat Fasching. Att trumpetaren och klaviaturspelaren Sebastian Studnitzky och den svenska tenoristen Jonas Wall tillkommit ganska nyligen förändrar inte musiken alls, det är ju islänningarna som står för det stabila fundamentet.

Trummisen Gunnlaugur Briem och basisten Jóhann Asmundsson måste särskilt lyftas fram. Det är faktiskt helt underbart att höra hur de sätter det funkiga groovet med kraft och precision.

Även gitarristen Fridrik Karlsson förtjänar ett specialomnämnande. Hans solon är genomgående kreativa, melodiösa och smakfulla. I likhet med alla andra i Mezzoforte har han inget behov att att stila med sin teknik. Alla hör ju ändå att han är tekniskt driven, det är inget han måste poängtera.

Man slipper alltså teknikuppvisningar, ändlösa solon och ett tvångsmässigt funkande. Som få andra i genren vågar Mezzoforte-männen dessutom tona ner intensiteten ibland. I en ballad skriven av den nyss nämnda gitarristen plockas den nylonsträngade gitarren fram och hamnar i ett läge ungefär mellan John McLauglin och Pat Metheny.

Som bäst är det förstås när gruppen är som mest Los Angeles-slicka. Då vill man boka nästa Norwegian-flight till den amerikanska västkusten. Fast gärna via en tidsmaskin så att det är slutet av 1970-talet när man landar på LAX, istället för början av 2010-talet. Det var ju då det var som mest smooth.

Men allt är inte bra. Fusionmusikens baksida är som bekant att den ibland går på tomgång. Ibland tippar det exakta och stabila över i det tråkiga.

Tänk vad kul det skulle vara om någon för bara en liten stund skulle kunna flippa ut i några oväntade tonföljder. Eller spela medvetet fel. Let´s go crazy liksom.

Men nej, det händer inte denna kväll heller.

IMG_3671

Det är basistens avspända stil som bäst representerar Mezzoforte-soundet. Inte den vid fototillfället bredbenta gitarristen. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Hörsalen i Kulturhuset är en av stadens bästa konsertlokaler. Man ser och hör bra. Man till och med sitter bekvämt. Eller tillräckligt bekvämt i alla fall.

När tioårsjubilerande Trondheim Voices intar lokalen på lördagseftermiddagen framhävs också flexibiliteten. Genom att låta publiken sitta på scengolvet tillsammans med de sju norska vokalisterna, som är här på sitt första Sverigebesök, får Hörsalen den där sköna känslan av en studio (som på Fylkingen) vilket passar perfekt till en konsert som lika gärna, eller hellre, kan beskrivas som en vokalinstallation. Eller ett performance. Eller, varför inte, som en föreställning för röster och rörelse.

Till en början, när Kulturhusets musikchef Sarah Riedel presenterar gruppen, blir jag orolig att det ska bli en sådan där jobbig konsert där publiken ska dras in och bli medagerande. Tack och lov händer inget sådant. De sju sångerskorna rör sig fritt i lokalen men det är ändå de som är artisterna och vi som är publiken. Om det råder ingen tvekan.

Vad som händer under den drygt timslånga konserten är att, i korthet, sju norska kvinnor går omkring eller sitter på stolar eller ligger på golvet. Ibland drar de stolar och bord över golvet, slår på saker eller trummor på trälådor så att en dov rytm uppstår. I början låter det som hackspettar i en skog.

Oftast sjunger de ordlöst i stämmor men ibland träder en solostämma ut ur kollektivet. Vid ett tillfälle stretchar de nackarna och sjunger om att de, nackarna alltså, inte säger någonting. Lite senare, efter ett störigt parti, sjunger en av kvinnorna om ”all this rage and all this fury”. Ännu lite senare sjungs det om att gå på månen.

Vacker och suggestiv stämsång som drar mot minimalismen, och tar in hela världen på samma sätt som Jon Hassells ”fourth world-musik”, kontrasteras mot friformigt abstrakta ljud och beatbox-rytmer. Övergångarna är organiska men ibland, när musiken tystnar, uppstår en osäkerhet huruvida man ska applådera eller ej. Det kan ju lätt bli så när man märker att det konstnärliga anspråken är höga.

Jo, det riskerar ofta att ramla över i det pretentiösa (det kanske har framgått) men på något sätt manövrerar man bort från fallgroparna. De sju norska kvinnorna lyckas hålla intresset uppe men konserten borde sluta efter deras oväntade och personliga tolkning av Kate Bush-klassikern ”Running up that hill”.

Istället fortsätter de med Cyndi Laupers ”True colors” och den ofta framförda jazzballaden ”At last” och låter det följas av ytterligare ett parti med lite dragande av stolar över golv och abstrakta ljud frambringade genom strupen. Där tappar de mig.

Men det gör inget, för mig är det ändå precis sådant här – men inte bara förstås – som Kulturhuset ska bjuda på. Särskilt på lördagseftermiddagar.

IMG_3617.JPG

Efter konserten blev det ett ”artist talk” med sångerskorna i Trondheim Voices. Sympatiskt. Foto: Dan Backman.