Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Sverige finns ännu inte med på listan över de länder som Neil Young och Crazy Horse kommer besöka i sommar.

30 juli är de i Köpenhamn och 1 augusti i Bergen. Tänkbara datum för ett Sverigebesök skulle kunna vara 29 juli (de spelar i Tyskland dagen innan), 31 juli eller dagarna efter Bergen-giget.

Efter förra sommarens chockinställda konsert på Way Out West är vi många som hoppas och väntar. Det var ju länge sedan Young skumpade runt med Crazy Horse-gubbsen och med tanke på deras ålder och musikens intensitet kan det väl inte fortgå hur länge som helst.

Vare sig de kommer till Sverige eller ej så kan SvD-läsarna räkna med en recension från undertecknad. Kommer vara på plats. Antingen i Bergen eller Köpenhamn. Trevliga platser båda två.

Dan Backman

Jag kan inte tänka mig en bättre uttolkare av Django Reinhardts musik än Gustav Lundgren. Med passion, skicklighet och espri uppdaterar han den franska gitarristens tidlösa swingmusik och blir till en våt dröm för den nostalgiska frankofilen.

Tillsammans med sin trio – gitarristen Martin Widlund och kontrabasisten Andreas Unge – firar han det franska geniets födelsedag (Reinhardt föddes 23 januari 1910 och dog 16 maj 1953) med utsökta versioner i trioformat av kända och mindre kända kompositioner och improvisationer.

Inte blir det sämre av att Lundgren bjudit in fransmännen Aurelien Trigo, fiol, och Rémi Oswald, gitarr. Tillsammans bildar de en kvintett, precis som den legendariska Franska Hotkvintetten (Quintette du Hot Club de France) som Reinhardt hade med den fabulösa violinisten Stéphane Grappelli.

En känsla av svängig viktlöshet sprider sig vare sig de här unga herrarna (inklusive klarinettisten Klas Lindqvist, som är med i några nummer) tar sig an den franska swingmusiken eller diverse annat, som Lundgrens egna låtar.

Med risk för att framstå som en äkta Paris-romantiker, vilket jag iofs är, går det att likna musiken vid löv som virvlar omkring på boulevarder och gränder och öppna torg. Eller segelbåtar som får vind i den stora dammen i Luxembourg-trädgården. Eller som…nej, ursäkta, nu får det vara nog med tramset.

Men alltså det är ju något med den här feel good-musiken som är så himla livsbejakande och som får mig att bara bli odelat positiv (det är sällan) och skriva saker som ”flyhänt, händelserikt, känsligt, dynamiskt, elegant, konturskarpt” i min anteckningsbok.

Fotnot: denna recension baseras på konsertens första halva. Men jag har från säker källa fått garantier att den andra halvan var precis lika bra. 

Dan Backman

Man kan på goda grunder anta att Coultrain anspelar på den store John Coltrane med sitt artistnamn. Men när Aaron Michael Frison, som den St Louis-bördiga musikern egentligen heter, och medmusikern Ben LaMar inleder sin spelning på Fasching är det snarare en annan jazzgigant, Don Cherry, man kommer att tänka på.

Coultrains rasslande med den lilla tamburinen, Ben LaMars kornett och den förinspelade musikslingan pekar i alla fall tydligt åt det hållet. Gärna för mig, Don Cherry kan man aldrig överdosera.

Konserten tar dock snabbt andra riktningar. Jazzen blir till hiphop som blir till neo-soul som blir till r&b som blir till electronica som blir till funk. Någonstans i mitten av konserten spelar Ben LaMar sordinerad friformkornett till någon av Erik Saties gymnopedier. Den första tror jag.

Det är en spartansk musik med rytmen och flowet i fokus. Coultrain sjunger på ett sätt som får mig att tänka på John Legend (fast en entonig version av soulsångaren) och Ben LaMar rappar metodiskt som Gil Scott-Heron.

Tydliga låtar med melodiska strukturer kan man glömma. Det är en brist, kan jag tycka, men det är ju så det ofta ser ut nuförtiden.

Det är inte många som kommit till Fasching, det här är ju en artist som är i stort sett okänd i Sverige, men Coultrain och Ben LaMar kör så det ryker och framstår på alla sätt och vis som två sympatiska snubbar (snyggt klädda dessutom: Coultrain ser ut ut som en hipp akademiker och Ben LaMar som en modeintresserad hipp konstnär, eller kanske tvärtom). Vid ett tillfälle kastar de sig ner på golvet och dansar frenetiskt. Sådant gillar man.

IMG_3603.JPG

Ben LaMar joxar med musikmaskinerna medan Coultrain trummar på koskällan. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Kulturhuset har som bekant slagits samman med Stadsteatern och fått nya programansvariga. När det gäller musiken har förtroendet lagts på Nisse Landgren och Sarah Riedel. Båda välbekanta och  verksamma musiker.

Nu har deras gemensamma program för våren sent omsider släppts till allmän beskådan. Och visst finns här en hel del intressant som lockar till besök i Hörsalen, som för övrigt är en av Stockholms bästa konsertsalonger.

Jazzmusikern Cecilia Perssons konsert 25 januari, i anslutning till släppet av hennes första soloalbum, känns till exempel som en utmärk start. Greppet att komplettera kvällskonserten med en eftermiddagsspelning riktad till barn är förstås bra och kännetecknande för en tydlig pedagogisk ambition med konsertprogrammet.

Saxofonisten Mats Gustafsson och säckpipeblåsaren Erwan Keravec är oväntade gäster i Nisse Landgrens Hörna (12/3), en konsertserie som på gott och ont blivit en långkörare på Kulturhuset. Mötet i hörnan med Sofia Karlsson (28/4) kan säkert också bli lyckat. Särskilt som att hon hållit en låg profil de senaste åren.

Men ändå. Konsertprogrammet, som sträcker sig till början av maj, saknar mål och mening och ett helhetsgrepp. Jag ser mest en massa myspysiga hörnor där Nisse Landgren samtalar med musikerkollegor utan att något särskilt intressant händer. Hoppas att jag har fel.

Jag ser också en himla massa konserter (sju närmare bestämt) med storbanden Norrbotten Big Band och Bohuslän Big Band. Det är inget fel på storband, även om jag ärligt talat tycker att det oftast är tveksamt med orkestrar större än en kvintett. Min besvikelse bottnar mer i det faktum att jag så väldigt gärna hade sett ett mer visionärt och sammanhållet konsertprogram som, om jag får fortsätta önska, skulle anknyta till Kulturhusets stolta 70-tal mer än att sätta ljuset på, ursäkta mig, gubbiga storband.

Då, på 70-talet alltså, bodde man ju mer eller mindre på Kulturhuset. Minns fantastiska konserter med den tidens spjutspetsar: Samla Mammas Manna, Ragnarök, Cow Orchestra, Jon Hassell. Tror att jag sett Don Cherry där. Och Sevda förstås. Listan kan bli lång.

Minns också en lång väntan på Ranjung Rigpe Dorje (den sextonde Gyalwa Karmapa). En sedan dess både avliden och reinkarnerad tibetansk storfräsare inom buddhismen som försenades av en snöstorm när han och de medföljande lamorna skulle ta sig från Köpenhamn till Stockholm. Jag har kvar det välsignade röda snöre man fick vid den personliga audiensen. Men det är förstås en helt annan historia.

Vad jag vill komma fram till är att det vore fint om Kulturhuset kunde få en egen musikprofil som särskiljde det från Stockholms övriga estrader. Som det är nu skiljer sig inte bokningarna vare sig från Fasching eller Blue House Jazz-konserterna på Konserthuset.

Den profil man möjligen kan hitta ser ut som Nisse Landgren. Och det kan väl knappast vara bra i längden att en person dominerar. Hur duglig och folkkär Nisse än är.

Inte blir det bättre eller mer begripligt av att man helt omotiverat slängt in det amerikanska indierockbandet Of Montreal (4/3). Ett band av en sort som besöker Stockholm precis hela tiden. Dessutom med ett bäst före-datum som redan gått ut. Vilken funktion fyller de i den jazziga mixen? Deras publik finns ju på andra ställen.

Dan Backman

Bluessångerskan Lisa Lystam säger att hon ”tycker om att vara glad”. Inget konstigt med det. För även om the blues ofta handlar om jämmer och elände och alltings samlade jävelskap så behöver man ju inte vara en deppig dystergök bara för att man är en bluesmusiker.

När den 21-åriga Lisa Lystam från Mjölby spelar med sitt band på ett fullspikat Fasching är det alltså inga sura miner alls. Vare sig på eller nedanför scenen.

Tvärtom faktiskt: Lisa Lystam har bara hållit på med the blues under det senaste året men det är redan tydligt att både hon och det likaledes unga bandet utgör ett mycket välkommet tillskott på den svenska bluesscenen.

Man kan inte säga att de kommer med något nytt. Snarare handlar det om en vitaminjektion i form av ett samspel präglat av energiskt och entusiastiskt driv. Den slags energi som behövs för att bluesen inte ska stagnera och sega ihop sig till den gubbtunga och traditionstyngda musikstil den så ofta kan vara.

Lisa Lystam är en utmärkt sångerska med ett brett register och en scenisk auktoritet. Som vokalist står hon i centrum men det är gruppens samlade insats som verkligen imponerar. Rytmsektionen har ett konturskarpt driv och munspelaren Micke Fall matchar Lisa Lystams sång på ett föredömligt sätt. Av de två gitarristerna är det särskilt Matte Gustavsson som kliver fram med inspirerade solon som drar åt rockhållet.

När de två veteranerna Slim Notini och Bill Örström kommer upp på scen för ett gästspel blir det mer okoncentrerat. Det är ju så med spontana musikermöten att de sällan leder fram till den riktigt bra musiken. Det är mera en rolig grej.

Lisa Lystam avslutar sitt set på Fasching (efter henne spelar Bill Öhrström Bluesband och Larry Garner och Top Dogs) med Louise Hoffstens ”Slätten”. Och jo, nog känns det som att de båda bluessångerskorna från Östgötaslätten har en hel del gemensamt. Inte bara det blonda håret.