Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Ännu ett jazzoriginal har gått ut tiden. Yusef Lateef (1920-2013) var en av de första som vitaliserade den amerikanska jazzen med skalor och blåsinstrument från andra musikkulturer. Precis som en annan jazzspeleman, Don Cherry, spelade han världsmusik långt innan begreppet uppfunnits.

I det här youtubeklippet från den norska televisionen (jag tippar att det är från tidigt 70-tal) ges ett fint och, får man väl tillägga, lite udda smakprov på hans mångsidighet: först spelas det träflöjt i risplockarhatt, sedan blir det spacefunk, robotdans, sång, sopransaxsolo, scatsång och ett budskap om att mänskligheten inte får robotiseras, avslutningsvis en fin tolkning på tenor av ”That lucky old sun”.

Jag vill påstå att det är ganska så underbart. Eller hur? Även om han tyvärr varken plockar fram tvärflöjten eller oboen. Det är ju annars två instrument man förknippar med Lateef.

Som bekant avled Björn J:son Lindh tidigare i veckan. Det var en annan profilerad tvärflöjtist. Här är ett youtubeklipp från en konsert han gjorde med Janne Schaffer 1973. Ett utmärkt exempel på svensk fusionjazz. J:son Lindh plockar fram tvärflöjten 3:06.

 

Dan Backman

Jo, jag vet, det här är en konsertblogg och en sådan bör handla om konserter. Men låt mig i detta inlägg vidga ramen lite. Detta med anledning av den tidigare i höstas utgivna boken ”Affischerna från den svenska alternativrörelsen 1967-1979” (Ordalaget).

Det är Håkan Agnsäter som här gjort delar av sin unika samling konsertaffischer från proggtiden tillgänglig i bokform. En kulturgärning som tidigare resulterat i en hemsida, proggposters.se, och ett flertal utställningar runt om i Sverige.

Håkan Agnsäter var som trummis i proggbandet Solen Skiner delaktig i denna gräsrotsrörelse och började ta tillvara på affischer som annars skulle slängas. Efter att de legat orörda i en resväska föddes för några år sedan en tanke på att komplettera samlingen och att göra den tillgänglig för andra.

Konsertaffischerna utgör bara en del av alla de affischer som Agnsäter samlat på sig. Förutom de otaliga konserter, folkfester och stödfester som arrangerades över hela landet var det ju politiska budskap och information om ockupationer, strejker och demonstrationer som skulle spridas. Notera: det här var alltså en tid då det inte ännu fanns datorer. Än mindre internet och sociala medier. Jag vet av egen erfarenhet att det kunde vara lite knöligt att få fram stenciler för folkfester och alternativa jular.

Affischerna har i boken grupperats tematiskt – musikrörelse, miljörörelse, kvinnokamp, nationell och internationell solidaritet – och ger, tillsammans med texter och intervjuer, sammantaget en heltäckande bild av tidsandan.

Det säger sig självt att den konstnärliga kvaliteten är varierande. Många var ju gjorda av glada amatörer utan några djupare insikter i typografi och grafisk formgivning. Alternativrörelsen, som proggen utgjorde en synnerligen viktig del av, var som bekant en utpräglad gör det själv-kultur. Alla skulle vara med, alla förutsattes ha något att bidra med. Att många av de de affischer som bäst överlevt är gjorda av konstnärer och illustratörer som Channa Bankier, Anna-Clara Tidholm, Christer Temptander, Carl Johan de Geer, Sture Johannesson, Kjartan Slettemark och Ulf Rahmberg må förefalla lite tragiskt men är väl egentligen inte så mycket att orda om.

Inte heller att Kaianders Sempler ges stort utrymme. Ur en historisk synvinkel är det helt rätt: som formgivare av musikrörelseorganet ”Musikens makt”, och ett otal affischer åt främst Göteborgsbaserade band och teatergrupper, fick ju hans röriga typografi och banala bildspråk stor spridning. Därmed inte sagt att det blivit bättre med åren.

Dan Backman

”The christmas song”, ”The christmas feeling”, ”White christmas”, ”Have yourself a merry little christmas”. Trumpetaren och sångaren Peter Asplund sparar inte direkt på det amerikanska julgodiset när han baxat in ett storband på Fasching för två set med svängig juljazz av traditionellt snitt.

Det är rätt tänkt. Julkonserter brukar inte vinna på återhållsamhet och nytänkande. Tvärtom faktiskt: själva grejen med julmusiken är ju igenkänningsfaktorn och att man inte krånglar till det för mycket.

Peter Asplund (som vanligt med extremt välputsade svarta skor) är en av våra bästa crooners och det här är förstås en kväll då han fullt ut kan bejaka sin inre Mel Tormé. Men han är inte ensam sångare, gästuppträdanden görs också av Margareta Bengtsson, Vivian Buczek, Isabella Lundgren och Jonas Holmberg. Den sistnämnda gör en svängig och inspirerad version av ”It’s the most wonderful time of the year”.

Isabella Lundgren är alltid fantastisk men hon kommer bättre till sin rätt med en mindre grupp. Hennes tolkning av ”Have yourself a merry little christmas”, tillsammans med Peter Asplund, är karaktäristiskt dröjande men ändå något av en besvikelse.

Konserten på Fasching uppmärksammar att Peter Asplund i år kommit med sin första julskiva, ”The christmas feeling”. De flesta som finns med där återfinns även på Fasching. Bland annat trummisen Johan Löfcrantz Ramsay, som är precis så explosiv och stringent som en storbandstrummis alltid måste vara. Hans driv i den inledande instrumentala versionen av ”Sleigh ride” är en fröjd att ta del av.

Pianisten Claes Crona är också med både på albumet och Fasching. Fick jag bestämma skulle han spela mer Fender Rhodes. Hans avspända musicerande på albumspåret ”Christmas memories”, med snygg sång av Vivian Buczek, är ju så härligt slickt.

Fotnot: recensionen baseras på första halvan av konserten.

IMG_3562

Foto: Dan Backman.

 

Dan Backman

Den berömda julröda trombonen kommer verkligen till sin rätt när Nisse Landgren återigen samlar några av sina musikervänner för att uppmärksamma den stundande högtiden. Hade jag fått bestämma skulle den dekorerats med tomtar och girlanger, men det är nog (tyvärr) inte riktigt Nisses stil. Han, och resten av gänget, är ju så uppklädda att man liksom känner slipstvång (eller flugtvång) och ett krav på sig att sitta ordentligt upp i stolen.

Vännerna han har med sig på den sparsamt och lite kyligt juldekorerade scenen är sångerskorna Jeanette Köhn, Jessica Pilnäs, Sharon Dyall och Ida Sand (som även spelar piano), gitarristen Johan Norberg, saxofonisten Jonas Knutson och kontrabasisten Eva Kruse.

Det är ett mycket kompetent kompisgäng som gör ganska exakt vad just de kan tänkas göra med ett personligt urval mer eller mindre juliga sånger. Den minst juliga är väl ”What a wonderful world”, men den kvalar in med sitt allmänt hållna fredsbudskap. Den allra mest juliga är ”Stilla natt”, framförd på tyska , engelska och svenska av musikerna och sångarna på scenen och alla de som fyllt merparten av platserna i Berwaldhallen.

Materialet som framförs är till största delen hämtat från de tre skivor som den här konstellationen gett ut på det tyska skivbolaget ACT (en fjärde är på gång). Jazzen ligger som en slags grund för utflykter åt det klassiska och folkmusikaliska hållet, med inslag av gospel och annan kyrkomusik. Och lite pop av olika årgångar.

Det är en bra konsert. Genomtänkt varierad, såväl vad gäller det musikaliska innehållet som de olika konstellationer som får framträda. Öppningen med ”Have yourself a merry little christmas” är elegant jazzig och det är förstås en bedrift att få uttjatade låtar som ”What a wonderful world” och ”Imagine” att bli lyssningsbara. Till stor del är det Johan Norbergs förtjänst, vars finurligt snygga ackordläggningar livar upp det mesta.

Guldstjärnor måste också utdelas till Jeanette Köhns lysande framförande av Händels ”Lascia Chi’io pianga” (även om magin går förlorad i det delvis jazziga arrangemanget) och Jessica Pilnäs och Johan Norbergs tolkning av ”Sleigh ride” (konsertens charmfaktor höjs med 100%).

Jo, det är alltså en oantastlig julkonsert med hög svansföring som bjuds. Men ändå, det är svårt det här med julmusik. Svårt att hitta den rätta balansen mellan det tramsiga, stämmningsfulla och högtidliga. Här blir det små misstag, som när Johan Norberg inleder ”Lascia Chi’io pianga” i fel tonart och sedan måste adlibba lite för att komma tillbaka och börja i rätt tonart, som livar upp en något för tillknäppt och nedtonad konsert.

namnlöst-192

Foto: Arne Hyckenberg. 

Dan Backman

Årets mysigaste Seattle-hipster: Damien Jurado på Södra Teatern.

Årets Star Wars-figur: Steve Vai på Uppsala Konsert & Kongress.

Årets Monica Zetterlund: Edda Magnason på Konserthuset.

Årets hipster-r&b: Frank Ocean på Bråvalla.

Årets Paul McCarthy-äckel: Skitarg på Bråvalla.

Årets i särklass starkaste låtkatalog: Burt Bacharach på Malmö Opera.

Årets ”the show must go on”: Bang On A Can Allstars (som spelade sig igenom hela det intrikata helaftonsstycket ”Steel hammer” trots att två musiker fastnat i London) på Uppsala Konsert & Kongress.

Årets mest outhärdliga bankande på trumskinnen: Cindy Blackman Santana på Konserthuset.

Årets mest förtjusande par: David Byrne och St. Vincent i Filadelfiakyrkan.

Årets knäppaste dans: Angel Flame som flamencodansös och guldfågel med Arthur Brown på Debaser Strand.

Årets slakt: Todd Rundgrens technofiering av sina egna låtar på Debaser Slussen och Gino Vannellis jazzifiering av låtkatalogen på Konserthuset.

Årets Göteborgs-mys: Håkan Hellström på Slottsskogsvallen.

Årets brittiska mys: Mike Westbrook Trio på Kulturhuset.

Årets amerikanska mys: Tuck & Patti på Uppsala Konsert & Kongress.

Årets missade konsert: Zappa Plays Zappa på Cirkus.

Årets inställda konsert: Chocken när det bara två timmar innan meddelades att Neil Young & Crazy Horse ställt in sin spelning på Way Out West var så monumental att jag fortfarande går i terapi.

Årets krautigaste groove: Junip på Way Out West.

Årets maskerad: Goat på Way Out West och Master Musicians Of Bukkake på Kägelbanan.

Årets postrockigaste monotoni: Godspeed You! Black Emperor på Way Out West.

Årets tröttaste och mest ofokuserade: Rodriguez på Stockholm Music & Arts och Way Out West.

Årets depprock: Lars Winnerbäck på Cloetta Center, Melissa Horn på Sentrum Scene och Switchblade på Södra Teatern.

Årets jazzlegender: Lonnie Liston Smith, Bernt Rosengren och Pharoah Sanders på Fasching, Carla Bley i Grünewaldsalen.

Årets jazzrock: Svenska Kaputt på Fasching.

Årets funkrock: Prince på Stockholm Music & Arts.

Årets fusionjazz: The Effect på Fasching.

Årets amerikanska soul: Alicia Keys på Way Out West.

Årets brittiska soul: Jessie Ware på Popaganda.

Årets gospelcountry: Iris De Ment på Way Out West.

Årets proggigaste: Progglådan Live på Uppsala Konsert & Kongress.

Årets brittiska folkrock: Sam Lee & Friends på Kulturhuset och Fairport Convention på Debaser Slussen.

Årets singersongwriter: Laura Marling på Södra Teatern.

Årets mellansnack: Hanna Elmquist på Teaterstudio Lederman och Billy Bragg på Stockholm Music & Arts.

Årets countryrock: Kacey Musgraves på Nalen.

Årets mest finstämda duo: Mirei på Jazzistán.

Årets New Orleans-jazz: The Classic Jazz Quartet med Isabella Lundgren på Swejs.

Årets barnjazz: Oddjob på Kulturhuset.

Årets smooth jazz: Magnus Lindgren & Friends på Fasching.

Årets konstrock: Necromonkey på Bryggarsalen.

Dan Backman

Det tar ett bra tag men när Damien Jurado väl börjar tala till oss går han knappast att stoppa. Efter några inledande ord om vilken fantastisk scen Södra Teatern är – det är obligatoriskt – redogör han noggrant för den turné kors och tvärs mellan europeiska städer som hans skivbolag tvingat ut honom på och hur mycket han saknar sina två barn och flickvännen hemma i Seattle.

Han fortsätter, på sitt torrt humoristiska sätt, med en utläggning om snön och om hur planet från Paris försenats men att han i sitt utmattade tillstånd inte brydde sig. Hjärnan var typ blank. Efter att ha skuldbelagt oss en bra stund – han vill ju vara hemma – talar han vackert om att det är en gåva att få sitta på en stol på Södra Teatern och sjunga sina låtar.

Sedan framför han ännu en av sina lågmälda och, enligt egen utsago, deprimerande visor och berättar om hur en tjej vid namn Agnes önskat den på Facebook. Han frågar efter henne och berättar att flickvännen i Seattle (som sköter hans Facebook-sida) påmint honom om önskemålet precis innan konserten och att det vore väldigt bra om hon, Agnes alltså, kunde skriva på Facebook att han spelat ”I’m still here”. Så att flickvännen får se det.

Det är kanske inte så mycket att orda om i en recension men jiddrandet skapar onekligen en familjärt mysig stämning och ger välbehövliga avbrott till den lite sövande lunk hans sånger befinner sig i.

Klädd i en grön jacka med huva, rutig skjorta, jeans och sneakers är han så mycket indie att det gör ont. Men det gör inget. Han skriver ju bättre låtar än de flesta av kollegorna på den överbefolkade singersongwriter-scenen.

Många av dem är finstämda enligt den beprövade Nick Drake-modellen. Det klarar han bra men det är ändå som bäst när han följer Neil Young-spåret och framför låtar med sin ljusa Neil Young-röst som ibland är så bra att de hade kunnat vara skrivna av kanadicken själv. Den allra finaste av dem är ”Plains to crash”. Där uppnår han mästarklass.

Dan Backman

Har gjort ett nytt fynd: Necromonkey. Gruppen kommer från Stockholm och är i princip en duo med Mattias Olsson (trummor och lite annat) och David Lundberg (klaviaturer).

Duon tar gärna in andra musiker på projektbasis så när de spelar på Sweden Prog Fest 2013 i Bryggarsalen är de kompletterade med slagverkaren Jesper Skarin, basisten Kristian Holmgren (som dublerar på klaviatur) och, för en stund, sångerskan Åsa Carild.

Det är en herrans massa instrument och udda slagverksgrejor, som rostfria bunkar och chimes gjort av nycklar, på den lilla scenen. Faktum är att det är så belamrat av vintage-grunkor, inkluderande två mellotroner, att man redan innan kan se att det kommer bli en bra spelning.

Förväntningarna uppfylls när herrarna slänger sig ut i rifftung och kantigt hård och mörk musik som kan sägas åkalla både King Crimsons progrock och Radioheads postrock, kompletterat med lite hälsosam krautrock och ett kryddmått minimalism i Steve Reich-skolan.

Det är explosivt, dynamiskt, koncentrerat och med ett upplyftande kompromisslöst brutalt anslag.

IMG_3547.JPG

Foto: Dan Backman.