Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Laponia är det latinska namnet för Lappland och gitarristen Daniel Ögren som skriver musiken åt gruppen med samma namn uppger att musiken är tillägnad den lappländska naturen.

Fast när pianot, klarinetten, fiolen och gitarren tar upp det fina temat i ”Larkka” går mina tankar mer till Pat Metheny och sedan till smäktande negro-spirituals och den traditionella amerikanska melodi som går under namnet ”Going home” (som Antonín Dvorák sägs ha använt till symfonin ”Från den nya världen”). Jag tror inte att Ögren hämtat den därifrån men det är en intressant tanke. Charlie Haden och Hank Jones gjorde den för övrigt i en fin version häromåret (på albumet ”Come sunday”).

Laponia spelar i baren på Hotell Hellsten, som på torsdagar upplåts åt anspråkslösa jazzkonserter där banden spelar ”på brickan”. Sättningen två trummor, piano, elgitarr, klarinett och fiol är ganska udda och resulterar i en lågmäld akustisk musik (Ögren spelar ju så försiktigt på sin halvakustisk gura att man glömmer bort att den är kopplad till en stärkare).

Musiken som framförs är till största delen improviserad och utpräglat kollektiv till sin natur. Alla är likvärdiga och trummisarna ägnar sig åt klangbilden istället för rytmiken. Alla ljud hörs: vid ett tillfälle får Christoffer Cantillo fram ett intressant men knappt hörbart lågtintensivt muller då han riktar spetsen på en tunn pinne (som han gnider på) mot baskaggen.

Det är poetiskt, skört och vindpinat och att gruppen precis gett ut musiken på kassett är inte konstigt alls. I tider av anonymt streamad musik kommer de gamla ljudbärande formaten som kassett och vinyl åter till heders.

Dan Backman

Improvisation inför publik utgör alltid ett risktagande. Särskilt med musiker som inte känner varandra och har kunnat spela sig fram till ett någorlunda gemensamt uttryck.

När gitarristen Coste Apetrea samlar ihop ett gäng framstående musiker för en kväll i improvisationens tecken blir det alltså en avantgardistiskt rockig resa såväl med sköna raksträckor och intressanta kurvor som olycksamma återvändsgränder.

Det är Uppsala-musikern själv, mest känd från sin tid med Samla Mannas Manna, som står i centrum för kvällens, som han uttrycker det, ”resa”och ”äventyr”. Inte som huvudperson, det är han alldeles för sympatiskt ödmjuk och proggigt kollektiv för att vilja vara, utan mer som gemensam nämnare.

Kring sig har han samlat trummisen Tatsuya Yoshida och saxofonisten Ono Ryoko, båda från Japan, Dungen-gitarristen Reine Fiske samt trummisen Morgan Ågren. Samtliga skickliga, för att inte säga överskickliga musiker.

Med dessa framträder han sedan i olika konstellationer, på gitarr, bas och melodica (och en del förinspelade grejor på den Macbook som inledningsvis trillar ner från ett bord). Först med Tatsuya Yoshida och Ono Ryoko i ett friformigt jam som till stora delar hade kunnat fungera på 80-årsjubilerande Fylkingen. Sedan med adderandet av Reine Fiskes gitarr som för musiken i en något mer psykedelisk riktning. Avslutningsvis blir det en mer rockigt improvisatorisk musik med Coste, Reine och trummisen Morgan Ågren.

Den mesta tiden går åt till att lyssna in varandra och hitta fram till en gemensam punkt, som förvisso nås i korta stunder. Ur lyssnarens synvinkel blir det omväxlande fascinerande, omväxlande frustrerande. Båda parter vill ju att det ska börja svänga och/eller bli laddat med intressanta spänningar.

Den största musikaliska behållningen får man av Tatsuya Yoshidas inledande soloset med trummor och förinspelad musik. En knyckig och ryckig musik full av den rastlösa Frank Zappa/Captain Beefheart/King Crimson-energi som kan definieras som ”avantrock” (alltså en slags hårdare, tuffare och störigare avantgardistisk underavdelning till den snällare och mer fantasyinriktade progressiva rocken).

Det korta supersnabba och polyrytmiska formatet präglar även den musik som Yoshida gör tillsammans med saxofonisten Ono Ryoko (under namnet Sax Ruins). Med altsaxofonen körd genom effektpedaler blir det en fascinerande uppvisning av hackiga fraser perfekt synkade med Yoshidas trummor. Möjligen kan man likna det vid en maskin som kortslutits och löper amok över fabriksgolvet.

På lördag, 30/11, blir det mer renodlad progressiv rock i Bryggarsalen (under namnet Sweden Prog Fest 2013) med Gösta Berlings Saga, Abramis Brama, Misth, Introitus, Somewhere, Astrakhan, Necromonkey och, den som jag själv mest ser fram emot, AnnaMy (som tidigare i år debuterade med det psykedeliskt folkrockiga albumet ”Woodpecker”).

IMG_3520.JPG

Reine Fiske försjunken i effektpedalernas mystik, Morgan Ågren dold bakom trummor och macbook samt en riffande Coste Apetrea. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det är för lite harpa i dagens musik. Möjligen kan det förklaras med att det är ett ganska otympligt instrument och att de som utbildas på det oftast hamnar i symfoniorkestrar. Men det är synd då dess himmelska klang så väl låter sig införlivas i alla möjliga musikaliska genrer.

Inte minst passar det bra i jazz, det har ju Dorothy Ashby och Alice Coltrane med all tänkbar övertygelse visat.

Det är därför väldigt roligt att den lysande sångerskan Margareta Bengtsson tagit med sig sin harpa när hon framträder tillsammans med klarinettisten, tvärflöjtisten och tenorsaxofonisten Magnus Lindgren på Fasching. Deras finstämda duoversion av Kate Bush-låten ”The man with the child in his eyes”, med Lindgren på klarinett, ligger någonstans mellan Joni Mitchell och den keltiska musiktraditionen och ger en längtan efter mer.

Det är Magnus Lindgren som står i centrum för den avslappnat trivsamma konserten men han ger stort utrymme åt sina vänner, som han lyckosamt presenterar i konsertens inledande duetter. Förutom Margareta Bengtsson är det gitarristen Max Schultz, som har en ganska fenomenal kväll med ett flertal lysande solon. Bland annat i en instrumental fusion-version av Police-låten ”Wrapped around your finger”, en skönt mjukfunkig tolkning som för övrigt vida överträffar den på Lindgrens aktuella album ”Souls”.

Vidare presenterar han den unga amerikanska sångerskan, gitarristen och beatboxaren Butterscotch. De två gör en snygg version av den egentligen sedan länge sönderspelade ”Summertime”, med Lindgren på tvärflöjt. Den sydafrikanska basisten och sångaren Concorde presenteras också i en tvärflöjtduett medan tenorsaxofonen används till presentationen av den svenska trummisen Robert Ikiz.

Sammantaget är det här ett riktigt dreamteam. En supergrupp med starka individer som samtidigt fungerar som ett kollektiv, det märker man direkt när de sammanstrålar kring en fin version av Lindgrens egna komposition ”Dreaming in New York”.

Många av kvällens låtar är hämtade från Lindgrens album ”Souls” men inga av musikerna som medverkar där finns med på scenen. Det innebär att låtarna till viss del får en annan karaktär. Det gör inget, även om Concord inte riktigt kan matcha Gregory Porters stämma i ”Souls” och ”Small stuff”. Å andra sidan är han en alldeles lysande basist.

Jo, det är en mycket bra konsert, med trivsamt funkig och soulig smooth jazz av en sort som Magnus Lindgren behärskar till fullo. Mot slutet blir det i och för sig lite för mycket publikfriande beatboxeri och solon utan riktigt fokus. Men man får ju som bekant ta det onda med det goda. Hade jag fått bestämma skulle Margareta Bengtssons harpa fått ta en hel del av det utrymme som den levande trummaskinen Butterscotch fick.

IMG_3509.JPG

Det är inte ofta man ser en harpa på Fasching. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

The Grandmothers Of Invention hävdar på sin hemsida att de är ”THE authentic live version of Zappas music”. Det är naturligtvis bullshit. Sedan Dweezil Zappa dragit igång sitt projekt Zappa Plays Zappa är det förstås han som är den ende på planeten Jorden som med full rätt kan föra pappa Zappas arv vidare in i framtiden. Det kan verifieras redan 27 november på Cirkus då ZPZ ger en konsert med livedubbeln ”Roxy & Elsewhere” i fokus.

Med detta sagt bjuder The Grandmothers ändå på en i stort sett bra och underhållande konsert. Med stor energi och intensitet tar de upp olika epoker och belyser olika aspekter av ett av 1900-talets allra mest betydande konstnärsskap.

Gruppen frontas av sångaren och saxofonisten Napoleon Murphy Brock (som spelade med Zappa 1974-1984) och klaviaturspelaren Don Preston (1967-1969, med flera gästinhopp under hela 1970-talet). Övriga har mig veterligen aldrig varit i närheten av FZ. Gitarristen Max Kutner har skickligt assimilerat Zappas spelstil och gör snygga solon med en personlig prägel (även om han mot slutet av konserten allvarligt missbrukar wahwah-pedalen på ett sätt som skulle varit Zappa främmande). Basisten Dave Johnsen är helt godkänd konserten igenom (både på sex- och fyrsträngad bas) och skulle möjligen kunna kvala in som basist med Zappa Plays Zappa. Trummisen Christopher Garcia gör vad han ska men absolut inget mer. Hans försök att sjunga som Captain Beefheart i ”Debra Kadabra” låter mer Terry Bozzio än den gode kaptenen.

”Peaches en regalia” (från 1969) är den tidigaste Zappa-komposition som tas upp. Roligast är kanske att man uppmärksammar ett lite bortglömt album som ”Burnt weeny sandwhich” (1970). Dessvärre är det svårt att med sättningen tenorsax, gitarr, klaviatur och trummor ge full rättvisa åt de i sina original intrikat orkesterade Zappa-kompositionerna från denna tid.

Napoleon Murphy Brock gör en stor grej av att man framför albumet ”One size fits all” i sin helhet men missar hela poängen genom att sprida ut låtarna under hela konserten. Själva grejen med att göra album i sin helhet är ju att framföra dem från början till slut.

Det är förstås roligt att sitta nära en legend som Don Preston. Vi ler till och med mot varandra en gång. Bara en sådan sak. Men då man inte spelar det tidiga materialet, fram till och med albumet ”Uncle Meat”, är han liksom fel man bakom klaviaturen. Kan tänka mig att Mats Öberg, som sitter på balkongen och lyssnar, skulle gjort ett bättre jobb.

Jag borde väl inte gnälla egentligen – det är ju stundtals riktigt bra – men mot slutet blir jag lite trött på den ständigt lika händelserika och ibland överskojiga Zappa-musiken. Och det kan väl ändå inte ha varit meningen?

IMG_3424IMG_3437

Foto: Dan Backman.

 

 

Dan Backman

Swedish Azz (vilket genialiskt gruppnamn!) utgör en länk mellan den samtida improvisationsmusiken, knasterelectronican och den svenska 50- och 60-talsjazzen. De är inte ensamma om att utforska terrängen mellan det mer konventionella och det mer friformiga tonspråket – High Llamas, för att ta ett exempel, var inne på samma sak, fast med med softrocken som partner till knasterelectronican – men de svenska jazzrumporna är unika i sin konsekventa inrikting. En konsekvens som fortsätter i den sköna retroformgivningen av vinylerna dessa oförbätterliga discaholics gett ut.

Gruppen har vid ett flertal tillfällen framträtt tillsammans med några av sina inspiratörer och denna kväll på Rönnells är det trumpetaren Bengt Ernryd och saxofonisten Gilbert Holmström som sitter in med saxofonisten Mats Gustafsson, tubaisten Per-Åke Holmlander, vibrafonisten Kjell Nordeson, trummisen Erik Carlsson och Dieb13, som sköter skivspelare och elektronik.

Det är en genomgående bra konsert (som spelades in och antagligen kommer i tillplattad form så småningom) men det är som allra bäst i början och slutet. Det är ju när man konfronterar coolt lyriska melodier, som Börje Fredrikssons ”Adagio con espressione” och Jan Johanssons folkjazziga ”Visa från Utanmyra”, med friformigt atonala utbrott som det verkligen händer något. Och då man verkligen hör att knasterelectronican (levererad av Mats Gustafsson och Dieb13) bor granne med den coola jazzen.

Det är inget fel på det som sker däremellan men det är mer konventionellt friformigt och därmed inte riktigt lika intressant. Ernryd och Holmström gör särskilt fina solon i den förres komposition ”Summer is gone” och i Holmströms avantgardistiskt grafiska komposition ”Fåglarna” kontrasteras Nordesons impressionistiska vibrafon fint mot Gustafssons, Ernryds och Holmströms fågeltjatter.

Lägg till detta Gustafssons, som alltid, lika spontant inspirerade utläggningar mellan låtarna och de fullpackade bokhyllorna. Måtte Rönnells få leva kvar. På precis denna adress.

IMG_3312IMG_3327IMG_3325

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det finns många neosoulmän där ute som aspirerar på att bli en ny D’Angelo eller Maxwell. Amerikanen Bilal är en sådan. Han väckte viss uppmärksamhet 2001 med debuten ”First born second”, sedan dess har det mest handlat om inhopp med (tunga) namn som The Roots, Beyoncé och Erykah Badu.

Att Faschings hemsida marknadsför honom som en ”ikon” är naturligtvis nonsens. Om Bilal är en ”legend i soulvärlden” (som han också påstås vara) vad ska man då kalla Stevie Wonder? Jo, visst är det himla tröttsamt detta ständiga missbruk av värdeord.

Men ok, nog är det många som kommit när Bilal, som heter Oliver i efternamn och är från Philadelphia, gör en torsdagskonsert med sin kvintett (trummor, bas, gitarr, klaviatur, sång). Det brukar det vara när jazzklubben Fasching utökar repertoaren med soul, funk och hiphop.

Precis som på det senaste albumet ”A love surreal”, som kom tidigare i år, handlar det mer om ett snyggt neosouligt sound än om starka låtar. Det är förstås ett problem, men bandet som Bilal har med sig är så pass bra att man ändå oundvikligen rycks med av det stenhårda groovet.

Det innebär att det är trummisen Steve McKie och basisten Conley Whitfield Jr. som står i centrum snarare än Bilal själv. Med ett sympatiskt litet trumset och en femsträngad bas manglar de ut neosouligt funkiga r&b-grooves som både är så fyrkantiga och mångfassetterade som de ska vara.

Riktigt lika bra går de inte när Bilal bestämmer att ”Back to love” – som vid sidan av ”Right at the core” är det närmaste vi kommer en bra låt – ska övergå i ett jazzigt jammande. Då blir plötsligt den trubbighet som fungerar i funken ett hinder som gör att det låter stolpigt.

Ännu jobbigare blir det när Bilal och backupsångaren i rasta och djupt nertryckt keps ger sig in i en scatsångduell. Eller när Bilal leder ut gruppen i en rockmusik som inte passar dem särskilt bra.

Det är vid sådana tillfällen man vill vända på det positivt laddade begreppet ”gränsöverskridande” och ge det en negativ klang.

IMG_3310

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Härligt att Moderna museet inkluderar Kraftwerk i den kommande utställningen ”Dansmaskiner – från Legér till Kraftwerk”. Utställningen öppnar 22 januari och i samband med det ger de tyska musikpionjärerna två konserter på Cirkus, 21 och 22 januari.

Kraftwerk var på Way Out West så sent som förra året men det är naturligtvis inomhus deras 3D-extravaganza gör sig allra bäst. Förra gången de var på Cirkus, 2004, var det magiskt.

Jag är gammal nog att ha gillat Kraftwerk på den tiden de var ett krautrockband. I det här youtube-klippet ser vi en upplaga med Florian Schneider, Michael Rother och Klaus Dinger. De två sistnämnda gick vidare och bildade det lika viktiga och inflytelserika bandet Neu!, vilket kan förklara att det här låter mer Neu! än Kraftwerk.

Dan Backman

På tal om inget särskilt: det var länge sedan det kom något nytt med Anna Christoffersson och Steve Dobrogosz. Alltför länge sedan. Det är ju ändå en exceptionell duo i absolut världsklass, med ett helt eget uttryck.

I väntan på nya konsertdatum i Stockholm och ny skiva lägger jag ut det här youtube-klippet, som borde vara från 2008 (det var i alla fall det år som ”Rivertime” utgavs, det album som den underbara ”Starlit” återfinns på).

När jag återser det nu slår det mig hur nära duon ligger Stevie Wonder just här. Är säker på att den store Wonder skulle bli helt knäckt han också (även om albumversionen är överlägsen).

När vi ändå är inne på ämnet Stevie Wonder: kolla det här gulliga klippet med Stevie och den unga begåvningen Ahsan.