Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

När man går till en konsert med Canned Heat är det tre låtar man vill höra: ”On the road again”, ”Goin’ up the country” och ”Let’s work together”.

På Debaser Medis får vi höra all tre. De öppnar med ”On the road again” i en rätt ringrostig version. När de kommit fram till ”Goin’ up the country” har de fått upp ångan, även om tvärflöjten och det lantliga gunget från originalet saknas. ”Let’s work together” får den bästa behandlingen: det låter skönt ruffigt och budskapet ”enade vi stå, söndrade vi falla” gäller ju lika mycket idag. Känns som att Nationalteatern byggde hela sin musik på denna låt. Det har jag inte tänkt på förr.

När Canned Heat slog igenom mot slutet av 60-talet förnyade de boogierocken men sedan dess har de stagnerat. När de kommer till Sverige med Adolfo de la Parra och Larry Taylor (som i omgångar varit med sedan 60-talet), och nykomlingarna John Paulus och Dale Wesley Spalding, är de blott som ett av otaliga band på den internationella boogierockscenen.

Larry Taylor är den piggaste av dem, med en personlig spelstil både på bas och gitarr. Men det räcker inte. Mest är det ett habilt harvande av boogie, blues och rock.

Idag har stafettpinnen sedan länge gått vidare till (framför allt) Endless Boogie som tagit boogierocken till sin logiskt minimalistiska ytterlighet med ett rituellt shamanistiskt groove. Kan någon ta hit dem snarast.

IMG_3149.JPG

Larry Taylor närmast från vänster. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Jazzfestivalen har sedan länge ett av flera fokus på barn. Det är bra, inte minst för att det (kanske) främjar återväxten av jazzdiggare.

Oddjob står för ett av de inslag som i programtidningen rubricerats som ”jazz för stora och små”. Oddjobbarna Peter Forss, Per ”Ruskräsk” Johansson, Goran Kajfes, Daniel Karlsson och Janne Robertsson spelar och berättar till gulligt tecknade interaktiva filmer om igelkottar, elefanter, ankor och en massa andra sköna djur.

Det är sjuttiotalistiskt proggmysigt, men utan några politiska budskap. Barnen i salongen hänger med bra i de jazziga svängarna men när det blir ambient lite för länge i ett parti med djur uppe i norra ishavet sprider sig en otålig stämning.

Hackande hackspettar och en sjungande näktergal blir till etnojazz, en flodhäst inspirerar till Miles Davis-funk med skitigt Rhodes-piano, en vaggande anka blir rullande boogiewoogie med wahwah-sax.

Den som vill pröva på det hemma kan köpa den bok och cd som precis släppts. ”Jazzoo” var namnet.

IMG_3135.JPG

Hon som står framför powerbooken heter Heléne Berg och sköter animationerna. Daniel Karlsson fingrar på en skön gammal Crumar-orgel. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Hade Woody Allen fått till den där Stockholms-filmen som det tjatats om så hade lunchkonserten i Odd Fellow-lokalen på Västra Trädgårdsgatan – med The Classic Jazz Quartet, sångerskan Isabella Lundgren och trumpetaren Duke Heitger – varit utmärkt som inramning för en scen i filmen. New Orleans-jazzen är ju precis den musik som Allen gillar allra mest och nog hade han kunnat skriva en kul dialog för jazzdiggande och lunchätande swedish executives (Swejs=Swedish Executive Jazz Society).

Woody Allen-film eller ej så är det en utmärkt konsert med klassisk jazz från första hälften av 1900-talet. Förstklassigt musikanteri kombinerat med förstklassiga kompositioner kan ju inte bli annat än förstklassig underhållning.

Även om kvartetten saknar trummor svänger det gôtt. Holger Gross, banjo, och Göran Lind, kontrabas, lägger en stabil grund för Jens Lindgrens och Klas Lindqvists läckra utsvävningar på trombon respektive sax och klarinett.

Lägg till detta den ypperliga amerikanska trumpetaren Duke Heitger och sångerskan Isabella Lundgren. Den sistnämnda är förstås värd ett särskilt omnämnande, hon är ju, vill jag påstå, den bästa svenska jazzsångerska som kommit fram på senare år. Definitivt när det gäller den typ av traditionell jazz vi här talar om.

Med perfekt tonträff, charm och ett dröjande tonfall i Billie Holiday-skolan blir allt till guld som hon tar sig an.

IMG_3122.JPG

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Allt är inte jazz som glimmar. Mitt under brinnande jazzvecka i Stockholm har den nya konstellationen Moat releasekalas för sitt självbetitlade debutalbum på Kägelbanan.

Det är den sedan länge Sverigebaserade Marty Willson-Piper och Niko Röhlcke som sammanstrålat kring ett antal nyskrivna låtar som har rätt mycket av Willson-Pipers gamla band The Church i sig.

Med en tolvsträngad gitarr blir det stundtals skimrande fint på det där sextiotalistiskt jinglejangliga sättet. Tänk Byrds, typ. När de som andra låt framför albumets öppningsspår, ”Let me go”, är jag till och med villig att gå så långt som att ange Beatles som en möjlig referenspunkt. Tänk ”Norwegian wood”, typ.

Annat drar åt andra riktningar, även om det finns ett genomgående angenämt subtilt drag i gruppens musik.

Det är många musiker på scen, vilket gör att det blir lite vildvuxet. Det krånglas således en hel del mellan låtarna: instrument ska bytas, gitarrer ska stämmas, sådant som vissa, men inte dessa musiker, gör omärkligt.

Malin-My Walls violin är viktig (på albumet och scenen) och bidrar till det folkrockiga soundet. Viktiga är också de tre slagverkarna, även om de håller en låg profil. En vibrafonen hjälper till att särprägla ljudbilden. Sådant gillar vi.

IMG_3112

Marty Willson-Piper trea från vänster. Niko Röhlke med mandolin skyms av Malin-My Wall. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

I jazzfestivalens programtidning hävdas det att Kenny Garrett skulle vara ”världens förmodligen främsta altsaxofonist”.

Jodå, nog är Kenny Garrett en minst sagt kompetent blåsare, men världens främsta? Nja, det kan jag inte skriva under på. Det är dessutom, för att jazzgubbgnälla lite, ett fånigt sätt att marknadsföra en konsert på.

Men nog är det en spelning (på ett fullspikat och peppat Fasching) med en imponerande hög energinivå. Skulle man koppla en generator till den grymma och till synes helt outtröttliga trummisen McClenty Hunter kunde Fasching få strömförsörjningen kirrad för åtminstone resten av året.

Fokuset ligger faktiskt så mycket på Hunter att man undrar om det är han, och inte Garrett, som är den verkliga stjärnan.

Vid sidan av Garrett och Hunter hittar vi pianisten Vernell Brown, basisten Corcoran Holt och slagverkaren Rudy Bird. Det är en mycket samspelt grupp som excellerar i en för det mesta mycket snabbfotad postbop. Någon gång lugnar man ner det hela med en ballad och en gång, när Garrett plockar fram sopransaxen, faller man in i ett Coltrane-liknande stillastående avsnitt.

Visst är det jazzmusik på en mycket hög nivå och visst svänger det stundtals grymt. Men det finns samtidigt ett element av uppvisning som är tröttsamt. Det gäller inte minst pianisten som spelar så fort att det till slut bara blir en massa toner som aldrig leder någon vart.

Tycker bäst om slagverkaren. Han har den mest avslappnade attityden och det är väldigt snyggt när han vokalt dubblerar saxofonen.

IMG_3109

Foto: Dan Backman.

Det är lite ironiskt att den grupp som saxofonisten Anna Högberg satt ihop på uppdrag av jazzfestivalen getts namnet Attack! I alla fall denna kväll när de spelar innan den amerikanska attackstyrka som framgångsrikt leds av Kenny Garrett.

Om konstellationen (med saxofonisterna Malin Wättring och Elin Larsson, pianisten Lisa Ullén, kontrabasisten Elsa Bergman och trummisen Anna Lund) ska permanentas verkar oklart. Men att döma av onsdagskvällens konsert skulle det nog kunna bli nåt av gruppen.

Ännu så länge kan jag inte riktigt höra någon tydlig riktning i det konventionella pendlandet mellan ensemblepartier och individuella spräck. Men potential finns.

IMG_3098

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Ibland väcks min inre jazzpolis. Jag kan bara inte hjälpa det och har, ärligt talat, egentligen inget mot det. Någon måste ju se till att begreppet jazz inte används på ett helt galet sätt.

När duon Mirei (pianisten Johanna Edberg och violinisten Natalie Migdal) spelar på lilla jazzklubben Jazzistán, som huserar i Ugglans källarlokaler vid Nytorget, känner jag hur den där jazzpolisen väcks till liv. Särskilt som att konserten sker under Stockholm Jazz Festivals generösa paraply.

Jag hör allt möjligt i deras musik: visa, pop, klassiskt, folkmusik. Men ingen jazz (ok, kanske en gnutta om jag anstränger mig riktigt hårt). Frågan är då varför de bokats till en jazzfestival.

Med detta sagt kan vi ändra fokus och istället konstatera att det är en jättefin konsert med en jättefin duo som bjuds. Med små medel bygger de upp en vackert förtätad atmosfär. Rösterna blandas i ordlös sång och poetiska texter med melankoliska övertoner.

Det är som små kammarstycken, eller menuetter, sångerna som de framför. Ibland Paavo-nippriga, ibland lutande åt en ovanligt nedtonad Tori Amos. Ja, jag vet att Tori Amos är en tjatig referens så vi ändrar det till att det är så här Tori Amos borde låta numera.

Fast egentligen behöver man inte referera vare sig till Paavo eller Amos. Duon har ju hittat en egen liten skogsglänta att slå upp sitt läger i.

Tips: Mirei gör en konsert på Fasching 27 november. Tillsammans med en stråkkvartett.

Dan Backman

Klaviaturspelaren och kompositören Klabbe Hörngren har med gruppen Klabbes Bank varit en av de senaste årens intressantaste musiker på den svenska jazzscenen. Med sandpapprad elektronik och ett ibland rockigt anslag har Banken varit med om att vitalisera en ibland anemisk jazztradition.

När han med en för tillfället specialsydd ensemble (med basisten Jacob Öhrvall och trummisen Martin Öhman från Banken, kompletterade med violinisten Livet Nord och gitarristen Carl Svensson) framför ett beställningsverk av P2 Sveriges Radio blir både den rockiga och synthiga sidan accentuerad.

Det är ryckigt och knyckigt och så storslaget att jag känner hur symfonirocken (äntligen!) ingår i en efterlängtad symbios med jazzen. I början tror jag mig höra jag ett eko av progrockgruppen Yes. Antagligen associerar jag fel men tanken är lockande.

En stund senare skriver jag ”80-talssynth” och ”tung jazzfusion” i anteckningsblocket och hör hur ett uppdaterat Soft Machine möjligen skulle kunna ha låtit. Antagligen har jag fel även där, men också den tanken är lockande.

Mest är det förstås en lite mindre jazzig och mer friformig version av Klabbes Bank vi ser och hör. Den smutsiga elektroniken känns igen och de disparata elementen som så fint sammanfogats.

Om det inte skulle se så töntigt ut i skrift skulle man kanske kunna kalla det för frijazz med attityd.

Det till stora delar improviserade beställningsverket framfördes inom ramen för utdelandet av Sveriges Radios Jazzkatt, med ett flertal andra uppträdanden. De hiskeligt fula glastassar som utdelades gick i år till Mariam Wallentin (årets musiker), Fire! Orchestra (årets grupp), Anna Högberg (årets nykomling), Anna -Lena Laurin (årets kompositör), Bertil Fält (guldkatten).

IMG_3094

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Nu har Stockholm jazzfestival dragit igång. Konsertbloggen kommer gå på några väl valda konserter, annat kommer i papperstidningen.

Två konserter på lilla Plugged records i Gamla stan illustrerar på ett bra sätt de ytterligheter som ryms i det omfattande programmet. Först är det trion med pianisten Kjell Öhman, kontrabasisten Hans Backenroth och trummisen Jocke Ekberg som fyller den fullsmockade lokalen med kvalificerat gubbmys. Jag kommer lite sent och får stå utanför dörren men hör ändå bra, även om en vresig jazzfarbror vill stänga dörren helt.

Trion jobbar i en urgammal jazztradition och är kanske inte så spännande på egen hand, herrarna brukar ju backa upp såväl instrumentalsolister som vokalister. Men färdigheterna och känslan för feeling är naturligtvis inte att ta miste på.

plugged1

Foto: Dan Backman.

Några timmar senare är publiken lite mindre när pianisten Lisa Ullén, kontrabasisten Nina de Heney och vokalisten Mariam Wallentin (som även spelar på en slags cittra och lite slagverk) bjuder på tre korta improvisationer. De är precis lika skickliga och lika traditionella som herrarna före dem. Det är bara det att de opererar inom helt olika fält av den musik vi kallar jazz.

Kvinnorna bryter liksom upp allt det som männen försöker sätta ihop men hamnar i andra fållor. Det är inte lätt att vara fri i musiken.

Ett larm utifrån blandar sig in i den andra improvisationen och blir för en stund som en gåva från himlen, skickligt utnyttjad (eller ignorerad) av musikerna. Fast det är förstås skönt när det slås av.

sv

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Den andra av Bob Dylans två Stockholmsspelningar skiljer sig inte nämnvärt från den första. Dylan har samma kostym, den där svarta med märkliga broderier, och är, precis som SvD:s Erika Hallhagen noterar i sin recension från lördagskvällen, i pigg och god form.

Han säger visserligen inte mer än något ohörbart om att det blir en paus och att de snart kommer tillbaka. Men det vore ju en sensation om han skulle börja babbla på som alla andra rocktrubadurer. Det är ju Dylan och det vet vi ju alla att Dylan inte pratar mellan låtarna. Hur obegripligt det än må vara.

När det gäller låtlistan kan man notera några mindre förändringar, det hör också till. Antalet är fortfarande nitton men han har slängt in rariteten ”Waiting for you” mellan ”Pay in blood” och ”Duquesne whistle” och strukit ”It’s alright, Ma” och ”Blind Willie McTell”.

Efter paus börjar han med ”Summer days”, det andra nya bidraget till låtlistan, och har bytt plats på ”Early roman kings” och ”Simple twist of fate”. That’s about it.

Men även om Dylan och hans band förvisso kommit in i en vital fas ligger den stora behållningen i att för en gångs skull komma nära scenen. Och kunna höra allt som spelas och sjungs på ett anständigt sätt. Stockholm Waterfront är en underbar konsertlokal – min favorit efter Södra teatern (Konserthuset kan inte räknas eftersom det, obegripligt nog, i princip numera aldrig används för artister som Dylan) – och det är bara att hoppas på att han aldrig någonsin mer kommer spela en konsert i Globen. Eller, hemska tanke, Tele2 Arena eller Friends Arena.

Mina invändningar är de gamla vanliga: att Dylan kraxar mer än han sjunger, att den gubbrockiga lunken blir rätt sövande i längden (”Early roman kings” är ganska hemsk) och att det, ur lyssnarperspektiv, är irriterande att han så ofta misshandlar, eller helt väljer bort, de fantastiska melodier han en gång i tidernas begynnelse skrivit.

Denna gång blir jag exempelvis rejält besviken på att Dylan misshandlar den charmiga melodi som pryder den swingiga ”Duquesne whistle” och återigen slarvar bort den magiska megaklassikern ”All along the watchtower”.

Å andra sidan är han och bandet lysande i den smäktande ”Forgetful heart” och den jammigt swingiga ”Spirit on the water”. Allra, allra bäst blir det i den (innan extranumren) avslutande ”Long and wasted years”. Den rockiga attacken piggar upp och Dylan är helt obetalbar när han bredbent slår ut med armarna i en gest som man inte riktigt förstår vad den ska betyda.

Jo, bara en sak till: gitarristen Charlie Sexton är fantastisk (på ett lågmält avigt sätt) när han några få gånger får göra soloinpass.

Dan Backman

Jag avskyr begreppet ”guilty pleasures”. Tanken på att viss musik ska vara skamlig att gilla är ju närmast fascistisk.

Att Peter Jöback spinner på ”guilty pleasures”-temat när han fullt ut bejakar sin kärlek till musikalgenren, med konserter under rubriken ”I love musicals”, är därför bara tragiskt. Och fånigt. Inte bara för att de bästa musikalerna är värda all respekt utan också för att det är här Peter Jöback är som bäst. Och mest framgångsrik. Det vet vi ju sedan länge att hans försök att göra självbespeglande mogen pop på svenska inte gett några särskilt lysande resultat. I alla fall inte konstnärligt.

Årets turnévända med kända och mindre kända musikalmelodier är den andra i ordningen och går under tilläggsnamnet ”The Broadway edition”. Det är talande för en konsertproduktion som med svenska mått mätt är storslaget lyxig, med Stockholm Sinfonietta (som gör ett bra men anonymt klingande jobb) och gästsolisterna Scarlett Strallen, Ma-Anne Dionisio, Gunilla Backman och Norm Lewis.

Det blir många musikalartister på en och samma gång (och en himla massa klädbyten och teatraliska crescendon) så konsertlängden på tre och en halv timme känns nödvändig. Det här är ju artister i världsklass som är vana att få breda ut sig.

Vi är i Sverige så stjärnan på scenen är förstås Peter Jöback, även om han lika klokt som generöst ger stort utrymme till musikalkompisarna han bjudit in och som får träda fram i solonummer och olika konstellationer. Mäktigast blir det när alla samlas i slutet för några nummer ur ”Les Miserablés” men alla glänser även i individuella framträdanden.

Kanadensiska Ma-Anne Dionisio är till exempel lysande i två nummer från ”Miss Saigon” och utmärkt som en sensuell Sally Bowles i ”Cabaret”. Brittiska Scarlett Strallen (har inte musikalartister ofta märkliga namn?) är om möjligt ännu mer utmärkt som den nippriga Mary Poppins medan Norm Lewis har exakt den pondus som Peter Jöback fortfarande saknar när han framför den klassiska ”I got plenty o’ nuttin'” från ”Porgy & Bess”. Han gör också en roligt tuppfäktande dialog med Jöback som, naturligtvis, utmynnar i ”Anything you can do” från ”Annie get your gun”.

Den enda svenska gästen, Gunilla Backman, har inga som helst problem att matcha de utländska gästerna. Tvärtom är hon alldeles lysande i den ljuvliga ”As if we never said goodbye”, från ”Sunset Boulevard” (som hon häromåret gjorde i en utmärkt uppsättning på Göteborgsoperan).

Och vad finns det att säga om Peter Jöback själv? Jodå, nog är han ett fullfjädrat musikalproffs, från tonsäkerheten och inlevelsen till kroppsspråket och de hollywoodska leendena. Sedan är det en annan sak att jag har svårt för det nasala och höga röstläget och det lite forcerade draget i hans tolkningar. Det blir lätt för mycket Peter Jöback. Särskilt i mellansnacken som han ännu inte riktigt behärskar. Det snubblas över ord och klyschor som ”bottna i situationen” och ”mycket i mitt bagage” är legio i de rätt tjatiga utläggningarna om vägen till Broadway.

Bäst är han efter pausen då han kommer ut som konferencieren i ”Cabaret”, det är ju en roll som passar det lätt överpeppade i hans framtoning. Men kvällens mest övertygande insats gör han i ”The music of the night”, från ”The phantom of the opera” (musikalen han just spelat på Broadway). Rösten åker ner i ett lägre register, uttrycket blir mer eftertänksamt och plötsligt finns där en pondus i gestaltningen. Något händer men jag fattar inte vad det är.