Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det är inte så många som kommit när americana-entusiasterna i Rootsy arrangerat en eftermiddagskonsert med Carrie Rodriguez i Bryggarsalen. Det är konstigt då hon är lika bra, om inte bättre, och lika omskriven som de americana-män som brukar dra betydligt fler till Rootsy-konserterna. Sådana som Chip Taylor, som hon brukar spela med.

Att det är lite folk stör dock inte den genomproffsiga Carrie Rodriguez som, med stor hjälp av Luke Jacobs, genomför en dryg timmes konsert med den äran.

Huvuddelen av materialet är skrivet av Carrie Rodriguez men hon släpper även fram Luke Jacobs i två egna låtar. De både är lika skickliga instrumentalister som sångare. Hon på fiol och gitarr, han på gitarr och lap steel.

Men även om det är en på alla sätt och vis mysig timme i Vasastan med kvinnan från Texas och mannen från Minnesota blir det aldrig något riktigt lyft. Nog klarar de av att skapa en fyllig ljudbild men Carrie Rodriguez är så expressiv i sitt uttryck att hon skulle behöva ett stadigt komp som kunde matcha hennes utspel. Hoppas på det till nästa gång. Och en större publik.

carrie3

Jo, det är fler än skuggfigurerna framför scenen som kommit. Annars hade det ju varit alldeles bedrövligt.

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Ouvertyren är magnifik. Karl-Johan Ankarblom har arrangerat ”Främling” så att den skulle kunna passa till valfri öppningsscen i valfri Steven Spielberg-film. Jag älskar det och kan inte tänka mig en bättre inledning till Carolas 30-årsjubileumskonsert på Berwaldhallen (den första av tre).

Tyvärr hissas hon inte ner från taket, vilket vore det enda rätta, utan kommer vandrande från fonden i en slitsad grå paljetterad långklänning. Hon ser förvisso ut som den schlagerdrottning hon är men så fort hon börjar sjunga bryts magin. När den gamla vanliga ”Främling”-melodin kommer fram blir det ointressant och Sveriges Radios Symfoniorkester (under ledning av Anders Berglund) förvandlas till en kompmaskin.

Ett annat problem som uppenbaras, och inte heller riktigt rättas till under kvällen, är att Carolas röst låter metallisk och saknar botten. Det är som att förstärkningen gör att att rösten aldrig riktigt gifter sig med orkesterklangen. Så brukar det dessvärre ofta vara när Radiosymfonikerna gör sina konserter med ”Svenska stjärnor”.

Det är en i stort sett förutsägbar jubileumskonsert. Den 47-åriga sångerskan gör sånger vi lärt oss att förknippa med henne (”Främling”, ”Mitt i ett äventyr”, ”Hej Mickey”, ”Runaway”, ”Evighet”, ”Fångad i en stormvind”) och är så där allmänt förtjusande osammanhängande som bara Carola kan vara mellan låtarna. Hon talar, som vanligt, mycket om föräldrarna och blickar tillbaka på den långa karriären. Nej, tråkigt blir det aldrig.

Första akten är bäst. Efter paus kommer den skrikiga rockschlagerbruden fram, tillsammans med den kitschiga schlagerpopdrottningen. Den sidan av Carola hade jag hoppats slippa få se på Berwaldhallen. Hur kunde jag tro det?

Den Carola som älskar musikaler och bejakar sin inre Barbra Streisand passar förstås mycket bättre tillsammans med Radiosymfonikerna. Att subtiliteter och nyanser aldrig riktigt varit hennes starka sida kompenseras genom innerligheten och den naiva entusiasmen.

Tolkningarna av tjusiga sånger som ”All the reasons to live”, ”My favourite things”, ”I dreamed a dream” och ”The way we were” är om inte direkt minnesvärda så åtminstone njutbara för stunden.

Forto: Stina Gullander.

Foto: Stina Gullander.

Dan Backman

Fredagsmys kan se ut på olika sätt. Man kan till exempel mysa ihop med Peter Asplund, Magnus Lindgren och deras Blue House Jazz Orchestra på Konserthuset. Herrar Asplund och Lindgren är ju bra på sådant, det vet vi sedan länge.

Att souldivan och jazzsångerskan Patti Austin var så bra på det visste jag däremot inte. Men att så är fallet märks direkt när hon gör en Ella Fitzgerald-hyllning på säsongpremiären av Blue House Jazz-serien.

Hon är absolut mer än en habil jazzsångerska, som kan alla trick i boken, men det är i de slagkraftigt spirituella mellansnacken hon skapar det riktiga myset. Monologen om den egna livskrisen vid fyllandet av femtio (då hon kom på att hon glömt bort att skaffa man och barn) är lite för utdragen, men utäggningarna om Miss Ella är oavbrutet underhållande.

Som extranummer vänder hon sig till gospelsoulen med en storbandsversion av ”You gotta be”, tillsammans med beatboxmästarinnan Butterscotch (som var med i kvällens första avdelning). Det funkar, men jag hade förstås hellre sett Miss Patti göra de skönt smörigt 80-talssofta duetterna ”Baby come to me” och ”How do you keep the music playing” med Peter Asplund i rollen som James Ingram. That’s what I call fredagsmys. Det var ju, för att vara riktigt ärlig, därför jag bänkade mig i Konserthuset.

JOW_20130920_141

Foto: Jan-Olav Wedin

Dan Backman

Det är något speciellt med unga tekniskt avancerade musiker. Något som har att göra med entusiasm och energi. Jag vet inte hur gamla musikerna i trion The Effect är men jag tror att man kan kalla dem unga. Att de är tekniskt avancerade på sina instrument – trummor, elbas, elgitarr – råder det däremot inga tvivel om. Det kan alla med öron att höra med och ögon att se med förstå.

Det går alltså undan i de synkoperade svängarna när trion går ut som första band under en Fasching-kväll i fusionjazzens tecken (de andra två är Lasse Ehn – Sound Of Polarity och Egba). Visst finns det ett drag av uppvisning och tävling, det gör det alltid med fusion, men musikerna – basisten Henrik Linder, gitarristen Carl Mörner Ringström och trummisen Jonathan Lundberg – spelar verkligen med varandra. Det knyckiga och ryckiga med fusion balanserar de upp med en elastisk tajming, både individuellt och som kollektiv.

Nej, de är inte framme ännu men jo, jag har stora förväntningar på dem.

Utan att förringa de andra, verkligen inte, är basisten Henrik Linder (som med sin asymetriska frisyr ser ut att hämtats från Yohios kompband) särskilt intressant att kolla in. Hans spel på den sexsträngade basen är precis lika flyhänt och snyggt med The Effect som det är med Dirty Loops, den andra trio han spelar med och som via några youtube-klipp blivit något av en världssensation.

Efter att ha gjort fusionpop av Britney Spears, Rihanna och Justin Timberlake jobbar de nu med eget material till debuten (som aldrig verkar komma). Med support av stjärnproducenten David Foster är förväntningarna förstås skyhöga.

effect

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Trodde väl aldrig att jag skulle falla så mycket för ett framträdande i tv-programmet Moraeus med mera att jag skulle känna mig tvungen att rekommendera det. Men när Sofia Pekkari alldeles stillsamt, men med total och intensiv närvaro, framför Benny Anderssons och Björn Ulveus ljuvliga countrypastisch ”Svarta silhuetter” (hämtad från musikalen ”Hjälp sökes”) faller jag så handlöst att jag får blåmärken över hela kroppen.

Det är ju så här country på svenska ska låta. Eller rättare sagt: det är så här country ska låta. Emmylou Harris (en lämplig referenspunkt här) har aldrig någonsin berört mig så mycket som detta. Att det skulle ske via en låt skriven av Abba-männen Björn & Benny var väldigt, väldigt, väldigt otippat även det.

Dan Backman

När trummisen Bengt ”Beche” Berger framträder med sina olika konstellationer, och de är rätt många, brukar det bli musik som krumbuktar sig i alla möjliga riktningar. Särskilt så med den lite större konstellationen Beches Brew (ett namn som naturligtvis anspelar på Miles Davis-albumet ”Bitches brew”) och ännu mer så med tillägget ”big”.

På Mosebacke krumbuktar sig musiken från en hetsig bluestolva till en sönderplockad polka, över en tonsättning av en Shakespear-text och en hyllning till den saknade trummisen Thomas ”Mera” Gartz. Ungefär. Om inte världsmusik vore ett så problematiskt begrepp skulle det kunna vara tillämpligt här. Med tillägget jazz.

Mera-hyllningen hör till konsertens bästa. En slags jazzig version av den suggestiva Träd, Gräs och Stenar-monotonin (om det går att föreställa sig) med ettriga inpass på sopran (Thomas Gustafsson), sopranino (Thomas Jäderlund) och fiol (Livet Nord).

Det finns andra fina partier under konserten – som ett lödigt gitarrsolo av Max Schultz, den snabbt framrusande Metapolka och, förstås, Mats Öbergs infallsrika utsmyckningar – men det finns också stunder då musiken irrar omkring utan något fokus. Då hjälper inte det goda humöret.

När BBB avslutar sin timslånga del av releasekonserten (förutom en liveinspelning med BBB firas det nya albumet med Ellika Solo Rafael) har jag flera gånger kommit att tänka på proggbandet Arbete & Fritid, en grupp som Beche var en viktig del av under de första åren. Det var ju en i allra högsta grad framsynt grupp som också de tog sin musik åt alla möjliga håll.

bbb22

Foto: Dan Backman.

Dan Backman

På fredag, 13 september, gör Jonas Kullhammar Quartet sin sista konsert tillsammans. Konserten som, naturligtvis, går av stapeln på Fasching blir den sista med gruppens ordinarie bemanning (alltså Jonas Kullhammar, Jonas Holgersson, Torbjörn Gulz och Torbjörn Zetterberg). Kvartetten gör även farväl-konserter i Helsingborg (21/11) och Göteborg (22/11) men då blir det med en inte helt intakt originalsättning.

JKQ har spelat tillsammans i 15 år, släppt många skivor och turnérat över hela världen. ”Det är dags att gå vidare”, skriver Jonas Kullhammar i ett pressmeddelande och tillägger lakoniskt att ”allt har sin tid”.

De två musikerna som heter Jonas och de två som heter Torbjörn släpper även tre album, för att verkligen markera att det är slutet på en epok. Det första, ”JKQ plays A love supreme”, släpptes på vinyl i maj och är redan slutsåld. Det andra, ”Låt det vara”, släpps 10/9 och innehåller egenskriven musik. Ett tredje kommer i november. Enbart på vinyl.

Att ge sig på John Coltranes klassiska ”A love supreme” är naturligtvis ett högriskprojekt för alla jazzmusiker, men kvartetten antog utmaningen från jazzfestivalen i Frankfurt hösten 2011 och rodde hem konserten med den äran.

Filmaren Truls Nord följde förberedelserna i den här filmen. Jag har även lagt upp hela konserten från Frankfurt.