Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det har kommit många bra soulsångerskor från Storbritannien. Nu senast Laura Mvula (som gjorde sin Sverigedebut på Stockholm Music & Arts tidigare i augusti) och Jessie Ware (som Sverigedebuterade på Berns i december förra året).

Att Jessie Wares andra konsert här sker på Popaganda är lämpligt då festivalspelningar (med några få undantag) aldrig tillåts bli långa. Med bara ett album i tygpåsen har hon ju inte så många låtar att plocka fram. Men det är ännu så länge inget problem: Jessie Ware är både en lysande sångerska och en högst charmerande scenpersonlighet och det är ju, som alla vet, en svårslagen kombo.

Det finns en intressant dynamik mellan musikens till lika delar sofistikerat klubbiga, funkiga och souliga karaktär och Jessie Wares okomplicerade publikkontakt. Det är fortfarande ljust ute när hon spelar vilket gör att hon verkligen ser och tar in publiken. Det är inga djupsinnigheter som sägs men hon skapar en osedvanligt god stämmning.

Det må låta som stora ord men Jessie Ware tål faktiskt att jämföras med Whitney Houston. Det finns en elegans i hennes vokala uttryck som kan påminna om den unga Houston, en sångerska som ju inte heller hade den där jobbiga mustigheten som annars är så vanlig bland soulvokalister (typ som Jessie Wares brittiska soulsystrar Adele och Duffy).

Närmare till hands ligger kanske ändå att jämföra henne med äldre britsoulsångerskor, som Lisa Stansfield, Caron Wheeler och Sade, med tillägget att Jessie Ware, förstås, har ett mycket mer samtida uttryck. Till viss del kan soundet, skapat av en ypperlig trio (bas, trummor, gitarr och lite förinspelat) påminna om James Blake, fast utan dennes pretentiöst teatraliska svårmod.

Visst kan man hävda att den brittiska tjejen med de stora öronringarna och det lite hiphoppiga rörelsemönstret inte är riktigt framme ännu men konserten är ändå en av de bättre (i alla fall den charmigaste) jag sett denna sommar. ”Running” och ”If you never gonna move” är ju strålande samtida klubbsoul och hur ska man kunna motstå Marvin Gaye-citaten i ”No to love” och den härliga discosoul-pulsen i ”Imagine it was us”?

jessie

Foto: Dan Backman.

Svenska El Perro del Mar är i jämförelse alldeles för cool för sitt eget bästa när hon senare på kvällen gör ett framträdande på den lilla scenen. Där Jessie Ware inte bryr sig om sin framtoning utan bara kör på är El Perro distansierat sval och till synes mer mån om sin kreddighet än att verkligen nå utanför scenkanten.

Med endast en kille på klaviaturer och maskiner och en på tenorsax, körd genom elektronik, är det klubbiga anslaget starkare än då jag såg henne senast (då Johan Berthlings elbas gjorde groovet mer levande).

”Pale fire” är förvisso en mycket suggestiv inledning (även om albumversionen är betydligt bättre) men sedan planar det snabbt ut i något rätt intetsägande. El Perro har ju en på alla sätt svag röst så då blir låtmaterialet och utstrålningen viktig. På Popaganda känns det som att båda delarna saknas.

Övriga akter på den trivsamma Popaganda-festen (där det minglas lika mycket som det lyssnas) lämnar vi denna gång därhän. Vissa av dem har redan recenserats, andra får vi återkomma till någon annan gång och The xx har jag, till skillnad från alla andra, inget att säga om. Låt mig bara avslutningsvis konstatera att brittiska folkrockarna Noah & The Whale var en överraskande positiv upplevelse. De har en irriterande proper och färglös framtoning men det går inte att neka till att deras låtar är riktigt, hur ska vi säga, käcka och medryckande.

Dan Backman

Det är svårt att tänka sig en bättre plats för en releasekonsert. I alla fall om man vill vara utomhus en härlig men lite myggig sensommarkväll i augusti. Och vem vill inte det?

Malin Foxdal har alltså förlagt den sista av tre kvällars firandet av det senaste albumet ”Lång väg hem” till Kafé Sjöstugan. Beläget vid Brunnsviken, på Bergshamra-sidan, och med en liten scen med kulörta lyktor i trädgården utgör det supertrevliga kaféet en perfekt inramning till Malin Foxdals folkmusikfärgade vispop.

Hennes förra cd ägnades tolkningar på svenska av Gillian Welch-låtar men denna gång har hon skrivit all text och musik själv. Det är ett bra och genomarbetat album men som det så ofta kan bli kommer låtarna ännu bättre till sin rätt på en scen. Det känns som om de skrivits för att framföras inför en publik, inte stanna kvar i låtskrivarkammaren.

Det är inga problem, vare sig för Malin Foxdal eller de musiker hon valt att spela med; tillsammans får de till en skimrande ljudbild dominerad av stränginstrument och, allra mest, Foxdals rena och starka, och ibland folkmusikornamenterade, stämma.

Det mesta är akustiskt men ibland kommer en elgitarr in och gör musiken lite råare. Fast bara lite. Det är bra då Foxdal har en tendens att bli en smula för välartat duktig och förutsägbar.

Fast så rått och bra som när Clas Yngström förgyller albumversionen av ”Har du lämnat allt?” med wah-wah-gitarr i den högre skolan blir det aldrig.

sjöstugan2

Konserten sedd lite från sidan. Med lite grönt i förgrunden. Det passar på nåt sätt. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

I år är det 40 år sedan Zappa/Mothers-albumet ”Roxy & elsewhere” utgavs. Det är naturligtvis en anledning så god som någon för den oerhört sympatiska Dweezil Zappa att putsa gitarren och ta med sig några som vanligt superduperduktiga musiker för ännu en runda världen runt med pappa Zappas tidlösa musik.

Denna gång kommer fokus alltså att ligga på det synnerligen inspirerade livealbumet ”Roxy & elesewhere”. Gjort med en av de mer lyckade Mothers-konstellationer Zappa fick ihop under sin levnad och minnesvärt inte minst för Zappas roliga monologer som inleder varje vinylsida av dubbelalbumet.

Datum att anteckna: 23 november på Svenska Mässan i Göteborg. 26 november på Cirkus i Stockholm.

YouTube Preview Image

En av låtarna som kommer framföras. Dock med en delvis annorlunda line-up. Men det kommer garanterat låta lika bra. Om inte ännu bättre.

Dan Backman

Musikentreprenören tillika musikarkeologen Stefan Dimle har vid några tillfällen lastat Finlandsbåtar med svenska och internationella progrockartister. Nu har han ändrat destination och låter M/S Silja Isabelle stäva mot Riga 6 september.

Med ombord på årets ”melloboat” finns säkra progrockare som svenska Opeth, Änglagård och Trettioåriga Kriget. Men det vore inte Dimle om han inte också fått till några re-unions (som Christer Stålbrandts Saga) och letat fram några riktigt obskyra akter (som isländska Icecross).

Av de andra tolv akter som också uppträder lyfter jag gärna fram den fina psykedeliska folkrockgruppen Lisa o Piu.

YouTube Preview Image
Dan Backman

Bakom namnet The New York Connection döljer sig tre svenskar, gitarristen Jojje Wadenius, basisten Lars Danielsson och trummisen Per Lindvall, samt två amerikaner, saxofonisten och flöjtisten Lou Marini och trumpetaren Lew Soloff.

Det är Jojje Wadenius som satt ihop den tillfälliga konstellationen, som på sju dagar gjort sju konserter i sju nordiska städer. Wadenius har spelat med dem alla, Marini och Soloff mötte han först när han 1972 värvades till Blood, Sweat & Tears, Danielsson och Lindvall har han spelat flitigt med i olika konstellationer sedan han kom tillbaka från USA.

Har man lite inblick i dessa herrars tidigare förehavanden kan man redan innan konserten förutspå att det blir jammig musik med dragning åt funkjazz. Så blir det också. Fast inte så där tråkigt slentrianfunkigt som det kan bli när duktiga musiker släpps fria. Samtliga är ju tillräckligt meriterade och rutinerade för att inte behöva stila med sin teknik och har dessutom så bred arbetslivserfarenhet att de utan vidare kan spetsa funkjazzen med pop, rock och soul. Och, vilket är viktigt, de har vett nog att variera det hela på ett dynamiskt sätt.

Egna kompositioner blandas med välkända och okända skrivna av andra pennor. Lou Marinis skönt flumjazzig ”Starmaker”, Roberta Flacks souliga ”Feel like makin’ love” och Jimi Hendrix ”Little wing”, i Gil Evans arrangemang, bidrar tillsammans med fina soloinsatser till att göra kvällen om inte direkt minnesvärd så åtminstone rejält trivsam. Och det är ju inte det sämsta.

Behöver jag tillägga att det är fullspikat på det ombyggda Fasching? Jojje (som med sitt svarta hår och smala svarta jeans mer ser ut som en proggpunkare, typ Johan Johansson, än en funkjazzare) är ju som alltid en publikmagnet och funkjazzen har många tillbedjare. Så är det bara.

bild

Från vänster till höger: Jojje, Lou och Lew. Bakom Lou döljs Per. Han som tittar ner i golvet är Lars. Lew håller precis på att berätta om när Gil Evans skulle göra ett album med Miles Davis och Jimi Hendrix. Ett album som aldrig realiserades. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Det är inte många som gett sig på Blå Tågets musik. Jo, Ebba Grön förstås vars furiösa tolkning av ”Staten och kapitalet” gjort den till en svensk punkklassiker (samtidigt som den i andra kretsar är och förblir en proggklassiker). När Bad Liver tolkar ett urval Blå Tåget-låtar kan de förstås inte heller undvika Leif Nyléns genialiska sammansmältning av popmusik och en rimmad men närmast absurt knastertorr analys av samspelet mellan stat och kapital i 1970-talets Sverige.

”Den ena handen vet vad den andra gör”, som den heter med Blå Tåget, är ju så monumental att Bad Liver gör den i två versioner. Först ett försök till uppdatering av texten till rådande samhällsklimat, Gerhard Hoberstorfer och Leif Jordansson går helt enkelt igenom den vers för vers. Sedan, som givet extranummer, i en dessvärre hopplöst seg tolkning nära originalet.

Resten av konserten är desto bättre. Bad Liver, som tidigare tolkat Tom Waits och Nick Cave, har en kärleksfull men respektlös hållning till sångerna och placerar dem i en rockigare kontext än Blå Tåget själva vare sig ville eller kunde göra. Deras versioner är inte bättre, styrkan ligger istället i att de är annorlunda, men ändå igenkännliga. Det som går förlorat av Blå Tågets vimsiga charm och poetiska sinnelag kompenseras av bättre rytmiskt driv och bra soloinsatser.

Samtliga på scen – Gerhard Hoberstorfer, Leif Jordansson, Erik Nilsson, Tomas Hallonsten, David Härenstam – bidrar kreativt till helheten. Inte minst den sistnämnde, en gitarrist med en egen, lätt psykedelisk, spelstil och ett intressant ljud i gitarren. Med sitt utbroderade spel utgör han en slags motsvarighet till den bortgångna Blå Tåget-mannen Kjell Westlings ornamenterande insatser på blås och andra instrument. Att Härenstam stundtals stör sången är förstås beklagligt – man vill ju höra texterna – men det ska ljudteknikern lastas för, inte musikern.

Det kanske pratas lite för mycket, Hoberstorfer och Jordansson är angelägna om att undvika nostalgin och istället anknyta till samtiden. Det är en bra tanke men de får inte alltid till det. Men jag gillar att man efter paus, i sant proggig spela själv-anda, bytt instrument med varandra och gör en version av ”Alienation” som är precis så härligt lös i kanten som den ska vara. Typ som Philemon Arthur & The Dungs ”In kommer Gösta”, slår det mig nu.

Konserten ges även 13 och 14 augusti som del av Stockholms Kulturfestival. Fri entré.

Boktips: den som vill få en inifrån-rapport om Blå Tåget, som officiellt avslutade verksamheten 2004, rekommenderas att läsa den utmärkta boken ”I tidens rififi, historier om Blå Tåget” (Norstedts 2012).

Dan Backman

George Duke och Frank Zappa var ett riktigt dreamteam. När Duke kom med i Zappas ombildade Mothers 1970 bidrog han med all den funkiga själfullhet som Zappa själv saknade. Det resulterade i en hel rad exceptionella konserter och album.  När han nu gått bort är det framför allt tiden med Zappa jag vill lyfta fram. Och den underbara discosoul-epoken under eget namn mot slutet av 70-talet. Det är den George Duke jag tyckte allra bäst om. Och afrofrillan förstås. Andra kanske föredrar tiden med Stanley Clarke. Nu har han lämnat planeten Jorden. Alldeles för tidigt. Tack för tiden som varit och may the funk be with you.

Här är ett 40 år gammalt youtube-klipp från en konsert på Skansen. Kolla in flytet som George Duke uppnår på sitt Fender Rhodes. Startar 3:20.YouTube Preview Image