Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Ok. Nu är han på ingång igen. Bob Dylan. Det kanske inte skulle vara så mycket att hetsa upp sig över om han som vanligt vore bokad till Globen. Men nej, den här gången blir det två kvällar på Stockholm Waterfront (12 och 13 oktober). Och det är ju en helt annan deal: här både ser man och hör bra var man än sitter. Framför allt kommer man fysiskt nära den där mystiska mannen som så många aldrig får nog av. Men att han skulle spela raka versioner där man hör de ursprungliga melodierna (som i det här fina youtubeklippet) är nog inget att hoppas på. Tyvärr. Glöm det.

Dan Backman

Vuxna män gör saker tillsammans. Jo, visst finns det kvinnor. Och visst finns det några americana-diggare av yngre årgångar. Men annars är det som vanligt ett påfallande mansdominerat gäng som fyllt Nalen till sista ståplats när Steve Earle & The Dukes gör ännu en spelning i Stockholm. Det brukar ju bli så när americanans stjärnnamn kommer på besök.

Inte mycket att säga om det, olika typer av musik attraherar olika typer av människor. Men då den mogna mansdominansen även gäller det som försiggår på scenen är det upplyftande att Earle har med sig den relativt unga Eleanor Whitmore, på sång och fiol, och den likaledes relativt unga Chris Masterson, på sång och gitarr, i bandet.

Whitmore och Masterson är gifta och har en duo ihop, The Mastersons, som inleder kvällen med några fina bitar. Båda smälter bra in i det lagom tunggungande The Dukes. Även om Eleanor Whitmore gärna hade fått ta större plats.

Annars kan man säga att det är en ganska så vanlig Steve Earle-konsert. Det händer ju inte så himla mycket vare sig med honom (även om han faktiskt experimenterat med hiphop-beats) eller de andra artisterna som brukar gå under den lite luddiga genrebeteckningen americana.

Steve Earle, som mer och mer ser ut som Allen Ginsberg, vevar samma slags ackord som alla andra, i ungefär samma tempo och med samma brist på riktigt bra melodier. Kan man bortse från detta så  är det ändå inget direkt fel på konserten; ljudet är bra, låtarna välkomponerade och musikerna skickliga.

Men mannen på scenen som dragit så mycket folk känns inte helt och fullt närvarande. Vare sig när han sjunger sina låtar eller talar plikttroget om dagens USA i allmänhet och New Orleans och Treme i synnerhet. Det är mer som ännu en konsert i raden av många andra. Och det här med att man omväxlande tänker på Bob Dylan, Rolling Stones, Bruce Springsteen, Neil Young, Dr John och Van Morrison är ju inte helt optimalt.

Dan Backman

Norrmannen Ole Børud är så gott som osynlig i svenska medier men har en stor och hängiven publik även här. Fasching är således fullt till sista ståplats när Børud tränger ihop sig med sina sju medmusiker på den lilla scenen.

Det bristande mediala intresset beror mindre på Ole Børud själv än det faktum att den blandning av soul, funk och västkustrock han gjort till sin aldrig stått högt i kurs hos de svenska musikkritikerna. Möjligen skulle det kunna ändras nu när Daft Punk delvis är inne på samma perfektionistiskt organiska groove på sin sönderhyllade ”Random access memories”. Man kan ju hoppas.

På Fasching spelar det förstås ingen roll. Här flödar kärleken till musiken så ymnigt att musiker och publik blir till en gemensam kropp. Det är ju någonting med den här typen av väluppfostrad (och i detta fall kristen) funk som gör vissa människor alldeles tossiga av glädje. Så brukar det också vara när Nils Landgren Funk Unit spelar. Och så är det förstås också när George Clinton och de andra p-funkarna kommer loss. Fast då på ett utflippat sätt.

Ställer man sig lite vid sidan om och lyssnar lite mer musikkritiskt, som ju är min uppgift, kan man dock ha vissa invändningar. Inte mot bandet, de spelar helt fantastiskt bra: sjukt tajt och med känsla för nyanser. Problemet ligger mer i låtmaterialet som ofta är anonymt, på gränsen till utslätat. Jo, nog groovar det skönt och visst sjunger Ole Børud som en norrman hög på Stevie Wonder. Men var finns melodierna och vändningarna som gör musiken riktigt intressant?

Detta blir särskilt tydligt när bandet är djärva nog att spela några Pages-låtar (ett av västkustrockens allra bästa band som gjorde tre klassiska album mellan 1978 och 1980). Det gör de så bra att jag önskar att de skulle extraknäcka som ett Pages-tributeband.

Foto: Dan Backman.