Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Det här är så sorgligt. På så många sätt.

Vi talar ju ändå om en gigant. En 64-årig amerikansk sångare, kompositör, multiinstrumentalist och producent som står bakom några av de finaste poplåtar som någonsin skrivits. Ett tvättäkta musikgeni som sedan slutet av 60-talet skruvat ihop (och skruvat isär) klassisk pop med garagerock, progrock och blue eyed soul i Phillyskolan.

Men nu står han här. På en liten rockklubb inför några hundra åldrade fans. Och sjunger infantilt om ”angry bird” och ”party liquor” över en till stora delar förinspelad musik som låter arenatechno och Skrillex. Dansande som en tonåring med skidglasögon som blivit hög på Ecstacy för första gången.

Det är ovärdigt, förnedrande och djupt tragiskt.

Jo, jag vet att Todd Rundgren är en rastlös själ som hela tiden vill pröva nya grepp. Den amerikaniserade progrock han utforskade med Utopia var ju rätt påfrestande redan på 70-talet, för att inte tala om det han gjort under psedonymen TR-i (Todd Rundgren interactive).

Inget av detta når dock upp (eller ska vi säga ner) till denna bisarra nivå. Det är som att han medvetet vill köra sin karriär och sin upphöjda status i botten. Eller som att han försöker inbilla sig själv och sina gamla fans (som är obegripligt entusiastiska) att han utvecklar sin musik i nya riktningar.

Men så är det ju inte. Tillsammans med trummisen Prairie Prince (mångårig kompanjon med ett strålande förflutet i The Tubes), gitarristen Jesse Gress och ett gäng burkade synthar kör han rätt ner i diket med dansmusik från helvetet.

När han avslutar eländet med dagistechnoversioner av de gamla mästerverken ”Can we still be friends”, ”I saw the light” och ”Hello, It’s me” vet jag faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Så bisarrt är det.

”Can we still be friends?” undrar han. Nej, faktiskt inte. This is the end of a long and beautiful friendship. I alla fall för tillfället. Med förra årets sjabbliga men ändå fina solokonsert på Södra Teatern i minne så vet man ju inte vad Todd Rundgren kommer upp med nästa gång.

Angry bird, Todd Rundgren och Jesse Gress. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Tillbringar onsdagskvällen på Södra Teatern. Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy – som är kvällens publikdragande konsert – går upp på Kägelbanans scen först 21.30 så det finns tid att inleda kvällen tillsammans med Katzen Kapell på Stora scenen.

Det är stor skillnad mellan de båda konserterna. Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy hyllar Everly Brothers och håller sig till en och samma americana-stil från början till slut. Katzen Kapell är mer äventyrligt lagda och serverar en eklektisk musik som har vissa amerikanska drag (och då talar vi både om nord- och sydamerika) men som oftare har löst ett interrailkort till de europeiska järnvägslinjerna. Att en av deras bästa låtar döpts efter den rumänska huvudstaden Bukarest är symptomatiskt.

Kapellet har existerat i varierande inkarnationer sedan 1986, men trots flera album och många turnéer, både nationella och internationella, har de levt lite vid sidan om de stora scenerna. Idag består gruppen av dragspelaren Catharina Backman, klaviaturspelaren Magnus Andersson Lagerqvist, violinisten Eva Lindal, slagverkaren Anders Åstrand, kontrabasisten Filip Augustson och trummisen Erik Hammarström.

Det är en samspelt och flyhänt konstellation som lätt och ledigt tar sig igenom de både harmoniskt och rytmiskt intrikata kompositionerna. Det mesta är instrumentalt, men ibland sjungs det ordlöst och ibland sjunger Catharina Backman lätt absurda sånger om att ”allt är för sent” och om en man med tre flickvänner. Den förstnämnda tillhör kvällens bästa och kombinerar på ett otvunget sätt en melodislinga som Michel Legrand skulle varit stolt över med Astor Piazzollas kammarmusik i tangons närområden.

Det är en musik som inbjuder till namedroppande. Förutom Legrand och Piazzolla är det särskilt Frank Zappa och Pat Metheny som känns relevanta att hänvisa till. Inte mig emot, bättre inspiratörer är svårt att tänka sig och Kapellet syr ihop allt på sitt eget sätt.

Ibland blir det förstås en himla massa toner och rytmiska vändningar som inte leder någon vart, men det hände även salig Frank Zappa, och ibland tycker jag att Erik Hammarströms trumspel är jazzrockigt på ett sätt som inte är helt kompatibelt med övriga musikers mer kammarmusikaliska utspel. Men det är marginalanteckningar.

Då kan man ha mer invändningar mot konserten med Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy på Kägelbanan. Kanske inte mot själva framförandet, mer gällande Kägelbanan som konsertlokal. Det är inga problem när lokalen är, ska vi säga, fylld till tre fjärdedelar. Då kan det finnas plats på läktaren och man kan röra sig runt på golvet. Men när det är totalt knökfullt, som denna gång, är det inte lätt att se vad som händer på scen. Om man inte fått plats på läktaren eller längst fram vid scenkanten förstås.

Det här kan låta som gnälligt i överkant. När det är något mer offensivt utåtriktat som försiggår på scenen känns det inte lika irriterande med pelare och långa killar, men just i det här fallet blir kombinationen artist och lokal helt fel.

Skälen till detta är tre. 1. Bonnie ”Prince” Billy, Dawn McCarthy och deras två medmusiker sitter ner, det gör dem ännu mer osynliga. 2. De sitter i en halvcirkel runt en endaste mikrofon, vilket gör ljudet lågt. 3. De anstränger sig inte för att nå längre ut än till de närmast scenen.

Med detta sagt kan man ändå konstatera att de fyra bjuder på en fin konsert. Kvällens huvudämne är tolkningar av Everly Brothers-katalogen, något de även ägnat sig åt på albumet ”What the brothers sang”. Skivan är urtråkig, men på scen avlägsnar de sig lite mer från originalen vilket gagnar tolkningarna.

Det låter naket och lite skevt, på det där sättet som det brukar med Bonnie ”Prince” Billy, och den fortfarande americanaförhäxade Stockholmspubliken älskar det förstås. Fråga mig inte varför. Man kan ju tycka att kvoten av altcountry och americana borde vara fylld för länge sedan men icke så. På kort tid har Emmylou Harris och Rodney Crowell, Lucinda Williams och nu Bonnie ”Prince” Billy och Dawn McCarthy dragit stor skaror till sina respektive konserter. Nästa gång är det Steve Earle. 11 juni på Nalen.

Stämmningsbild från Kägelbanan. Foto: Dan Backman.

Dan Backman

Todd Rundgren är på väg till Stockholm. På onsdag, 29 maj, spelar han på Debaser Slussen. Det kommer antagligen att bli en besvikelse. Nya albumet ”State” är inspirerat av Skrillex och låter mest som en påse chips och om jag känner honom rätt så kommer det bli mycket från den. På bekostnad av alla underbara poplåtar han skrev på 60- och 70-talet och som vi ”toddheads” aldrig kan få nog av. Här ser vi honom i en upptagning från Darryl Halls mysiga tv-show ”Live from Darryl’s house”. Tillsammans gör de en ganska underbar gubbversion av ”I saw the light”.

Och när vi ändå är inne på ämnet Darryl Hall och hans gäster: här är det den förtjusande Diane Birch som sjunger en av topplåtarna från hennes knäckande men i Sverige sorgligt förbisedda debut ”Bible belt”. Vilken konsertarrangör tar hit henne? Snälla, jag har väntat länge nu.

Dan Backman

Munkkåpor, kaftaner och maskeringar mystifierar och anonymiserar effektivt de som står på en scen. Rätt använt kan det förhöja upplevelsen av musiken. Se bara på Ghost, Tinariwen och The Knife.

Det Seattle-baserade bandet Master Musicians of Bukkake är ett annat fast mindre känt exempel. Med en dresscode någonstans mellan traditionella tuaregdräkter, tibetanska shamanutstyrslar, Spindelmannen och Gudrun Sjödéns kläder för tälttanter kan man ana de (antagligen) sex musikerna i den omväxlande svarta och vita rök som sveper in Kägelbanans scen i teatralisk mystik.

Med en volymstark, tung och monoton musik, som liksom äter sig in i medvetandet, bjuder de på ett framträdande som mer har formen av en mörk ritual (okänt dock vem eller vad de riktar sig till) än en regelrätt konsert.

Så länge de spelar köper man hela grejen, illusionen faller mellan låtarna. Då förstår man att det under de lite hotfulla maskeraddräkterna döljer sig duktiga och trevliga amerikaner som måste stämma gitarrer och skruva på lite effektboxar. Som alla andra.

Stilmässigt är det psykedelisk folkrock som ömsom drar drar mot drone och doom metal, ömsom mot tung electronica och noise. Ibland är det marsch på stället, och det är ju inte så kul, men när de gör sin övertygande Tinariwen-parafras ”Prophecy of the white camel/Namoutarre” faller alla de ceremoniella bitarna på plats.

Foto: Dan Backman.

Inledande Linköping-gruppen Flowers Must Die är också de malande krautpsykedeliska men döljer sig inte bakom rök och lager på lager-kläder. Möjligen borde de göra det. Eller så är det bara en dålig kväll. Vad som än är skälet så får de aldrig sin spejsade rock att lyfta till några hallucinatoriska höjder. Bäst är det i början då de vandrar i Träd, Gräs och Stenars fotspår.

Dan Backman

Artister underskattar ofta vikten av att fylla tomrummen mellan låtarna med innehåll. En del har inget att säga men pratar i alla fall, en del är för nervösa för att få ur sig något vettigt, andra är bara tråkiga. Några, vilket är det allra värsta, har låtit Calle Norlén skriva manus.

Sedan finns det förstås de som konsekvent och medvetet låter musiken tala för sig själv och knappt säger tack mellan låtarna. Det är helt ok.

Jazzsångerskan Hanna Elmquist är av en annan sort. Hon tillhör skaran av artister som ursäktar sig för att de pratar för mycket och för osammanhängande men som är så charmiga och roliga att man hela tiden ser fram emot vad som ska hända när låtarna tar slut.

Hanna Elmquist säger just det, att hon ”har svårt att hålla fokus” och att hon inte ska ”stå och svamla”. Men det är ju precis det hon ska. Berätta lite omständigt och lätt förvirrat om sångerna som framförs. Det blir ju så himla mycket trevligare då.

Anledningen till att Hanna Elmquist och hennes sjumannaband bjudit in till den mysiga lilla scenen Studio Ledermann är för att fira utgivandet av det nya albumet ”Slow motion”. Hennes tredje i ordningen och ånyo en kollektion fina låtar i en omisskänligt lyrisk jazztradition, med inslag av hardbop och stundtals med ett drag av singersongwriter-pop.

Albumet framförs i sin helhet, men med de tre första spåren i omvänd ordning, och med en onödigt tillkrånglad version av Björks ”Venus in furs” som extranummer. Tror faktiskt aldrig att jag hört någon klara av Björk, förutom Radiosymfonikerna under ledning av Hans Ek.

Med en delvis annorlunda och utökad skara musiker blir det en fin konsert där de lika välkomponerade som välarrangerade sångerna står i centrum. Fabian Kallerdahl (utan det excentriska skägget men med galet färgranna sneakers) och Björn Jansson (det är han och Hanna Elmquist som skrivit allt) bidrar med finstilta solon, men det är Hanna Elmquists klassiskt snygga jazzröst som står i centrum.

Vi talar jazzmusik med små och konventionella gester. Det är bra, ofta mycket bra, men jag önskar ibland att man vågade ta ut svängarna lite mer. Ett spräckigt solo och någon mer vokalt vågad utflykt skulle onekligen pigga upp. Å andra sidan bullrar Daniel Fredrikssons trummor lite för mycket, så där hade det varit bra med viss återhållsamhet.

Till det allra bästa hör blåsarpartierna med dels fyra tvärflöjter, dels en kvartett med två basklarinetter och två tvärflöjter. Mera sådant tack. Saxofonkvartetten med sopran, alt, tenor och baryton är inte dum den heller.

Dan Backman

Nu när Daft Punk uppdaterar discon till nya höjder med ”Random access memories” kan det vara lämpligt att påminna om ett av planetens bästa discoband: Shalamar. Jag vet inte när och var detta youtube-klipp kommer från men singeln ”A night to remember” gavs ut det magiska discoåret 1982 så det är väl där någonstans vi befinner oss.

Kan det bli bättre än så här? Nej, faktiskt inte. Kolla bara in hur oerhört snyggt de synkoperar upp sig till en ny tonart vid 01:58.

Dan Backman

Vi börjar med de hårda faktauppgifterna. Chefen (ja, jag gör som norrmännen och kallar honom Chefen, det låter mycket roligare än Bossen)  kommer in på scenen 20.08 och inleder med ”My love will not let you down” (bra). Nästan exakt tre timmar senare går han av arbetspasset med ”American land” (inte lika bra).

Däremellan har vi fått höra tjugosju låtar. Det blir inget genomdrag av ”Born to run” denna kväll. Kvällens överraskning – det ingår ju numera i Springsteen-dramaturgin att han ska ha en överraskning att bjuda på – blir istället ”Darkness on the edge of town”-albumet från början till slut. Det gör förstås mina kollegor vilda av lycka. Mer än publiken tror jag.

Det är en i stort sett typisk Springsteen-konsert. Många kända låtar förstås , men vi slipper ”Born in the USA” och den vanliga avslutningen med evighetsversionen av ”Twist and shout/La Bamba”. Tack för det.

I det stora hela är det en konsert som inte går till några överdrifter. Tre timmar är naturligtvis minst en timma för långt, men på den första Ullevi-konserten i somras, som jag också skrev om, plussade han på med 45 minuter. Det är som att han denna gång velat hålla både sig själv, sitt stora band och låtlistan i schack. Det finns en koncentration och fokus som jag kan uppskatta.

Ljudmässigt är det också en postitiv upplevelse. Friends Arena är en gigantisk lokal men ljudteknikerna skruvar fram en tydlig ljudbild redan från början. Ett stort allomfattande arenaljud där Chefens sång går fram alldeles utmärkt men där det blir svårt att avgöra de enskilda musikernas prestationer. Min enda riktiga invändning är att de fem blåsarna ofta låter som ett syntblås.

Max Weinberg hålls tillbaka i ljudmixen. Det gör rytmiken mindre stolpig, även om det som vanligt inte svänger så där himla mycket om The E street Band. Mest fart blir det på dem i rockrökaren ”Open all night”. Då känns det som på Robert Wells gamla ”Rhapsody in rock”-konserter. Den känslan återkommer i det första extranumret, ”Seven nights to rock”. Jag antar att de båda drar delvis samma publik.

Till kvällens höjdpunkter hör ett solo av pianisten Roy Bittan på ”Racing in the streets”. Han får hålla på i vad som tycks vara en euforisk evighet. Lite senare lyfter Nils Lofgren ”Prove it all night” över Arenastaden med ett rusigt solo. Han dansar som en dervish och biter i strängarna som Jimpa Hendrix.

Den unge Jake Clemons däremot är en medioker saxofonist som aldrig får till det. Precis som sin farbror, frid över hans minne, kan han bara bröla och personifierar med sin tenorsaxofon allt som är banalt med Chefens musik.

Jo, visst är det en hejdundrande folkfest. Det blir det alltid när Chefen möter de svenska fansen och de svenska rockkritikerna. Att det är andra gången på samma världsturné spelar absolut ingen roll. De har ju tillsammans bestämt att det inte ska finnas någon gräns för hur många gånger han kan spela i Sverige och hur mycket man kan rapportera om det.

Men – och nu bör antagligen känsliga fans sluta läsa – jag har fortfarande problem med Bruce Springsteen.

Jo, också jag inser att han 1. skrivit många effektiva refränger och många bra textrader, att han 2. är skicklig på att fånga upp en jättepublik och få den att känna samhörighet, att han 3. har en förmåga att få varje land och varje individ att tro att de får något speciellt.

Jag förstår allt detta och inser att han är en av de stora och förundras över hur han orkar hålla uppe samma tempo och engagemang varje gång. Men. Så här ligger det till: jag tycker inte att en rockkonsert ska vara som ett maratonlopp och jag är inte särskilt förtjust i extatiska massmöten med handklapp och allsång (bara en gång, när Chic spelade på Skeppsholmen 2003, kändes det helt befogat).

Jag kan också – om jag får fortsätta en liten stund till – störa mig på det manligt fyrkantiga, det tråkigt förutsägbara och musikens brist på dynamik och komplexitet.

Bruce Springsteen är knappast unik. Det finns många som månar lika mycket om sina fans. Många som har ett lika stort rättspatos, läser lika mycket, styrketränar lika mycket och som bryr sig om den lilla människan precis lika mycket.

Jämför honom gärna med våra egna två Springsteen-gubbar, Lars Winnerbäck och Ulf Lundell. Till skillnad från Springsteen befinner de sig i utveckling. De går in i nya musikaliska faser, är oförutsägbara och testar nya konstellationer av musiker. Det gör dem intressantare.

Dan Backman

Gröna Lund fyller 130 år och firar det med rekordmånga konsertbokningar. Nöjesfältet må framstå som en något udda konsertarena (och det kanske inte är så kul alla gånger för de boende i Djurgårdsstaden) men faktum är att det under gynnsamma väderomständigheter fungerar riktigt bra med musik på Grönan. Av de över 60 akter som bokats mellan den första konserten 2 maj (Redline Sound System) och 20 september (Darin) lockar de här mest:

1. Slayer (Stora scenen 7 aug)

2. Anna Järvinen (Lilla scenen 22 jul)

3. Stefan Sundström (Lilla scenen 29 jul)

4. Graveyard (Stora scenen 20 maj)

5. Ky-Mani Marley (Stora scenen 31 jul)

6. Kartellen (Lilla scenen 19 aug)

7. Wu-Tang Clan (Stora scenen 22 aug)

8. Pernilla Andersson (Lilla scenen 30 juli)

9. The Tallest Man On Earth (Stora scenen 2 aug)

10. Sven Bertil Taube med gäster (Stora scenen 26 jun)