Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

Äntligen!!! Världens bästa Burt Bacharach kommer till Malmö Opera 14 juni. Det har jag väntat på i många långa år. Förra gången han spelade i Sverige var 1997 på ett Bindefeldt-event i Stockholm, inför en ohyfsat minglande publik som hellre pratade med varandra än lyssnade på musiken. Desto bättre då att det blir Malmö Opera denna gång, ett ställe värdigt den 84-åriga kompositören från Los Angeles.

”Alfie” är en av hans allra bästa sånger. Och den unga Sumudu gör en av de bästa tolkningar jag hört av den. Hennes lågmälda och lite blyga framtoning förstärker bara det emotionella innehållet och den gudomliga melodi som Bacharach trollat fram.

Dan Backman

Ane Brun debuterade för tio år sedan som en lågmäld singersongwriter med akustisk gitarr och finstämda visor. Sådana det alltid funnits för många av. Under åren som gått har hon mer och mer frångått mallen för denna typ av artist, både musikaliskt och utseendemässigt. Så när hon med böljande rörelser dansar framför Radiosymfonikerna, kortklippt och i röd långklänning, känns det som att hon går i mål.

Det kanske hon inte riktigt gör i alla avseenden, men till skillnad från en del andra som uppträtt med Radiosymfonikerna i konsertserien Svenska stjärnor, så lämpar sig de flesta av Tant Bruns sånger (de senare mer än de tidigare) för den uppförstorning som ett samarbete med en symfoniorkester alltid innebär.

Det är den mycket aktiva och nyfikna Hans Ek som dirigerar orkestern, samma man som leder kammarorkestern Modern Fantazias. Ane Brun var vokalsolist på den första Modern Fantazias-konserten för några år sedan så de två har en historia ihop. Då som nu blandar de in musik av Henry Purcell och Claudio Monteverdi. Det gör de helt rätt i: såväl Purcells ”Dido’s lament” som Monteverdis ”Lamento della Ninfa” både kontrasterar och kompletterar Ane Bruns egna sånger.

Radiosymfonikerna gör även en vacker tolkning av Monteverdis ”Lamento D’Arianna” på egen hand, lätt minimalistiskt svävande i dirigentens eget arrangemang. Lite vanvördigt vill jag lyfta fram både den och en plingande klingande version av Björks ”Frosti”, där det bara är orkesterns slagverkssektion som får jobba, som två  höjdpunkter.

Av Bruns egna sånger vill jag gärna framhålla ”My baby’s arms”. En lite udda låt, med stumfilmspiano och en känsla av tidigt 1900-tal, som här får filmiska kvaliteter.

Fotograf: Arne Hyckenberg.

Dan Backman

Jazzmusik är så fiffigt konstruerad att det är fullt möjligt att på kort varsel sätta ihop fungerande konstellationer av musiker som kanske inte förut spelat med varandra. Det skulle vara betydligt svårare med låt oss säga ett traditionellt rockband, rockmusiken har ju sällan improvisation som ett bärande element.

Så när den svenska tenoristen Nisse Sandström hastigt insjuknade precis innan sitt gig på Fasching kunde Bernt Rosengren hoppa in och med den äran fronta den kompande trion med Leo Lindberg, piano, Kenji Rabson, kontrabas, och Moussa Fadera, trummor.

Den 71-åriga Sandström och den 75-åriga Rosengren tillhör samma generation jazzmusiker och är båda portalfigurer på den svenska jazzscenen. Ingen av dem är utbytbar, men inhoppandet av Rosengren (som för den stora allmänheten är ett större namn) lär inte fått någon att vända i dörren till jazzklubben på Kungsgatan.

Bernt Rosengren, som med varlig hand lotsar de betydligt yngre musikerna i kompet, har den goda smaken att som en tribut till Nisse Sandström inleda kvällen med en av hans kompositioner, ”Moonlake”. Med undantag av en egen låt, ”Ever blue”, blir det under resten av den skönt anspråkslösa konserten ett fritt plockande ur jazzens standardrepertoar. Låtar från en tid då jazzen varken behövde eller kände ett tvång att distansiera sig från traditionen. Låtar att enas kring och använda som utgångspunkter för solon.

En av dessa är Jerome Kerns gamla fina ”I’m old fashioned”, en passande titel för en kväll som dock varken är gammalmodigt dammig eller gubbig, snarare ett lite rörande möte över generationerna. Möjligen skulle man kunna travestera titeln till ”jag är tidlös”. Det är i alla fall så det känns när denna fina konstellation musiker tolkar melodierna.

Rosengren är skönt saktfärdig mellan låtarna. Han memorerar melodierna för sig själv innan, diskuterar lite med pianisten Leo Lindborg och skojar sedan om att han aldrig kan minnas några titlar.

Fast när låtarna räknats in och tagit fart är det inget problem. Med tillbakalutad auktoritet blåser han sig igenom teman och solon. Han har inget att bevisa utan kan tillåta sig att vara lite dröjande i sitt utspel. Det är fint.

Men om man ska vara riktigt ärlig så är det pianisten Leo Lindbergs raffinerat infallsrika komp och solistiska insatser som utgör kvällens största behållning. Det unga musiksnillet, endast 18 år men redan rutinerad musiker på ett flertal instrument, uppvisar en förbluffande förtrogenhet med den traditionella jazzens byggstenar och lyckas sätta personlig prägel på de gamla låtarna.

Kontrabasisten Kenji Rabson och trummisen Moussa Fadera måste förstås också lovprisas för sitt smakfulla sväng. Fadera tillhör för övrigt den unga musikgeneration som klarar av standardjazzen lika väl som psykedelisk rock.

Dan Backman

Mumford & Sons. Sam Lee & Friends. Fairport Convention. Tre grupper som alla utgår från det brittiska folkmusikarvet och som nyss gästat Stockholm.

Den sistnämnda är gruppen med veteranerna och innovatörerna, ändå får de spela på den minsta scenen. Det är inte utan att man önskar dem en värdigare lokal nästa gång.

Fairport Convention har existerat i olika upplagor sedan 1967 och uppfann i princip den brittiska folkrocken. Den grånade men pigga grupp som framträder på Debban har spelat ihop sedan 1998 och inkluderar gitarristen och sångaren Simon Nicol, som varit med sedan den allra första början, och basisten och sångaren Dave Pegg, som joinade gruppen så sent som 1969.

Med så många år på nacken kan de skoja om att de brukar spela in låten ”Fotheringay” på skiva vart fyrtioandra år (den första gången var 1969, den andra 2011). Men annars blir det, tack och lov, inte så många åldersrelaterade skämt. Det är ju annars det jobbigaste med band, som till skillnad från Fairport Convention som aldrig lagt av, fått för sig att det vore kul med en reunion på ålderns höst.

”Fotheringay” är för övrigt skriven av sångerskan Sandy Denny, en av alla prominenta och stilbildande musiker som passerat genom gruppen.

I dag finns det naturligtvis inget utmanande med Fairport Convention. Tvärtom är de traditionalister. Men väldigt bra traditionalister måste påpekas. Allt sitter där det ska, intrumentalt och vokalt, och det är precis så brittiskt trivsamt som man vill att det ska vara.

Foto: Dan Backman.

Fairport Convention delar kvällen med svenska AnnaMy, en sångerska, gitarrist och låtskriverska som tidigare i år debuterade med det utmärkta albumet ”Woodpecker”. På det utmärkta skivbolaget Subliminal Sounds. Att hennes musik är mer inspirerad av den amerikanska hippiemusiken än den brittiska folkrocken passar bra; på 60- och 70-talets musikfestivaler kunde ju band som Fairport Convention och mer renodlat psykedeliska band mycket väl samsas.

Med tvärflöjt, elgitarr, bas, trummor och vokal uppbackning får hennes psykedeliska folkrock en attraktiv kraftfull framtoning som i vissa stunder kan påminna om ett band som Jefferson Airplane. AnnaMy är ju ingen försiktig singersongwriter utan sjunger nästan ut som Grace Slick gjorde på den gamla goda tiden. Det är bra.

Till slut: den som inte fått nog av det brittiska bör notera konserterna med Sinéad O’Connor, 15 maj på Hamburger Börs, och Steve Hackett, 24 maj på Nalen. O’Connor har mycket av det irländskt keltiska i sig och Genesis-gitarristen har, i likhet med alla progrockare, en soft spot för den brittiska traditionsmusiken, särskilt den medeltida.

24 maj är för övrigt en tung konsertdag, förutom Hackett spelar Bon Jovi på Stadion och Emmylou Harris & Rodney Crowell på Stockholm Waterfront.

Dan Backman

Säg den singersongwriter som inte velat vara Joni Mitchell. Här ser vi henne, 25 år ung, i en magisk upptagning från en hippiefestival i Esalen, beläget precis vid Stilla Oceanen i den kaliforniska regionen Big Sur.

Festivalen pågick under en helg bara en månad efter den betydligt mer omskrivna Woodstockfestivalen och förutom Mitchell framträdde bland annat Crosby, Stills, Nash & Young, Joan Baez och Incredible String Band. Joni Mitchell skulle naturligtvis varit självskriven som artist även på Woodstock men missade den eftersom hennes manager tyckte att hon skulle framträda på pratshowen The Dick Cavett Show istället.

Den tidlöst vackra sången skrev hon efter att hennes dåvarande pojkvän, Graham Nash, entusiastiskt berättat om Woodstock, han spelade ju själv där med David Crosby, Stephen Stills och Neil Young.

YouTube Preview Image
Dan Backman

Dagen efter att Mumford & Sons lyckliggjort 3500 fans i Annexet framträder Sam Lee och hans vänner inför en överraskande stor publik i Kulturhusets hörsal. Nästa fredag, 19 april, kommer veteranbandet Fairport Convention till Debaser Slussen. Det är alltså bråda dagar för oss som gillar musik rotad i den brittiska folkmusiktraditionen.

Det är kanske lite långsökt att jämföra Mumford & Sons med Sam Lee. De bredbenta Mumfordarna skriver sitt eget material och tar till de stora gesterna medan den mer finstilta Sam Lee tolkar sånger han lärt sig av romska resande. Men båda utgår från folkmusik med hemvist på de brittiska öarna och båda utgör exempel på den starka ställning som musik rotad i global folkmusik har. Se bara hur stark americanan vuxit sig här i Sverige.

Om jag får fortsätta dra paralleller mellan Mumfordarna och Sam Lee så är det paradoxalt att Mumford & Sons, som framför sina egna sånger, låter hopplöst opersonliga medan Sam Lee och hans vänner lyckas skapa något djupt personligt och tidlöst av andras sånger.

Jo, det är alltså en fantastisk konsert som den unga britten bjuder på och Kulturhusets Monica Dikanski ska ha en eloge för att hon bjöd hit honom. Debutalbumet ”Ground of its own” kom i höstas och tog hem ett av de prestigefyllda Mercuryprisen men har, vad jag kan se, ännu inte fått någon svensk distribution. Som tur är finns den att streama på Spotify och Wimp.

Såväl albumet som konserten bygger på sånger som Sam Lee lärt sig av romska resande på de brittiska öarna. Det är sånger som hittills inte fått någon spridning utanför de kretsar som de traderats i. Men som med all stor musikutövning blir ursprunget av mindre betydelse. Sam Lee och hans lyhörda musikervänner gör de ofta sorgsna sångerna till sina egna och ger dem via egensinniga arrangemang och udda instrumentering en tidlös kvalitet.

Tankarna går dels till de brittiska kollegorna The Unthanks, som gör precis samma sak men med sånger från andra tider och andra platser, och dels till det gamla hippiefolkbandet Incredible String Band. Men det går också att tänka på Joanna Newsom och den samtida weird folk-scen som framför allt finns i USA.

Fokus ligger förstås på den pratglada barfotasångaren i jeans och myspolotröja. Han har en mjuk röst som verkar som skapt för att sjunga de här sångerna och sjunger med det tillbakalutade tonfall som också kännetecknar den oförliknelige Robert Wyatt, vars ande känns närvarande i den eklektiska musiken. Att han har en bakgrund i bildkonst, överlevnadsstrategi och burleskdans märks som tur var inte alls.

Den romska kulturen har ett ursprung i Indien och det hörs stundtals både bildligt och bokstavligt, särskilt när slagverkaren Camilo Tirado tar fram sina tablas. Men det märks även i det sätt som Sam Lee mjukt ornamenterar melodierna. När Jonah Brody spelar på sin koto jämsides Flora Curzons vackra fiol, Francesca Terbergs dova cello och Stephen Chadwicks lätt jazziga trumpet frestas man att dra upp det förlegade begreppet världsmusik – bland instrumenten som används återfinns också mungiga, ukulele och en harmonium-variant – fast utan att det finns något jobbigt koncept bakom. Här handlar det varken om uppvisning eller undervisning, bara om ett eget tidlöst uttryck.

Konserten spelades in av P2 Live och kommer sändas senare i vår. Här är ett fint youtubeklipp från förra året.

Dan Backman

Det vanliga sättet att turnéra på (med mer eller mindre stora bussar och mer eller mindre privata flygplan) känns både mesigt, glassigt och löjligt dekadent när man kollar in upplägget för Stiko Per Larssons kommande vandringsturné. Jodå, vi talar om folkrockaren som alltid använder sina alldeles egna apostlahästar – och sponsrade kläder och skor av den vädertåliga sorten – när han ska ta sig mellan konsertlokalerna.

Årets vandringsturné inleds i Skanör 3 maj och avslutas 1,2 miljoner steg senare i Leksand 8 juni. Sammanlagt blir det 37 konserter (en per dag) och alla görs till förmån för SOS Barnbyar.

Att Nicola Sarcevic (han från Millencollin) och Sara Varga (hon från Melodifestivalen) gästar några av konserterna kan man ta som ett löfte eller ett hot. Allt kommer hur som helst att livestreamas på vandringsturnen.se.

Den som vill se Stiko Per Larsson redan nu promenerar lämpligen till Scandic Grand Central i Stockholm. 9 april är han på plats precis där för att fira släppet av det nya albumet ”Järnbärarland”.

Dan Backman

Brian Eno har gjort viktiga och bra insatser på den globala musikscenen. Såväl tillsammans med andra (Roxy Music, David Bowie, David Byrne, Robert Fripp, Jon Hassell) som på egen hand (”Taking tiger mountain by strategy”, ”Music for airports”). Men han har också, som producent åt U2 och Coldplay, bidragit till det beklagliga spridandet av den förhatliga arenarocken. Det får man aldrig glömma.

Två U2-låtar finns med i programmet när kammarensemblen Modern Fantazias (kompletterade med sångarna Rebekka Karijord, Birgit Bidder och Loney Dear) hyllar musikern, kompositören, producenten och ljudteoretikern Eno med en konsert på Södra Teatern. Men då det är svårt för en kammarensemble att låta bredbent arenarockiga blir tolkningarna av ”The wanderer” (som i sitt original sjöngs av Johnny Cash) och den obskyra ”The three sunrises” tack och lov mer folkrockiga till sin karaktär.

Fast även om U2-låtarna – och tolkningarna av Roxy Musics ”Ladytron”, Bowies ”Heroes” och Talking Heads ”Once in a lifetime” – görs i godkända och mycket personliga tolkningar hör de inte till konsertens mer lyckade inslag. De arton musikerna i Modern Fantazias uppvisar förvisso såväl känsla som kompetens och klarar av att växla mellan de musikaliska stämmningslägena lätt som en plätt. Att det inte lyfter i det mer rytmiskt orienterade materialet beror mera på den inneboende tröghet som finns inbakad i kammarensemble-formatet. ”Once in a lifetime”, till exempel, kan egentligen bara göras av en lätt neurotisk elektrisk orkester från New York. Så är det bara. Dessutom: att låta den försynta indiemannen Loney Dear ikläda sig rollen av David Byrne är ju inte heller det någon god idé. Det förstår väl vem som helst.

Desto bättre blir det när man tolkar Enos ambienta instrumentala material. Öppningen med Enos startljud för Windows 95 är magnifikt förtätad och fortsätter skarvlöst in i väl valda exempel från ”Apollo”, ”Music for films”, ”Small craft on a milk sea” och, lite senare i konserten, ”Music for airports”.

Dirigenten Hans Eks arrangemang och instrumentering binder samman alla disparata element till en ambient helhet (då och då störd av en publik som känner sig tvungen att applådera vissa låtar). Det finns flera exempel på spännande låtkombinationer och övergångar att lyfta fram, exempelvis den att att låta Iggy Pops ”The passenger” smyga sig in i ”Music for airports”. Det är precis där styrkan med Modern Fantazias konceptkonserter ligger. Det ska bli spännande att se vad de tar sig an nästa gång.