Annons
X
Annons
X

Konsertbloggen

Dan Backman

Dan Backman

En av senare års starkare konsertrender har varit den där artister och grupper spelar sig igenom särskilt viktiga och framgångsrika album. Det var till exempel en smärre sensation när lärjungarna fick ut musikgeniet Brian Wilson på vägarna för att hjälpa honom igenom hela Beach Boys-mästerverket ”Pet Sounds”.

Nu har trenden vuxit sig så stark att det känns lite uppfriskande att Kajsa Grytt gör typ tvärtom och spelar igenom hela sitt kommande album ”Rädsla urholkar själen” innan det ens är släppt. Det är i alla fall precis det hon tänker göra på Fasching 5 april tillsammans med Birgit Bidder, Jari Haapalainen och Marcus Holmberg.

Lite senare samma månad, 29 april närmare bestämt, tar sig Staffan Hellstrand an albumet ”Pascha Jims dagbok”, från 1996, tillsammans med The Nomads och Stockholm Strings. Med Södra Teaterns stora scen som spelplats kan det inte gå fel.

Dan Backman

Det blir mycket rock’n’roll och mycket Göteborg när Coste Apetrea firar utgivandet av den tunga ”Progglådan” i det fina konserthuset på Vaksala Torg. Det är lite överraskande då Samla Mammas Manna-gitarristen dels är från Uppsala, dels profilerad som en mer finkänslig musiker än de mer råbarkade kollegorna nere i Götet. Här representerade av oldboys från Nationalteatern, Nynningen och Motvind.

Precis som Apetreas personliga urval av konsertinspelningar från Sveriges Radio – som samlats på 40 cd-skivor – spretar åt alla möjliga proggiga och ickeproggiga håll rör sig konserten över ett stort område: från Bosse Hanssons atmosfäriska flumprogg över blues, rockigt tunggung, powerballader, nyprogg, folkrock och visor fram till några Samla Mammas Manna-låtar med Coste, basisten Lasse Krantz, Suranjana Gosh på tablas och den bortgångna Lasse Hollmer i datorn.

Avdelningen med Fria Pro blir lite långrandig och det säger sig självt att det stundtals känns lite väl proggnostalgiskt, men det är ju ofrånkomligt en kväll som denna. Det motverkas dessutom av Nike Markelius uppdaterade progg och den absurt feministiska lilla föreställningen om ”makrillen i musen” framförd av de unga tjejerna i ÖFA.

Att den både märkliga och ganska så unika kvällen blir så pass lyckad och trivsam beror till stor del på det kompetenta och inspirerade husband – inte helt grundlöst döpt till Proggens All Star Band – som Coste Apetrea fått ihop. Bernt Andersson, Göran Lagerberg, Kenny Håkansson, Roland Keijser, Bill Öhrström, Åke Sundqvist, Stefan Blomquist, Christer Eklund och Coste själv växlar på en femöring mellan det psykedeliskt svävande och det gubbigt tunggungiga och är precis så tillbakalutat informella som äkta proggare ska vara.

Dan Backman

Till en konsert med Steve Lukather går man för gitarrsolonas skull. Bara det. Den 55-åriga Toto-mannen (och före detta studioräven) från Los Angeles har ju inte mycket annat att erbjuda. Han är ingen karismatisk scenpersonlighet, hans låtar är, om vi ska vara riktigt ärliga, tråkiga och klyschiga och han borde snarast låta en frisör ta hand om mopsfrisyren. Som tekniskt driven gitarrist har han dock fortfarande sina poänger.

Och nog blir det gitarrsolon så det räcker och blir över när han spelar på Nalen. Minst två i varje låt och alla framförda på hans signatur-modell Luke (en rätt ful Music Man-gura) körd genom två Bogner-stärkare (jo, det här är alltså den typ av konsert där man bryr sig om precis sådant).

Den dåliga nyheten är att inte ens soloutflykterna känns särskilt kul denna kväll. Jodå, han är fortfarande imponerande snabb och kramar fram en snygg ren ton ur guran men det lyfter aldrig på riktigt. Till viss del beror det på att låtarna är för stabbiga och rockklyschiga men det är framför allt det urtråkiga kompet som ska ställas till svars. Trummisen Eric Valentine, basisten Renee Jones och klaviaturspelaren Steve Weingart är samtliga överkompetenta (något annat vore otänkbart) men får aldrig någonsin till det groove som den här musiken är i sådant behov av.

Men det är klart, den närmast obligatoriska hyllningen till den i förtid avlidna Toto-trummisen Jeff Porcaro, ”Song for Jeff”, är förstås en fin gitarruppvisning (delvis för att det bara är klaviturspelaren som lägger ut en syntmatta under Lukathers drömska toner). Den Toto-slicka powerballaden ”Right the wrong”, från senaste albumet ”Transition”, blir i sammanhanget också en ljuspunkt. Med en bra låt som grund blir också solot riktigt bra.

Dan Backman

Det känns som att jag sett Mike Westbrook vid många olika tillfällen i Kulturhuset. Och med flera olika konstellationer. Det var ju väldigt länge sedan nu han var en återkommande Sverigegäst, vi talar 70-tal här, så det är inte helt lätt att minnas exakt. Men jag är åtminstone säker på att ha sett hans nyskapande Brass Band och en högintressant konstellation med ett av mina absoluta favoritband från 70-talet, den oefterhärmligt marxistiska avantgardistgruppen Henry Cow. Kan dock inte minnas att jag sett honom leda Radiojazzgruppen i början av 90-talet, en konsert som Kulturhusets Monica Dikanski berättar om i introduktionen.

Om jag sett kvällens konstellation, The Westbrook Trio, förr ska jag låta vara osagt. Gruppen är Mike Westbrooks mest långlivade och firar 30-årsjubileum med en europaturné och en cd med gammal och nytt, ”Three into wonderfull”. Förutom den 76-åriga pianisten, kompositören och arrangören består trion av sångerskan Kate Westbrook (ja, de är gifta) och saxofonisten Chris Biscoe (alt och sopran). Tillsammans har de utvecklat och förfinat ett samspel utan stora åthävor som närmast kan karaktäriseras som en spirituell konversation med lågmält brittiskt excentriska drag.

Jazzhistorien ekar genom deras egna och andras kompositioner, alltid med det melodiska i centrum och ibland med en gammalmodigt jazzbluesig ton. När Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Alabama song” dyker upp mot slutet känns det helt och hållet självklart, det är ju precis där, i det teatraliska, som trion verkar. Lika självklart känns det att Kate Westbrook sjunger sånger inte bara på modersmålet utan även på franska, italienska och grekiska, det här är ju en kosmopolitisk musik. Kate Westbrook framför även en text på svenska. Osäkert vilken dock då det låter som ren rotvälska då hon sjunger något om att vara sjutton år.

Det är en ganska så charmerande konsert, lite som en musikalisk salong. Det går rätt långsamt och känns lite mödosamt ibland men det bidrar bara till den personligt sympatiska karaktären. Mike Westbrook presenterar allt med den belevade brittiska mannens stil och Chris Biscoe justerar sina rörblad noggrant mellan sina begåvat postbopiga insatser.

När trion sätter punkt med en jättefin version av Lieber och Stollers ”Is that all there is?” känns det som att man varit med om något ganska så särpräglat. Det kan man inte säga om varje konsert.

Dan Backman

Nu breddar vi bevakningen av konserter med en konsertblogg. Svenska Dagbladet har haft en tillfällig Festivalblogg på somrarna under några år men nu inför vi en permanent konsertblogg som ska fungera som ett lite snabbare komplement till de ordinarie recensionerna i papperstidningen och på webben.

Till att börja med är det jag, Dan Backman, som efter bästa förmåga ska blogga om stort och smått, trendigt och otrendigt, lättlyssnat och svårlyssnat på Stockholms livaktiga scener, men också ge tips om kommande spelningar.

Ikväll kan man till exempel bege sig till Intiman vid Odenplan om man är nyfiken på Tommy Körbergs liv och leverne. Den Melodifestivalaktuella sångaren har ju premiär på en självbiografisk föreställning just där. Räkna med Carola-skämt, ”Anthem” och många olika musikaliska genrebyten. Jazzklubb Fasching bjuder på Eli Degibri Quartet. En ung tenorist från Israel, verksam i New York.

Är man, som jag, mer sugen på lite lagom excentrisk brittisk jazz i allmänhet och 30-årsjubilerande The Westbrook Trio (flygel, saxofon, sång) i synnerhet väljer man istället Hörsalen i Kulturhuset imorgon, torsdag. Hörsalen är för övrigt en underbar konsertlokal som används alldeles för sällan. Den som är inne på hiphop bör förstås inte missa den amerikanska rapparen Nas på Berns. Också det imorgon, torsdag. Han är så stor att arrangören varit tvungen att sätta in en extrakonsert klockan 18.