SvD.SE NOMINERAD Sex månader efter att vi lanserat nya SvD.se har vi fått tydliga kvitton på att vi tänkte rätt. Vår trafik växer kraftigt och våra annonsörer är nöjda. Och de senaste dagarna har sajten nominerats till två fina priser: Svenska designpriset och Årets dagstidning digitala medier.

I mitten av mars lanserade vi på SvD.se en ny sajt. Projektet tog cirka sex månader att genomföra och föregicks av väldigt långa och intensiva diskussioner. Bakgrunden var att i princip ingenting hade gjorts med sajten sedan 2007, samtidigt som papperstidningen Svenska Dagbladet, tagit väldiga kliv framåt både vad det gäller design och innehåll.

Vi hade flera mål med projektet, men ett av de viktigaste var att försöka knyta identiteterna mellan tidningen och sajten närmare varandra. Med det menar vi inte att sajten ska likna tidningen till innehållet eller design – varje kanal har sin särart och den ska vi vara rädda om och utveckla. Men en tidning som Svenska Dagbladet som funnits sedan 1884 har en själ, ett DNA, vissa element som går att kopiera även digitalt och som gör att läsarna känner igen sig.

Det var det vi ville hitta.

Vår formchef Anna Thurfjell tog sax, lim och papper och klippte sönder tidningen och klistrade upp delar av det DNA:et på stora pappersark. Allt ifrån ikoner på faktarutor, färger på vinjetter, typsnittet i rubrikerna och allt annat som gör att du känner igen dig i Svenska Dagbladet. Utifrån det kunde vi sedan börja skissa upp den nya sajten. Färgerna hämtade vi från tidningen, typsnittet Sueca som är specialgjort för SvD anpassade vi till SvD.se, ikonspråket är det samma som i tidningen. Alla dessa, till synes små detaljer, gör att du känner igen dig om du läser oss i papper eller i din webbrowser.

En annan viktigt del i projektet var den läsarrepons vi hämtade in innan vi startade: ”En sajt måste vara uppdaterad”. Det var ett mantra som läsargrupperna ständigt upprepade. Men en sajt som lever på högt tempo, och där nya nyheter ständigt kommer till, klarar inte att vara uppdaterad hela vägen från toppen till botten. Det ligger i sakens natur att redaktörerna fokuserar på det som händer nu och försöker presentera den bästa och mest relevanta nyhetsbevakningen i det som är aktuellt. Det som hände för fyra timmar sedan får sjunka ner, kanske till och med det som hände för två dagar sedan.

Hur löser man det?

Vårt svar var zoner. Genom att sortera nyheter efter ämnesval och låta redaktörerna för de olika prioriterade undersajterna ansvara för sin zon på startsidan kan vi numera hålla hela startsidan uppdaterad. Genom att dessutom låta de olika zonerna ha sin egen design gör vi det lättare för läsarna att navigera och reagera på de olika artiklarna. Det var i alla fall vår förhoppning, men säkra kunde vi naturligtvis inte vara.

Jag tycker nog såhär sex månader efter lanseringen att vi har fått flera kvitton på att vi tänkte ganska rätt. Responsen från läsare och annonsörer har varit fantastisk. Vår trafik har ökat med över 30 procent på ett år och annonsörerna är nöjda över den effekt det får när de marknadsför sig på SvD.se.

Nu har sajten dessutom nominerats till två väldigt fina priser. Svenska Designpriset i kategorin redaktionell webb. Och i dag nominerades vi till Årets dagstidning Digitala medier. Om vi vinner återstår att se. Som vanligt är konkurrensen stenhård, men vi håller våra tummar så hårt vi bara kan.

Extra glad blev när jag läste nomineringen till Årets dagstidning digitala medier: ”Nytänkande, men också en prioritering av det mest grundläggande: varumärke och identitet. Svenska Dagbladet har skapat något nytt och visionärt på webben genom att än tydligare bygga på tidningens grundvärden och åter visat att man inte följer utvecklingen. Man leder den”.

Vi vet också att arbetet med nya SvD.se långtifrån är avslutat. Vi skruvar hela tiden på detaljer och under hösten kommer vi att lansera flera nya, stora såväl som små funktioner på sajten. Och vi fortsätter lyssna på våra läsare. Senast i dag svarade jag på två läsarmail med frågor om sajten. Fortsätt skicka mail, eller skriv i kommentarsfälten. Vi lyssnar och försöker ständigt förbättra oss.

ARTIKELKOMMENTARER. I skiftet mellan det analoga och digitala tappade läsarna och journalisterna kontakten med varandra. Resultatet av den frustrationen ser vi nu i mediesajternas kommentarsfält. Jag tror att det är dags att lägga nuvarande system till handlingarna och istället blicka framåt.

När jag började jobba som journalist i slutet av 1980-talet på Laholms Tidning fanns inte internet. Läsarkontakten sköttes via snigelpost eller telefon. Då som nu sade vi på redaktionen att vi gjorde en tidning för läsarna. Och trots den fantastiska kommunikationsutveckling vi haft de senaste decennierna vill jag ändå påstå att jag hade mer kontakt med läsarna då än vad jag har nu.

Varför?

Därför att du svarade i telefon när det ringde. Därför att du bemödade dig att svara på ett fysiskt brev som du visste något lagt tid och möda på att plita ned, stoppa i ett kuvert, betala ett frimärke och lägga på lådan. Läsarnas åsikter kunde göra fysiskt ont i hela kroppen. En svavelosande röst i telefonen som från hjärtat uttryckte vilken skithög till reporter jag var som inte skrev om det senaste kommunala skrytbygget, eller den dåliga skolmaten, eller varför bönderna i trakten fick så usligt betalt för mjölken, kunde man bära med sig i dagar.

Det här var före mobiltelefonernas och nummerpresentatörernas tid. Och som sagt, e-post eller kommentarsfält kunde ingen på redaktionen föreställa sig. Men vi hade läsare, då som nu, som engagerade sig, som ville påverka och som blev förbannade när vi inte lyssnade.

Så vad hände? All denna fantastiska teknik som skulle underlätta kommunikationen. Som skulle se till att läsarna kom närmare redaktionerna. Du tycker och vi agerar. I realtid. För läsarna öppnade sig plötsligt en enkel och snabb väg in till redaktionerna. Bort med gamla analoga telefoner och dyrt brevporto. Redaktörerna satt bara ett knapptryck bort. Men någonstans längs vägen i alla dessa fantastiska fiberkablar har värdet på det läsarna har att säga blivit mindre.

Det blev istället ett överflöd av information, som växte till ett problem som allt fler mediesajter nu gör sitt yttersta för att begränsa. För information som vi får i överflöd, tenderar vi att värdera mindre än information som kommer i begränsad mängd.

Hade jag fått 400 brev, eller 400 telefonsamtal under en dag på Laholms Tidning hade jag såklart slutat svara efter ett visst antal. Men det fick jag aldrig. Helt enkelt därför att det kräver mer möda och eftertanke att skriva ett brev än vad det gör att skriva och skicka ett mail. Du är förmodligen bättre förberedd när du ringer ett telefonsamtal till en reporter, än vad du är när du skriver en läsarkommentar på nätet.

Låt mig ge ett exempel. I onsdags förra veckan publicerade jag en inledande bloggpost till stafetten om läsarkommentarer. Den fick till slut 395 kommentarer. Jag satt i två timmar på förmiddagen och två timmar på kvällen och försökte svara på läsarnas synpunkter. Under tiden jag svarade en läsare, poppade det upp en ny kommentar från en annan. I diskussionen deltog ungefär 175 personer (eller konton på disqus). Den som var flitigast publicerade 15 kommentarer, ungefär lika många som jag svarade på.

Över hundra läsare fick alltså inte svar. Och nu när jag skriver detta funderar jag på om de 15 som fick svar bryr sig. Har mina svar på något sätt gjort det tydligare för dem hur vi på SvD resonerar i vissa frågor, varför vi raderar en del kommentarer men inte andra. Eller har de bara bekräftat tidigare fördomar om att media egentligen inte bryr sig eller frågar efter deras åsikter?

För där någonstans, i brytpunkten mellan det digitala och analoga, tappade vi bort varandra. Istället för att läsarna kom närmare journalistiken, förflyttade sig journalisterna längre från läsarna. Och det gapet blir aldrig så tydligt som i nyhetssajternas kommentarsfält. Där finns en väl utbredd skepsis mot media och journalister. Vi blir kallade PK (politiskt korrekta), vi beskylls för att vilja strypa debatten, bedriva censur och ha ensamrätt på sanningen.

Och jag tror att det förtroendet är svårt att återskapa inom nuvarande system.

I den senaste tidens debatt om läsarkommentarer har väldigt mycket kloka saker sagts. Jag ska inte lista alla bloggposter, tv- och radioprogram och tidningsartiklar i ämnet. Ni hittar dem själva enkelt på Google. Dock vill jag rekommendera Mikael Zachrissons bloggpost om att tidningarna slutat vara lägereldar. Läs också kommentarerna till bloggen där bland andra Expressens chefredaktör Thomas Mattsson deltar.

Här på SvD.se har vi bjudit in ett antal personer som under en vecka fått blogga om sin syn på diskussionen. Anna Hjalmarsson,tf redaktör för läsarmedverkan på Aftonbladet, menar att vi på redaktionerna borde vara mer aktiva i läsardebatterna. Tankar som också delas av DN:se:s chef Björn Hedensjö. Han tror att de i framtiden har färre artiklar öppna för kommentarer, men i de artiklar som väl är öppna ska redaktionen visa ett större engagemang.

Mediestrategen Brit Staktson värjer sig mot den senaste tidens diskussion om ”näthat” och vill istället vända på begreppet och diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där. Chefredaktören för Värmlands Folkblad, Peter Franke, har stängt möjligheten att kommentera på VF.se. Diskussionen spårade ur och en liten klick personer med extrema åsikter tog över. Förtroendet bland hans läsare har ökat sedan kommentarerna stängdes, och nu funderar han på hur interaktiviteten på VF.se ska se ut i framtiden.

Stafetten avslutades i går med Allmänhetens Pressombudsman, Ola Sigvardsson. Han menar att diskussion cirkulerar kring två begrepp: ansvar och demokrati. Själv lutar han åt att ansvar är viktigast att betona för mediesajterna och dess ansvariga utgivare.

Finns det då något givet svar på hur läsarengagemanget och interaktiviteten ska se ut i framtiden? Egentligen inte. Just nu har tyvärr diskussionen kommit att handla mer om tekniska lösningar, krav på avanonymisering och huruivida inlägg ska förhands- eller efterhandsmodereras. Väldigt litet om det egentliga värdet av läsarengagemang. För journalistiken, för läsarna och för de som kommenterar.

Personligen tror jag att nuvarande modell har tjänat ut sitt syfte. Inte för att diskussionen under artiklarna är alltigenom dålig – för det är den inte. Utan för att den saknar värde i dagens snabba flöden, där mängden kommentarer blir till oöverstigliga berg och där båda parter egentligen inte är intresserad av vad den andre har att säga.

I framtiden kommer det att bli mer intressant för nyhetskonsumenter att diskutera artiklar innan de är skrivna än efteråt. Om vi backar bandet och låter läsarna välja ämnen, bidra med erfarenheter är sannolikheten större att diskussionen blir mer konstruktiv än om vi håller upp en artikel framför ögonen på alla och säger: ”Tyck vad du vill, jag bryr mig inte i alla fall. För min artikel är – just det – redan färdig”. Journalistik är att välja. Men om redaktionerna redan valt tappar läsarna intresset och lägerelden slocknar.

Journalistik är också att ställa frågor. Vad gör dig glad, förbannad eller upprörd just nu? Hur vill och kan du hjälpa till? Framtidens läsarinteraktivitet handlar mer om urval än om flöden. Mer om kvalitet än kvantitet. Mer om analogt än digitalt, om ni så vill.

Allt annat är slöseri med både journalistikens och läsarnas tid.

Tack alla skribenter som delat med er av era tankar i den här stafetten. Tack också till alla som läst och diskuterat. Stafetten är avslutad för den här gången, men diskussionen kommer att leva vidare.

 

ARTIKELKOMMENTARER. I skiftet mellan det analoga och digitala tappade läsarna och journalisterna kontakten med varandra. Resultatet av den frustrationen ser vi nu i mediesajternas kommentarsfält. Jag tror att det är dags att lägga nuvarande system till handlingarna och istället blicka framåt.

När jag började jobba som journalist i slutet av 1980-talet på Laholms Tidning fanns inte internet. Läsarkontakten sköttes via snigelpost eller telefon. Då som nu sade vi på redaktionen att vi gjorde en tidning för läsarna. Och trots den fantastiska kommunikationsutveckling vi haft de senaste decennierna vill jag ändå påstå att jag hade mer kontakt med läsarna då än vad jag har nu.

Varför?

Därför att du svarade i telefon när det ringde. Därför att du bemödade dig att svara på ett fysiskt brev som du visste något lagt tid och möda på att plita ned, stoppa i ett kuvert, betala ett frimärke och lägga på lådan. Läsarnas åsikter kunde göra fysiskt ont i hela kroppen. En svavelosande röst i telefonen som från hjärtat uttryckte vilken skithög till reporter jag var som inte skrev om det senaste kommunala skrytbygget, eller den dåliga skolmaten, eller varför bönderna i trakten fick så usligt betalt för mjölken, kunde man bära med sig i dagar.

Det här var före mobiltelefonernas och nummerpresentatörernas tid. Och som sagt, e-post eller kommentarsfält kunde ingen på redaktionen föreställa sig. Men vi hade läsare, då som nu, som engagerade sig, som ville påverka och som blev förbannade när vi inte lyssnade.

Så vad hände? All denna fantastiska teknik som skulle underlätta kommunikationen. Som skulle se till att läsarna kom närmare redaktionerna. Du tycker och vi agerar. I realtid. För läsarna öppnade sig plötsligt en enkel och snabb väg in till redaktionerna. Bort med gamla analoga telefoner och dyrt brevporto. Redaktörerna satt bara ett knapptryck bort. Men någonstans längs vägen i alla dessa fantastiska fiberkablar har värdet på det läsarna har att säga blivit mindre.

Det blev istället ett överflöd av information, som växte till ett problem som allt fler mediesajter nu gör sitt yttersta för att begränsa. För information som vi får i överflöd, tenderar vi att värdera mindre än information som kommer i begränsad mängd.

Hade jag fått 400 brev, eller 400 telefonsamtal under en dag på Laholms Tidning hade jag såklart slutat svara efter ett visst antal. Men det fick jag aldrig. Helt enkelt därför att det kräver mer möda och eftertanke att skriva ett brev än vad det gör att skriva och skicka ett mail. Du är förmodligen bättre förberedd när du ringer ett telefonsamtal till en reporter, än vad du är när du skriver en läsarkommentar på nätet.

Låt mig ge ett exempel. I onsdags förra veckan publicerade jag en inledande bloggpost till stafetten om läsarkommentarer. Den fick till slut 395 kommentarer. Jag satt i två timmar på förmiddagen och två timmar på kvällen och försökte svara på läsarnas synpunkter. Under tiden jag svarade en läsare, poppade det upp en ny kommentar från en annan. I diskussionen deltog ungefär 175 personer (eller konton på disqus). Den som var flitigast publicerade 15 kommentarer, ungefär lika många som jag svarade på.

Över hundra läsare fick alltså inte svar. Och nu när jag skriver detta funderar jag på om de 15 som fick svar bryr sig. Har mina svar på något sätt gjort det tydligare för dem hur vi på SvD resonerar i vissa frågor, varför vi raderar en del kommentarer men inte andra. Eller har de bara bekräftat tidigare fördomar om att media egentligen inte bryr sig eller frågar efter deras åsikter?

För där någonstans, i brytpunkten mellan det digitala och analoga, tappade vi bort varandra. Istället för att läsarna kom närmare journalistiken, förflyttade sig journalisterna längre från läsarna. Och det gapet blir aldrig så tydligt som i nyhetssajternas kommentarsfält. Där finns en väl utbredd skepsis mot media och journalister. Vi blir kallade PK (politiskt korrekta), vi beskylls för att vilja strypa debatten, bedriva censur och ha ensamrätt på sanningen.

Och jag tror att det förtroendet är svårt att återskapa inom nuvarande system.

I den senaste tidens debatt om läsarkommentarer har väldigt mycket kloka saker sagts. Jag ska inte lista alla bloggposter, tv- och radioprogram och tidningsartiklar i ämnet. Ni hittar dem själva enkelt på Google. Dock vill jag rekommendera Mikael Zachrissons bloggpost om att tidningarna slutat vara lägereldar. Läs också kommentarerna till bloggen där bland andra Expressens chefredaktör Thomas Mattsson deltar.

Här på SvD.se har vi bjudit in ett antal personer som under en vecka fått blogga om sin syn på diskussionen. Anna Hjalmarsson,tf redaktör för läsarmedverkan på Aftonbladet, menar att vi på redaktionerna borde vara mer aktiva i läsardebatterna. Tankar som också delas av DN:se:s chef Björn Hedensjö. Han tror att de i framtiden har färre artiklar öppna för kommentarer, men i de artiklar som väl är öppna ska redaktionen visa ett större engagemang.

Mediestrategen Brit Staktson värjer sig mot den senaste tidens diskussion om ”näthat” och vill istället vända på begreppet och diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där. Chefredaktören för Värmlands Folkblad, Peter Franke, har stängt möjligheten att kommentera på VF.se. Diskussionen spårade ur och en liten klick personer med extrema åsikter tog över. Förtroendet bland hans läsare har ökat sedan kommentarerna stängdes, och nu funderar han på hur interaktiviteten på VF.se ska se ut i framtiden.

Stafetten avslutades i går med Allmänhetens Pressombudsman, Ola Sigvardsson. Han menar att diskussion cirkulerar kring två begrepp: ansvar och demokrati. Själv lutar han åt att ansvar är viktigast att betona för mediesajterna och dess ansvariga utgivare.

Finns det då något givet svar på hur läsarengagemanget och interaktiviteten ska se ut i framtiden? Egentligen inte. Just nu har tyvärr diskussionen kommit att handla mer om tekniska lösningar, krav på avanonymisering och huruivida inlägg ska förhands- eller efterhandsmodereras. Väldigt litet om det egentliga värdet av läsarengagemang. För journalistiken, för läsarna och för de som kommenterar.

Personligen tror jag att nuvarande modell har tjänat ut sitt syfte. Inte för att diskussionen under artiklarna är alltigenom dålig – för det är den inte. Utan för att den saknar värde i dagens snabba flöden, där mängden kommentarer blir till oöverstigliga berg och där båda parter egentligen inte är intresserad av vad den andre har att säga.

I framtiden kommer det att bli mer intressant för nyhetskonsumenter att diskutera artiklar innan de är skrivna än efteråt. Om vi backar bandet och låter läsarna välja ämnen, bidra med erfarenheter är sannolikheten större att diskussionen blir mer konstruktiv än om vi håller upp en artikel framför ögonen på alla och säger: ”Tyck vad du vill, jag bryr mig inte i alla fall. För min artikel är – just det – redan färdig”. Journalistik är att välja. Men om redaktionerna redan valt tappar läsarna intresset och lägerelden slocknar.

Journalistik är också att ställa frågor. Vad gör dig glad, förbannad eller upprörd just nu? Hur vill och kan du hjälpa till? Framtidens läsarinteraktivitet handlar mer om urval än om flöden. Mer om kvalitet än kvantitet. Mer om analogt än digitalt, om ni så vill.

Allt annat är slöseri med både journalistikens och läsarnas tid.

Tack alla skribenter som delat med er av era tankar i den här stafetten. Tack också till alla som läst och diskuterat. Stafetten är avslutad för den här gången, men diskussionen kommer att leva vidare.

 

KOMMENTARSFÄLTEN. Ett svart hål eller en arena för seriös samhällsdiskussion? Nyhetssajterna står inför tuffa utmaningar när det gäller att ta tillbaka den goda läsardebatten till våra kommentarsfält. I dag inleds SvD.se:s bloggstafett i ett ämne som engagerat läsare och branschmänniskor i flera veckor.

De kommande dagarna kan du läsa inlägg från i tur och ordning Anna Hjalmarsson, tf läsaredaktör på Aftonbladet.se, Björn Hedensjö, chef på DN.se, Brit Stakston, mediestrateg på JMW, Peter Franke, chefredaktör på Värmlands Folkblad och till sist Ola Sigvardsson, Pressombudsman.

Syftet med den här bloggstafetten är att få en bredare bild av hur mediechefer och personer som jobbar med pressetik och kommunikation resonerar kring läsarkommentarer på nyhetssajter. Men jag hoppas också vi kan få en bra diskussion kring framtiden – hur ser vägen framåt ut för alla sajter som vill jobba med interaktivitet och läsarengagemang.

Diskussionen om sajternas kommentarsfält tog ordentlig fart efter terrordåden i Norge. Många utgivare valde att inte ha kommenteringen påslagen på de artiklar som handlade om attentaten. De som hade kommentering fick ganska snabbt problem med anonyma läsare och diskussioner som spårade ur.

Först en snabb resumé. SvD.se slog på möjligheten att kommentera på hela sajten kring 2004. Dessförinnan hade vi testat debattforum i slutet av 1990-talet och kommentering endast på Näringslivssajten 2003.

Vi var ganska tidiga jämfört med många andra sajter i Sverige. Dotcom-döden var ett passerat stadium, internet hade överlevt och det drogs bredbandskablar över hela landet. Trafiken på sajterna växte kraftigt, och de tekniska möjligheterna ansågs i det närmaste vara obegränsade. Detta var i en tid då communitys fick det att vattnas i munnen på riskkapitalister och stora mediehus. Exempelvis köpte Västerbottens-Kurien i Umeå den lokala communityn Apberget för tio miljoner kronor, enligt IDG. En sajt som numera är nedlagd.

Användargenererat material och transparens var viktiga begrepp och självklart ville vi på nyhetssajterna följa med strömmen och erbjuda läsarna möjligheten att interagera med journalisterna. I bästa fall kunde det leda till bättre journalistik eftersom många läsare sitter inne med expertkompetens inom vissa ämnen. Fel kan snabbt rättas till, idéer och uppslag till uppföljningar kan lämnas i realtid.

Jag vågar nog påstå – så här några år senare – att det var få sajter som egentligen hade någon tydlig, bärande idé vad man egentligen ville med läsarkommentarerna. Här på SvD.se jobbade vi ganska aktivt under perioden 2008, 2009 med att lyfta fram läsarnas reaktioner på olika nyhetsartiklar. Vi genomförde två så kallade realtidsgräv-projekt 2009 och 2010 där läsarkommentarer och läsartips var en central del i journalistiken. Fortfarande lyfter vi in ett urval av läsarkommentarerna i tidningen, i anslutning till en artikel eller ett ämne där energin varit hög. Vår opinionsredaktör, Carina Stensson, skriver varje vecka en krönika i tidningen där hon tar tempen på läsardiskussionen på nätet.

Men bortsett från dessa exempel har vårt engagemang för kommentarerna varit ganska sval. De har funnits där som en självklar del av vår nyhetsrapportering på sajten. Med jämna mellanrum för jag diskussionen med våra moderatorer om ämnen som kan ge upphov till känsliga och svåra debatter, enskilda inlägg som bör tas bort, konton som ska spärras etc. Jag får varje vecka ett tiotal mail från arga läsare som fått sina kommentarer raderade, eller ”censurerade” som de själva brukar välja att kalla det. Jag sitter ganska ofta i telefon med läsare som menar att vi inte har någon rättighet att ta bort kommentarer över huvud taget eftersom ”yttrandefriheten är obegränsad”.

Sajternas kommentarsfältet har blivit ett svart hål. Och vi måste nog alla som jobbar med nyhetssajter ta på oss en del av det ansvaret. För visst är det precis så som mediadebattören Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om den goda läsarkonktakten: att vi byggde ett fritidshus för stadens unga, men själva satte vi aldrig vår fot i lokalen. Interaktionen mellan journalisterna och läsarna har helt uteblivit.

Det som nu har hänt är att en majoritet av sajternas kommentarsfält kapats av anonyma läsare, många med en tydlig politisk agenda, andra är rasister, en tredje grupp ägnar sig åt att smäda reportern som skrivit artikeln, alternativt ger sig på personerna som intervjuas i den samma. En minoritet är där för att föra en seriös diskussion. Påfallande ofta ser jag tre eller fyra läsare bråka med varandra i en kommentarstråd, utan att hålla sig till ursprungsämnet, utan att ta notis om andra som försöker höja nivån på diskussionen.

Visst, vi kan förhandsmoderera inläggen vilket i sig är enormt resurskrävande. Vi kan kräva att läsarna identifierar sig med sin e-post, sitt Facebookkonto eller sitt mobilnr, men vi måste också vara ärliga och säga att möjligheterna att vara anonym på nätet är i stort sett obegränsade. Och i en tid då allt fler mediehus tvingas till nedskärningar är det svårt att motivera ett antal tjänster vars huvuduppgift är försöka identifiera personer som postat en kommentar.

På SvD.se har vi ännu inte gått så långt som några av våra konkurrenter de senaste dagarna: Expressen förhandsmodererar numera alla kommentarer. DN.se har valt att stänga kommenteringen helt i väntan på sitt nya inloggningssystem som ska tas i bruk i oktober och på Aftonbladet får du numera endast kommentera om du är inloggad på Facebook.

Jag har den största respekt för alla de åtgärder som vidtas för att höja nivån på läsardebatten i kommentarsfälten. Samtidigt har jag svårt att tro att det är en hållbar lösning på sikt. De mest relevanta och spänstiga diskussionerna kring nyheter jag har läst de senaste året sker på nischade bloggar, på Facebook eller på Twitter. Delvis nya arenor, som dessutom är självreglerande. Gillar du inte vad en person skrivit plockar du enkelt bort honom eller henne från din vänlista. Om tillräckligt många gör samma sak står personen ganska snart och skriker för tomma öron.

Under hösten kommer vi på SvD.se att göra en ordentlig översyn av läsarinteraktiviteten, inklusive kommentarsfälten, på sajten. Utan att föregripa det arbetet kan jag redan nu säga att för mig är det betydligt mer spännande att göra tydligare integrationer mot just Facebook och Twitter i anslutning till artiklar än att lägga tid och resurser på tekniska lösningar vars huvudsyfte är att mota bort anonyma ”troll”. Anonymiteten har ju funnits på nätet sedan dess födelse, och är en del av kulturen. På gott och ont.

Att hitta läsarenergin i ämnen, snarare än i enskilda artiklar känns också mer intressant än att, som nu, slå på kommenteringen litet här och där och hoppas på det bästa. En sådan lösning öppnar för att redaktören och läsarna i samråd väljer dagens diskussionsämne, redaktören kan avsätta tid och aktivt delta i diskussionen så som en riktigt moderator bör göra.

Vilken väg vi än väljer kan vi inte bortse från att detta är en viktig framtidsfråga. Dagens modell har tjänat ut sin roll, den seriösa läsardebatten har flyttat till nya arenor. Så borde de inte vara. Historiskt är just tidningarna forumet där vanliga människor möter makten, ifrågasätter och prövar nya idéer. Det bygger på respekt, tolerans och naturligtvis ett tydligt engagemang från både läsare och redaktörer.

Dit måste vi ta oss igen.

Därmed förklarar jag SvD.se:s bloggstafett i ämnet läsarkommentarer öppen. Jag lämnar över pinnen till Anna Hjalmarsson, tf läsarredaktör på Sveriges största nyhetssajt Aftonbladet.se, och passar också på att passa vidare frågan, hur tror du läsardebatten på Aftonbladet.se ser ut om fem år?

SvD GRANSKAR FACEBOOK. För precis en vecka sedan startade vi på SvD serien Brottsplats Facebook. Syftet var att sätta strålkastarna på ett nytt fenomen: de sociala medierna som nya arenor för kriminalitet.

Granskningen har resulterat i både ris och ros från er läsare. Och det är vi tacksamma över. Engagemanget på vår temasajt på Facebook har varit över förväntan, där har förts såväl seriösa diskussioner som lämnats värdefulla tips. Stort tack för det alla som har deltagit och hjälpt till att utveckla granskningen.

Sammantaget har vi under den här veckan publicerat tolv artiklar på SvD.se, massor av bloggare har länkat till oss och en livlig diskussion har förts på Twitter. Förhoppningsvis lever diskussionen vidare och det i sin tur kan leda till att vi kan skriva fler artiklar i ämnet.

Nu ett försök att bemöta en del av de kritiska synpunkter som framförts från en handfull personer. Men först: att ett etablerat media som SvD får kritik från bloggosfären för att vi ger oss i kast med ett ämne, där vi själva inte har specialistkompetens, är knappast förvånande. Snarare tvärtom.

Många av oss på SvD, inklusive jag själv, använder Facebook och Twitter, hyfsat flitigt: dels för att hålla kontakt med våra vänner, dels för att få tips och uppslag till artiklar men också för att lära oss och få korn på nya trender och samtalsämnen. Jag skulle tro att det är så den stora majoriteten av de 4,4 miljoner svenskar som har ett Facebookkonto använder sajten.

När en så stor mängd människor samlas under ett och samma tak drar det också till sig en del ovälkomna gäster. Helt naturligt. En del av kritiken har bestått i att vi slagit in öppna dörrar, det vill säga att antalet polisanmälningar där Facebook finns med har ökat kraftigt hänger samman med att antalet användare har ökat minst lika kraftigt.

Knappast någon sensation, jag håller med, och redan i min inledande bloggpost för en vecka sedan tog jag upp detta som en parameter.

Men vårt mål har hela tiden varit att försöka bredda perspektiven ytterligare, från polisanmälningar, till polisens resurs- och kompetensbrist som gör att den inte kan patrullera de sociala medierna, till enskilda människor som drabbats av brott. Men också de sociala medierna som nya plattformar för att locka till sig och rekrytera unga kriminella.

I vissa fall kan jag känna att en del av kritiken har missat målet, och tagit sin utgångspunkt i det faktum att vi som etablerat media (läs gammelmedia) försöker skjuta hål på de nya digitala samlingsplatserna av rädsla för konkurrens. Ingenting kan vara mer felaktigt. För det första har vi ingen önskan att stoppa den utvecklingen. Tvärtom tror jag att den gynnar oss på lång sikt. Ju fler som använder Facebook och Twitter, ja, internet över huvud taget, desto fler kommer att hitta till SvD.se. För det andra: den utvecklingen går inte att stoppa. Vi är redan där, och jag tror att sociala medier kommer att bli en ännu större maktfaktor på bara ett par års sikt. Väldigt mycket av det vi gör på nätet - kommunicerar, läser, handlar etc – kommer att integreras med de sociala plattformarna.

Internetdebattörerna, och mediastrategerna Brit Stakton, Niclas Strandh, och  Joakim Jardenberg har i flera läsvärda bloggposter, uttryckt kritik mot vår serie och menar att den spär på internetoron. Att nätet skulle vara en farlig plats och att SvD driver en tes, bland annat.

Om någon läsare uppfattat det så känner jag att vi har misslyckats i vår kommunikation. Det har aldrig varit syftet att skrämma bort någon från Facebook, eller internet. Däremot känner jag att det är vår skyldighet att kritiskt försöka granska alla nya fenomen som slår rot och som påverkar människors vardag.

Att ägna sig åt journalistik betyder att man måste välja. Det kan tyckas futtigt att nyhetsmedier inte kan skriva om ”allt”, ur varenda upptänkligt perspektiv, men jag tror knappast att det är vad läsarna förväntar sig. Än mindre skulle ni orka ta till er eller läsa om det. Därför väljer vi vinklar och utgångspunkter, varje dag, varje minut.

Just den här gången valde vi att skriva om Facebook ur det här perspektivet. Därför att människor strömmar till Facebook utan att ha en aning om att också där kan man råka illa ut. Precis som på massor av andra platser i samhället. Skillnaden är att på Facebook kan brotten se annorlunda ut än vad de gör på gator och torg.

Betyder det att människor inte ska skapa sig ett Facebookkonto? Absolut inte. Tvärtom. Men det kan vara bra att känna till, så att man som enskild individ kan handla därefter och vidta de åtgärder man känner är nödvändiga för att slippa utsättas för otrevligheter.

Slutligen: visst är det så att människor utsatts för hot och bedrägerier online i massor av år. Det tog väl inte många månader efter att du och jag och alla andra som skaffat e-post fick vårt första nigeriabrev eller bluffaktura. Men jag vill ändå med en dåres envishet hävda att Facebook är annorlunda. Det påverkar vår egen vardag på ett sätt som vi faktiskt inte sett motsvarighet till tidigare. Halva landets befolkning har ett konto på sajten. Väldigt många – speciellt yngre – tillbringar många timmar varje dag på Facebook, vi refererar och pratar om vad vi läst och sett där på ett sätt som vi inte gjort sedan Hylands hörna på 1960-talet. Det är vår nya lägereld, vår samlingsplats och vår referenspunkt.

Och det menar jag är värt att granska. Ur alla perspektiv, såväl negativa som positiva.

Fortsätt tyck till om vår serie, antingen i kommentarsfältet i anslutningen till bloggen eller på vår Facebooksida.

Facebook spelade en central roll i planläggningen av de fruktansvärda terrordåden i Norge för en och halv vecka sedan. Det var via sina Facebookvänner som Anders Behring Breivik spred sitt så kallade manifest.

Först: Serien Brottsplats Facebook, som i dag startar här på SvD.se och i tidningen, planerades och produceras till stora delar flera veckor innan terrordåden i Norge. På grund av händelserna valde vi att vänta med publiceringen i drygt en vecka. Anledningen var så klart det monumentala nyhetstrycket som följde efter attentaten, och som kommer att fortsätta under sensommaren och hösten.

Men attentaten i Norge gör också att Facebook hamnar mitt i radarskärmen. De sociala nätverken säger något om vår tid, vårt sätt att kommunicera och självklart lockar de också till sig personer och grupper som vill begå brott.

De allra första bilderna som publicerades på Anders Behring Breivik var just hans Facebookprofil – nu bortplockad. Hans vänner intervjuades och berättade om gärningsmannens statusuppdateringar och andra aktiviteter.

Hittills har ingenting i den norska polisens utredning kommit fram som visar att Breivik begick något brott på Facebook. Det kan så klart visa sig senare, men vad vi ännu så länge vet är att han använde sin vänkrets från den sociala nätverkssajten för att sprida sitt manifest.

I vår serie har vi valt att fokusera på brott som ägt rum på Facebook. Vanligast är då hot och bedrägerier. Vi har också lagt ner en hel del tid på att intervjua poliser som jobbar med ungdomsbrottslighet. Många uttrycker frustration över brist på resurser och i vissa fall också kompetens att patrullera Facebook.

I vissa fall saknar polisen tillräckligt med datorer med internetuppkoppling.

Antalet polisanmälningar där Facebook är en del av brottet har ökat dramatiskt de senaste fem åren. Inte så konstigt, kanske; antalet Facebookanvändare har också ökat kraftigt under samma period.

Vårt journalistiska mål med den här granskningen är inte att driva tesen att Facebook, eller andra sociala forum, är farliga eller kriminella. Jag själv och många andra på SvD:s redaktion är ivriga användare av Facebook och Twitter, såväl i yrkeslivet som privat.

Nej, målet är snarare att sätta sökljuset på ett fenomen som vuxit utan motstycke på några år, och där antalet människor som utsätts för brott ökar. Och där polisens resurser för att förhindra brotten inte räcker till.

Och där det kanske krävs nya metoder för att spåra och spana efter kriminella.

För det går ju att flyga under radarn också på Facebook. Vem kunde ana att bakom den välpolerade profilbilden på Anders Behring Breivik dålde sig en massmördare?

Den  här serien kommer att bli betydligt mer angelägen om ni läsare bidrar. Gå in på vår specialsida på Facebook och diskutera, rösta eller kom med tips. Det går så klart också bra att kommentera direkt här, i anslutningen till bloggen eller på artiklarna som vi publicerar på SvD.se.

SVD.SE GRANSKAR FACEBOOK. Över fyra miljoner svenskar har ett Facebook-konto. Enligt statistik från USA spenderar vi också mer tid där än vad vi gör på andra nätsajter. När ett fenomen blir såpass populärt drar det självklart till sig kriminalitet i olika former. Om en vecka startar SvD.se granskningen Brottsplats: Facebook. Men redan idag kan du vara med och påverka granskningen genom att gå in på vår nystartade Facebook-sida.

För några veckor reste jag med familjen till Värmland. Vi stannade i Västerås för att äta hamburgare på Mc Donalds. Jag fick några mikrosekunder över i kön och passade på att checka in mig själv på den aktuella restaurangen. Om någon velat göra inbrott i vårt hus skulle det alltså varit en enkel match att konstatera att vi var över tio mil hemifrån.

Inbrott, rekrytering till kriminella gäng, bedrägerier, hot, bilder på våldtäktsoffer. Facebook är inte bara en social plattform för trevliga statusuppdateringar om senaste löprundan, surdegsreceptet, låtlistan från Spotify eller en snabb text om hur vi mår just nu.

Det är också en växande arena för kriminalitet. Och polisen har inte en chans att hänga med i den snabba utvecklingen. De saknar datorer, kompetens och resurser att granska och följa upp brott som begås på Facebook och i andra sociala plattformar.

Minns ni våldtäktsfallet i Bjästa som sändes i SVT i mars? En ung flicka våldtogs av en jämnårig pojke och när hon anmälde fallet utsattes hon för en mobbningskampanj på nätet som saknar motsvarighet. En Facebookgrupp fick snart över tusen medlemmar och där spreds ogrundade rykten om att pojken var oskyldig och flickan lösaktigt.

SvD.se har under ett par veckor gått igenom det ökade antalet polisanmälningar där Facebook finns med som en ingrediens i brottet. Vi har hittat flera fall av misstänkta bedrägerier, hot och trakasserier. Vi har också pratat med poliser på olika nivåer och på olika platser i landet som alla vittnar om den frustration de upplever av att inte hinna med, att inte ha resurser att förhindra brotten i de sociala medierna. Men också irritationen över att det inte finns någon strategi för hur de ska synas, eller presumtivt förhindra brott på Facebook.

Om en vecka publicerar vi den första artikeln i serien Brottsplats: Facebook. Men redan i dag öppnar vår Facebooksida där du kan delta i diskussionen, komma med tips (såväl anonyma som med ditt namn), delta i omröstningar och mycket mer. Så ta chansen, var med och påverka vår granskning om Facebook, på Facebook.

 

NY VÄDERTJÄNST Från och med i dag blir vädret litet bättre på SvD.se – i alla fall klarare. Klart.se är vår nya väderleverantör och med den här tjänsten kommer vi att kunna erbjuda de intresserade en hel del mer fördjupad information om vädret.

Klart.se är Sveriges största vädertjänst på nätet, enligt Kiaindex. Förra veckan passerade sajten 1 miljon unika besökare.

Och vår förhoppning är såklart att du som SvD.se-läsare kommer att gilla Klart.se och använda den ofta. Om du tar dig tid att surfa runt kommer du ganska snart att upptäcka att sajten innehåller betydligt mer och fördjupad information jämfört med vår gamla vädersajt.

Till exempel är den redan från startvyn väldigt överskådlig och intuitiv; det är lätt att förstå hur man klickar sig runt på kartan för att leta upp exempelvis ett län som man är intresserad av. Söker man någon speciell ort är sannolikheten ganska stor att den finns i Klart.se:s databas, där finns nämligen över 200 000 orter att söka bland.

På Klart.se huserar också sajtens egen meteorolog Martin Hedberg, som i sin blogg kommenterar och berättar om aktuella väderfenomen. Självklart kan du också titta på satellitbilder, söka på väder, vind och nederbörd över hela världen. För den inbitne väderfantasten betatestar just nu Klart.se tjänsten Historik, där man kan söka på väderstatistik från maj 2009 och framåt.

Att SvD.se:s läsare är intresserade av vädret vet vi sedan tidigare. Förra veckan handlade tre av de 15 mest lästa artiklarna på sajten om just väder. Ofta jobbar våra redaktörer aktivt med att länka till vår vädertjänst så att du som läsare hela tiden ska känna dig uppdaterad och snabbt kunna bilda dig en uppfattning om prognosen för ditt område.

Och just nu är såklart intresset på topp hos oss alla. Om en vecka är det midsommarafton och därefter väntar en lång och skön semester för de flesta av oss. Vädret är aldrig så relevant som just nu – och just därför känns det extra bra att kunna erbjuda er den bästa vädertjänsten på nätet.

Såväl jag som Martin Hedberg, martin.hedberg@swc.se, tar tacksamt emot era synpunkter. Klart.se utvecklas ständigt och de behöver så klart feedback för att kunna bli ännu bättre.

Med hopp om en lång, skön varm sommar. Och glöm inte kolla in prognosen här på SvD.se.

MULTIMEDIA PÅ SVD.SE Flera gånger i månaden gör SvD:s fotografer och tecknare fantastiska reportage och grafiker som förtjänar att upplevas många gånger om. Vi publicerar dem såklart här på SvD.se, men det snabba nyhetsflödet gör att de ganska snart försvinner från startsidan. Det är därför med stor glädje vi nu presenterar vår multimediasektion - med det mesta och det bästa av SvD:s fördjupande webbjournalistik.

Det här är dröm vi har haft länge. Att skapa en undersajt där vi kan samla och visa upp all den multimediajournalistik som fotograferna och tecknare på SvD gör. Skisserna tog vi fram redan under redesignprojektet av hela SvD.se i vintras, men av teknikskäl valde vi att inte släppa denna feature i samband med lanseringen av den nya sajten den 17 mars.

Under våren har utvecklingsredaktören Ola Henriksson jobbat tillsammans med bildredaktören Malin Bonde med att välja och ställa samman svd.se/multimedia. I dag kunde den äntligen gå live. Här finns nu de senaste månadernas produktion väl samlad. Vill du hitta ännu äldre grafiker eller bildspel finns det tydliga länkar i botten av varje zon som tar dig till en listning av alla bildspel, eller webbtv-klipp som finns.

Med i arbetet med den nya sektionen har också tidningens fotografer och tecknare varit och det är såklart jätteviktigt. Det är de som ska producera och förse sajten med relevant och spännande innehåll och för dem är det såklart inspirerande att ha en egen sektion där deras, många gånger, väldigt ambitiösa projekt får synas under lång tid.

SvD.se/multimedia består av sex zoner. Varje zon har sin egen kategori: överst de senast publicerade bildspelen, webbtv-klippen eller grafiken. Därefter har varje multimediadel sin egen zon: bildspel, bildspel med ljud, grafik, webb-tv och SvD-sessions (webbtv-produktioner där vi träffar artister som spelar musik).

En av de mest fantastiska multimediasektioner som jag känner till är New York Times/multimedia. Där kan man hitta de mest fantastiska journalistiska projekt, och då och då har vi hämtat inspiration därifrån. Jag vill inte påstå att SvD.se:s nya mulitmediasajt kommer inte närheten av New York Times, men vi har i alla fall kommit en liten bit på väg. Få svenska nyhetssajter har en egen multimedia-sektion och det känns såklart kul och inspirerande att vara bland de första.

Och jag lovar, ett besök är mödan väl värd. En av mina favoriter just nu är fotografen Lasse Pehrssons fantastiska ljudsatta bildspel om Stockholm Roller Derby. Titta och lyssna på när Hyper Nova, Blood Countess och de övriga åkarna mötte Hamburg Harbor Girls i en fullsatt Visättrahallen. Eller fotografen Yvonne Åsells storbildsspel om de svenska soldaterna i Afghanistan.

Och för den som är intresserad av såväl flashgrafik som historia rekommenderar jag Alexander Raucher och Jenny Alvéns numera nästan klassiska klickbara grafik om Birger Jarl. För programmeringen står Tobias Gärder.

Men det finns mycket mer att upptäcka på SvD.se/multimedia, en sajt fullproppad med webbjournalistik när den är som bäst.

MOBILSURFNING. Det har knappast undgått någon att vi svenskar surfar på våra mobiltelefoner som aldrig förr. Det säljs Iphone, Android och andra smarta telefoner för glatta livet och ett nytt beteende växer fram. I takt med det lanseras nya tjänster och funktioner i telefonerna. I går uppdaterade vi på SvD vår mobilapplikation så att det från och med nu också är möjligt att läsa och skriva kommentarer till artiklar i mobilen.

Häromdagen läste jag en artikel om det finländska succeföretaget Rovio Games som skapat spelet Angry Birds. Spelet, där du skjuter fåglar mot olika konstruktioner, har nu laddats ner över 100 miljoner gånger av spelare över hela världen. 40 miljoner spelare i månaden lägger tillsammans 200 miljoner minuter om dagen på spelet, enligt Gamingunion.

Marknadschefen på Rovio Games, Peter Vesterbacka, sammanfattar det här fenomenet ganska väl: ”Vi tar tillvara på användarnas mikrotid”. Det vill säga, den där halva minuten som vi väntar på nästa t-banevagn, eller på bussen hem, eller den där sista kvarten i sängen innan du släcker lampan.

Det han säger i nästa mening är nästan lika intressant: ”För vi har tappat förmågan att göra ingenting”.

Känner ni igen er? Rastlösheten som uppstår när du väl satt dig på bussen på vägen hem? Då du snabbt plockar upp mobilen i jakten på ett tidsfördriv. För bara något år sedan valde vi kanske istället att läsa en tidning, titta ut genom fönstret eller inleda en konversation med personen bredvid. Nu spelar vi Angry Birds, läser mail, facebookar eller läser nyheter. I mobilen.

Såklart har vi på SvD också märkt av det ökade intresset för våra mobila tjänster. För precis två månader sedan släppte vi två nya mobilapplikationer till Iphone och Android. Apparna är en förbättrad och mer anpassad version av vår mobila nyhetstjänst, mobil.svd.se. Där läser du senaste nytt inom våra viktigaste områden: nyheter, näringsliv, kultur och sport.

Genom att göra vår mobiltjänst tillgänglig via Iphones och Andoids respektive marknadsplatser gjorde vi det också möjligt för fler att använda vår tjänst. Och responsen har varit fantastisk. Trafiken på vår mobilsajt har dubblerats, från 40 000 unika veckobesökare till 80 000. Vi har nu över 500 000 sidvisningar och tillväxttakten i både unika och sidvisningar ligger en bra bit över 200 procent, jämfört med samma period förra året.

Att säga att den mobila trafiken och användandet har exploderat är alltså ingen underdrift.

I går släppte vi en uppdatering på applikationen som gör det möjligt att läsa och skriva kommentarer i mobilen. Via kommenteringssystemet Disqus, som vi också använder på SvD.se, kan du också följa kommentarer oberoende av plattform. Det vill säga: skriv en kommentar på en artikel via din dator, plocka upp din mobil en kvart senare och se om någon replikerat eller tryckt gilla. Via ditt disqus-konto, som du enkelt skapar på SvD.se, kan du sedan logga in och skriva ytterligare en kommentar direkt i din mobil.

Tyvärr innebär Disqus api en del tekniska begränsningar just nu; du kan inte skapa ett konto direkt i mobilen utan det måste du göra på någon av de sajter som är anslutna till kommenteringsverktyget, till exempel SvD.se. Mer information om hur du skapar ett konto hittar du här.

Men utvecklingen går snabbt framåt och jag är övertygad om att vi ganska snart kommer att kunna erbjuda möjligheter att skapa konton, såväl som inlogg via Facebook och Twitter också i vår mobiltjänst.

Som vanligt är vi intresserade av dina synpunkter på hur vi kan förbättra våra mobila tjänster ytterligare. Skriv en kommentar här nedan – eller i mobilen.