X
Annons
X

Om SvD.se

Fredric Karén

Fredric Karén

SvD GRANSKAR FACEBOOK. För precis en vecka sedan startade vi på SvD serien Brottsplats Facebook. Syftet var att sätta strålkastarna på ett nytt fenomen: de sociala medierna som nya arenor för kriminalitet.

Granskningen har resulterat i både ris och ros från er läsare. Och det är vi tacksamma över. Engagemanget på vår temasajt på Facebook har varit över förväntan, där har förts såväl seriösa diskussioner som lämnats värdefulla tips. Stort tack för det alla som har deltagit och hjälpt till att utveckla granskningen.

Sammantaget har vi under den här veckan publicerat tolv artiklar på SvD.se, massor av bloggare har länkat till oss och en livlig diskussion har förts på Twitter. Förhoppningsvis lever diskussionen vidare och det i sin tur kan leda till att vi kan skriva fler artiklar i ämnet.

Nu ett försök att bemöta en del av de kritiska synpunkter som framförts från en handfull personer. Men först: att ett etablerat media som SvD får kritik från bloggosfären för att vi ger oss i kast med ett ämne, där vi själva inte har specialistkompetens, är knappast förvånande. Snarare tvärtom.

Många av oss på SvD, inklusive jag själv, använder Facebook och Twitter, hyfsat flitigt: dels för att hålla kontakt med våra vänner, dels för att få tips och uppslag till artiklar men också för att lära oss och få korn på nya trender och samtalsämnen. Jag skulle tro att det är så den stora majoriteten av de 4,4 miljoner svenskar som har ett Facebookkonto använder sajten.

När en så stor mängd människor samlas under ett och samma tak drar det också till sig en del ovälkomna gäster. Helt naturligt. En del av kritiken har bestått i att vi slagit in öppna dörrar, det vill säga att antalet polisanmälningar där Facebook finns med har ökat kraftigt hänger samman med att antalet användare har ökat minst lika kraftigt.

Knappast någon sensation, jag håller med, och redan i min inledande bloggpost för en vecka sedan tog jag upp detta som en parameter.

Men vårt mål har hela tiden varit att försöka bredda perspektiven ytterligare, från polisanmälningar, till polisens resurs- och kompetensbrist som gör att den inte kan patrullera de sociala medierna, till enskilda människor som drabbats av brott. Men också de sociala medierna som nya plattformar för att locka till sig och rekrytera unga kriminella.

I vissa fall kan jag känna att en del av kritiken har missat målet, och tagit sin utgångspunkt i det faktum att vi som etablerat media (läs gammelmedia) försöker skjuta hål på de nya digitala samlingsplatserna av rädsla för konkurrens. Ingenting kan vara mer felaktigt. För det första har vi ingen önskan att stoppa den utvecklingen. Tvärtom tror jag att den gynnar oss på lång sikt. Ju fler som använder Facebook och Twitter, ja, internet över huvud taget, desto fler kommer att hitta till SvD.se. För det andra: den utvecklingen går inte att stoppa. Vi är redan där, och jag tror att sociala medier kommer att bli en ännu större maktfaktor på bara ett par års sikt. Väldigt mycket av det vi gör på nätet – kommunicerar, läser, handlar etc – kommer att integreras med de sociala plattformarna.

Internetdebattörerna, och mediastrategerna Brit Stakton, Niclas Strandh, och  Joakim Jardenberg har i flera läsvärda bloggposter, uttryckt kritik mot vår serie och menar att den spär på internetoron. Att nätet skulle vara en farlig plats och att SvD driver en tes, bland annat.

Om någon läsare uppfattat det så känner jag att vi har misslyckats i vår kommunikation. Det har aldrig varit syftet att skrämma bort någon från Facebook, eller internet. Däremot känner jag att det är vår skyldighet att kritiskt försöka granska alla nya fenomen som slår rot och som påverkar människors vardag.

Att ägna sig åt journalistik betyder att man måste välja. Det kan tyckas futtigt att nyhetsmedier inte kan skriva om ”allt”, ur varenda upptänkligt perspektiv, men jag tror knappast att det är vad läsarna förväntar sig. Än mindre skulle ni orka ta till er eller läsa om det. Därför väljer vi vinklar och utgångspunkter, varje dag, varje minut.

Just den här gången valde vi att skriva om Facebook ur det här perspektivet. Därför att människor strömmar till Facebook utan att ha en aning om att också där kan man råka illa ut. Precis som på massor av andra platser i samhället. Skillnaden är att på Facebook kan brotten se annorlunda ut än vad de gör på gator och torg.

Betyder det att människor inte ska skapa sig ett Facebookkonto? Absolut inte. Tvärtom. Men det kan vara bra att känna till, så att man som enskild individ kan handla därefter och vidta de åtgärder man känner är nödvändiga för att slippa utsättas för otrevligheter.

Slutligen: visst är det så att människor utsatts för hot och bedrägerier online i massor av år. Det tog väl inte många månader efter att du och jag och alla andra som skaffat e-post fick vårt första nigeriabrev eller bluffaktura. Men jag vill ändå med en dåres envishet hävda att Facebook är annorlunda. Det påverkar vår egen vardag på ett sätt som vi faktiskt inte sett motsvarighet till tidigare. Halva landets befolkning har ett konto på sajten. Väldigt många – speciellt yngre – tillbringar många timmar varje dag på Facebook, vi refererar och pratar om vad vi läst och sett där på ett sätt som vi inte gjort sedan Hylands hörna på 1960-talet. Det är vår nya lägereld, vår samlingsplats och vår referenspunkt.

Och det menar jag är värt att granska. Ur alla perspektiv, såväl negativa som positiva.

Fortsätt tyck till om vår serie, antingen i kommentarsfältet i anslutningen till bloggen eller på vår Facebooksida.

Fredric Karén om SvD.se

Här bloggar Fredric Karén, chef för SvD.se sedan januari 2009, om innehåll och utveckling på sajten. Kommentera direkt eller mejla dina synpunkter och frågor.