Om SvD.se

Fredric Karén

Fredric Karén

ARTIKELKOMMENTARER. I skiftet mellan det analoga och digitala tappade läsarna och journalisterna kontakten med varandra. Resultatet av den frustrationen ser vi nu i mediesajternas kommentarsfält. Jag tror att det är dags att lägga nuvarande system till handlingarna och istället blicka framåt.

När jag började jobba som journalist i slutet av 1980-talet på Laholms Tidning fanns inte internet. Läsarkontakten sköttes via snigelpost eller telefon. Då som nu sade vi på redaktionen att vi gjorde en tidning för läsarna. Och trots den fantastiska kommunikationsutveckling vi haft de senaste decennierna vill jag ändå påstå att jag hade mer kontakt med läsarna då än vad jag har nu.

Varför?

Därför att du svarade i telefon när det ringde. Därför att du bemödade dig att svara på ett fysiskt brev som du visste något lagt tid och möda på att plita ned, stoppa i ett kuvert, betala ett frimärke och lägga på lådan. Läsarnas åsikter kunde göra fysiskt ont i hela kroppen. En svavelosande röst i telefonen som från hjärtat uttryckte vilken skithög till reporter jag var som inte skrev om det senaste kommunala skrytbygget, eller den dåliga skolmaten, eller varför bönderna i trakten fick så usligt betalt för mjölken, kunde man bära med sig i dagar.

Det här var före mobiltelefonernas och nummerpresentatörernas tid. Och som sagt, e-post eller kommentarsfält kunde ingen på redaktionen föreställa sig. Men vi hade läsare, då som nu, som engagerade sig, som ville påverka och som blev förbannade när vi inte lyssnade.

Så vad hände? All denna fantastiska teknik som skulle underlätta kommunikationen. Som skulle se till att läsarna kom närmare redaktionerna. Du tycker och vi agerar. I realtid. För läsarna öppnade sig plötsligt en enkel och snabb väg in till redaktionerna. Bort med gamla analoga telefoner och dyrt brevporto. Redaktörerna satt bara ett knapptryck bort. Men någonstans längs vägen i alla dessa fantastiska fiberkablar har värdet på det läsarna har att säga blivit mindre.

Det blev istället ett överflöd av information, som växte till ett problem som allt fler mediesajter nu gör sitt yttersta för att begränsa. För information som vi får i överflöd, tenderar vi att värdera mindre än information som kommer i begränsad mängd.

Hade jag fått 400 brev, eller 400 telefonsamtal under en dag på Laholms Tidning hade jag såklart slutat svara efter ett visst antal. Men det fick jag aldrig. Helt enkelt därför att det kräver mer möda och eftertanke att skriva ett brev än vad det gör att skriva och skicka ett mail. Du är förmodligen bättre förberedd när du ringer ett telefonsamtal till en reporter, än vad du är när du skriver en läsarkommentar på nätet.

Låt mig ge ett exempel. I onsdags förra veckan publicerade jag en inledande bloggpost till stafetten om läsarkommentarer. Den fick till slut 395 kommentarer. Jag satt i två timmar på förmiddagen och två timmar på kvällen och försökte svara på läsarnas synpunkter. Under tiden jag svarade en läsare, poppade det upp en ny kommentar från en annan. I diskussionen deltog ungefär 175 personer (eller konton på disqus). Den som var flitigast publicerade 15 kommentarer, ungefär lika många som jag svarade på.

Över hundra läsare fick alltså inte svar. Och nu när jag skriver detta funderar jag på om de 15 som fick svar bryr sig. Har mina svar på något sätt gjort det tydligare för dem hur vi på SvD resonerar i vissa frågor, varför vi raderar en del kommentarer men inte andra. Eller har de bara bekräftat tidigare fördomar om att media egentligen inte bryr sig eller frågar efter deras åsikter?

För där någonstans, i brytpunkten mellan det digitala och analoga, tappade vi bort varandra. Istället för att läsarna kom närmare journalistiken, förflyttade sig journalisterna längre från läsarna. Och det gapet blir aldrig så tydligt som i nyhetssajternas kommentarsfält. Där finns en väl utbredd skepsis mot media och journalister. Vi blir kallade PK (politiskt korrekta), vi beskylls för att vilja strypa debatten, bedriva censur och ha ensamrätt på sanningen.

Och jag tror att det förtroendet är svårt att återskapa inom nuvarande system.

I den senaste tidens debatt om läsarkommentarer har väldigt mycket kloka saker sagts. Jag ska inte lista alla bloggposter, tv- och radioprogram och tidningsartiklar i ämnet. Ni hittar dem själva enkelt på Google. Dock vill jag rekommendera Mikael Zachrissons bloggpost om att tidningarna slutat vara lägereldar. Läs också kommentarerna till bloggen där bland andra Expressens chefredaktör Thomas Mattsson deltar.

Här på SvD.se har vi bjudit in ett antal personer som under en vecka fått blogga om sin syn på diskussionen. Anna Hjalmarsson,tf redaktör för läsarmedverkan på Aftonbladet, menar att vi på redaktionerna borde vara mer aktiva i läsardebatterna. Tankar som också delas av DN:se:s chef Björn Hedensjö. Han tror att de i framtiden har färre artiklar öppna för kommentarer, men i de artiklar som väl är öppna ska redaktionen visa ett större engagemang.

Mediestrategen Brit Staktson värjer sig mot den senaste tidens diskussion om ”näthat” och vill istället vända på begreppet och diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där. Chefredaktören för Värmlands Folkblad, Peter Franke, har stängt möjligheten att kommentera på VF.se. Diskussionen spårade ur och en liten klick personer med extrema åsikter tog över. Förtroendet bland hans läsare har ökat sedan kommentarerna stängdes, och nu funderar han på hur interaktiviteten på VF.se ska se ut i framtiden.

Stafetten avslutades i går med Allmänhetens Pressombudsman, Ola Sigvardsson. Han menar att diskussion cirkulerar kring två begrepp: ansvar och demokrati. Själv lutar han åt att ansvar är viktigast att betona för mediesajterna och dess ansvariga utgivare.

Finns det då något givet svar på hur läsarengagemanget och interaktiviteten ska se ut i framtiden? Egentligen inte. Just nu har tyvärr diskussionen kommit att handla mer om tekniska lösningar, krav på avanonymisering och huruivida inlägg ska förhands- eller efterhandsmodereras. Väldigt litet om det egentliga värdet av läsarengagemang. För journalistiken, för läsarna och för de som kommenterar.

Personligen tror jag att nuvarande modell har tjänat ut sitt syfte. Inte för att diskussionen under artiklarna är alltigenom dålig – för det är den inte. Utan för att den saknar värde i dagens snabba flöden, där mängden kommentarer blir till oöverstigliga berg och där båda parter egentligen inte är intresserad av vad den andre har att säga.

I framtiden kommer det att bli mer intressant för nyhetskonsumenter att diskutera artiklar innan de är skrivna än efteråt. Om vi backar bandet och låter läsarna välja ämnen, bidra med erfarenheter är sannolikheten större att diskussionen blir mer konstruktiv än om vi håller upp en artikel framför ögonen på alla och säger: ”Tyck vad du vill, jag bryr mig inte i alla fall. För min artikel är – just det – redan färdig”. Journalistik är att välja. Men om redaktionerna redan valt tappar läsarna intresset och lägerelden slocknar.

Journalistik är också att ställa frågor. Vad gör dig glad, förbannad eller upprörd just nu? Hur vill och kan du hjälpa till? Framtidens läsarinteraktivitet handlar mer om urval än om flöden. Mer om kvalitet än kvantitet. Mer om analogt än digitalt, om ni så vill.

Allt annat är slöseri med både journalistikens och läsarnas tid.

Tack alla skribenter som delat med er av era tankar i den här stafetten. Tack också till alla som läst och diskuterat. Stafetten är avslutad för den här gången, men diskussionen kommer att leva vidare.

 

Fredric Karén om SvD.se

Här bloggar Fredric Karén, chef för SvD.se sedan januari 2009, om innehåll och utveckling på sajten. Kommentera direkt eller mejla dina synpunkter och frågor.
Fler bloggar