De kallar oss troll (del 1)

NÄTKOMMENTARER För ett par veckor sedan avslutades SvD.s bloggstafett i ämnet läsarkommentarer. Som jag skev då ska vi på SvD.se under hösten se över vårt sätt att jobba med kommentarer. En del i det arbetet är att fråga användarna vad de tycker om dagens system. Resultatet ser ni här: en intervjuserie med de som kommenterar mest på SvD.se. Premiär idag för: De kallar oss troll.

Jag tycker att mycket av debatten kring läsarkommentarer har haft ett inifrån-och-ut-perspektiv. Det vill säga: vi som jobbar med sajterna har framfört våra åsikter och i vissa fall infört begränsningar eller nya regler för läsare som vill kommentera. Men ingen har frågat läsarna.

I vårt inloggningssystem Disqus är du som vill kommentera tvungen att uppge en e-postadress. Den adressen kan vi som jobbar med SvD.se komma åt via admin-gränssnittet. Däremot är den anonym för alla andra. Jag har nu kontaktat ett antal av de personer som kommenterar flitigt på sajten för att ställa en serie frågor.

Svaren (anonyma) publicerar jag här på bloggen i ett antal inlägg. Den här lilla miniserien har jag valt att kalla: De kallar oss troll.

Flera av dem som jag kontaktat svarade glatt på mina frågor. Och deras svar är till stor hjälp för oss på SvD.se när vi går vidare i vårt arbete och våra interna diskussioner. Första intervjun kommer här:

Kön: Man

Antal kommentarer på SvD.se: 5273

Antal likes: 42400

Antal kommentarer på blog.svd.se: 77

• Varför kommenterar du artiklar på SvD.se

- Det är ett sätt att framföra åsikter som annars bara stannar inom en viss krets där annars alla har samma åsikt. Det är också, för de flesta, utvecklande att få sina egna åsikter bemötta och kanske se saker ur en annan synvinkel. Dessutom har jag senaste tiden reagerat mot att vissa journalister och krönikörer, med flera uppträtt arrogant: Vi har betalt, vi tar tillbaka vår rätt att uttrycka åsikter! Luktar demokratur. Ingen har monopol på åsikter, ingen är ofelbar, sakfel bör påpekas. Alternativa infallsvinklar bör kunna framföras, även om det ”inte är någon mänsklig rättighet”.

Väljer du att kommentera utifrån artikelns innehåll eller finns det andra anledningar till att du kommenterar en specifik artikel

- Jag kommenterar utifrån artikelns innehåll och givetvis, vad andra skriver. Uppskattar att få framföra lite åsikter.

• Tycker du att nuvarande system med disqus (inlogg) fungerar bra eller tycker du inte det?

- Ja, jag tycker det fungerar bra.

• Varför är det viktigt att få kommentera artiklar (det finns ju andra forum, bloggar etc)

- Bloggar? Vem läser dem? Ett fåtal trogna. Skall alla ha en blogg och länka den till artiklar blir det nog värre än nuvarande system. Forum, samma sak, samma personer som har samma åsikter. Ointressant!  SvD ger folket chans att läsa mina Otroligt Kloka kommentarer och ge mig på huden om jag har fel! :-)

• Har du läst SvD.s debattregler för kommentarer?

- Jo, jag har läst SvD:s regler och försöker hålla mig till dem. Helt Ok. Men ibland är Kär Moderator lite väl känslig. Fast en del invektiv kan reta upp mig. Men, det går att hantera. De flesta är i alla fall ganska vettiga människor. Fast ibland ger man igen, även om man inte borde gjort det, men som sagt ingen är perfekt.

• Vi har ibland problem med kommentarer som inte håller sig till ämnet i artikeln. Är det något du har funderat på? Vad tycker du man bör göra åt det.

- Kommentarer som inte håller sig till ämnet? Ignorera! De blir ändå bemötta och tillsagda av övriga att hålla sig till ämnet och om de bemöts på ett par kommentarer, so what? Visst dyker det upp troll, men de är snabbt avslöjade och ignorerade.

• Är det viktigt för dig att SvD:s journalister deltar i kommentarsfältet i anslutning till den artikeln de har skrivit?

- Visst vore det trevligt om den som skrivit artikeln i alla fall gör en sammanfattning av kommentarerna visar att de inte bara är en ropande röst i öknen, något som bloggar vanligtvis är. Lite respons är inte helt fel.

• Brukar du kommentera på andra sajter än SvD, och har du i så fall stött på en sajt där tekniken kring kommenteringen fungerar bättre än på SvD och som du tycker vi kan inspireras av?

- Nej! Disqus fungerar ganska bra, en del avbrott, men inget kritiskt. På vissa bloggar skall man titta på krumelurer, bekräfta hit och dit och aldrig kunna ha ett utbyte av åsikter, om man nu inte räknar med veckor eller månader. Totalt trist, ingen respons.

Hur tycker du att vår moderering av kommentarer fungerar?

-Väldig olika! Ibland kan ingen ens säga att det var löjligt med att glassen Black Nogger döptes om utan att moderatorn genast tar bort, tidvis har debatten blivit så sönderhackad att den inte är läsbar, men måste säga att senaste tiden har moderator blivit tuffare och låtit kommentarerna tala för sig själv. Tackar jag för! Ju mindre moderatorn blandar sig i, ju bättre blir folk på att uttrycka sig. Vi andra kan hantera detta och Trollen spricker ändå när solen går upp. Skit i dom!

• Är det viktigt för dig att kunna kommentera anonymt?

Att vara anonym är av egen erfarenhet viktigt. Jag har personligen blivit hotad genom telefonsamtal. Visst! Så länge som människor är som de är och att vissa har RÄTT, om inte annat än så med våld påtvinga sina åsikter är anonymitet ett måste! Och jag tillhör ingen yttersta höger/ vänster!

Fler intervjuer med våra flitigaste kommentatorer publiceras nästa vecka.

Nya SvD.se – under ständig utveckling

SvD.SE NOMINERAD Sex månader efter att vi lanserat nya SvD.se har vi fått tydliga kvitton på att vi tänkte rätt. Vår trafik växer kraftigt och våra annonsörer är nöjda. Och de senaste dagarna har sajten nominerats till två fina priser: Svenska designpriset och Årets dagstidning digitala medier.

I mitten av mars lanserade vi på SvD.se en ny sajt. Projektet tog cirka sex månader att genomföra och föregicks av väldigt långa och intensiva diskussioner. Bakgrunden var att i princip ingenting hade gjorts med sajten sedan 2007, samtidigt som papperstidningen Svenska Dagbladet, tagit väldiga kliv framåt både vad det gäller design och innehåll.

Vi hade flera mål med projektet, men ett av de viktigaste var att försöka knyta identiteterna mellan tidningen och sajten närmare varandra. Med det menar vi inte att sajten ska likna tidningen till innehållet eller design – varje kanal har sin särart och den ska vi vara rädda om och utveckla. Men en tidning som Svenska Dagbladet som funnits sedan 1884 har en själ, ett DNA, vissa element som går att kopiera även digitalt och som gör att läsarna känner igen sig.

Det var det vi ville hitta.

Vår formchef Anna Thurfjell tog sax, lim och papper och klippte sönder tidningen och klistrade upp delar av det DNA:et på stora pappersark. Allt ifrån ikoner på faktarutor, färger på vinjetter, typsnittet i rubrikerna och allt annat som gör att du känner igen dig i Svenska Dagbladet. Utifrån det kunde vi sedan börja skissa upp den nya sajten. Färgerna hämtade vi från tidningen, typsnittet Sueca som är specialgjort för SvD anpassade vi till SvD.se, ikonspråket är det samma som i tidningen. Alla dessa, till synes små detaljer, gör att du känner igen dig om du läser oss i papper eller i din webbrowser.

En annan viktigt del i projektet var den läsarrepons vi hämtade in innan vi startade: ”En sajt måste vara uppdaterad”. Det var ett mantra som läsargrupperna ständigt upprepade. Men en sajt som lever på högt tempo, och där nya nyheter ständigt kommer till, klarar inte att vara uppdaterad hela vägen från toppen till botten. Det ligger i sakens natur att redaktörerna fokuserar på det som händer nu och försöker presentera den bästa och mest relevanta nyhetsbevakningen i det som är aktuellt. Det som hände för fyra timmar sedan får sjunka ner, kanske till och med det som hände för två dagar sedan.

Hur löser man det?

Vårt svar var zoner. Genom att sortera nyheter efter ämnesval och låta redaktörerna för de olika prioriterade undersajterna ansvara för sin zon på startsidan kan vi numera hålla hela startsidan uppdaterad. Genom att dessutom låta de olika zonerna ha sin egen design gör vi det lättare för läsarna att navigera och reagera på de olika artiklarna. Det var i alla fall vår förhoppning, men säkra kunde vi naturligtvis inte vara.

Jag tycker nog såhär sex månader efter lanseringen att vi har fått flera kvitton på att vi tänkte ganska rätt. Responsen från läsare och annonsörer har varit fantastisk. Vår trafik har ökat med över 30 procent på ett år och annonsörerna är nöjda över den effekt det får när de marknadsför sig på SvD.se.

Nu har sajten dessutom nominerats till två väldigt fina priser. Svenska Designpriset i kategorin redaktionell webb. Och i dag nominerades vi till Årets dagstidning Digitala medier. Om vi vinner återstår att se. Som vanligt är konkurrensen stenhård, men vi håller våra tummar så hårt vi bara kan.

Extra glad blev när jag läste nomineringen till Årets dagstidning digitala medier: ”Nytänkande, men också en prioritering av det mest grundläggande: varumärke och identitet. Svenska Dagbladet har skapat något nytt och visionärt på webben genom att än tydligare bygga på tidningens grundvärden och åter visat att man inte följer utvecklingen. Man leder den”.

Vi vet också att arbetet med nya SvD.se långtifrån är avslutat. Vi skruvar hela tiden på detaljer och under hösten kommer vi att lansera flera nya, stora såväl som små funktioner på sajten. Och vi fortsätter lyssna på våra läsare. Senast i dag svarade jag på två läsarmail med frågor om sajten. Fortsätt skicka mail, eller skriv i kommentarsfälten. Vi lyssnar och försöker ständigt förbättra oss.

Blir framtidens läsardebatt mer analog?

ARTIKELKOMMENTARER. I skiftet mellan det analoga och digitala tappade läsarna och journalisterna kontakten med varandra. Resultatet av den frustrationen ser vi nu i mediesajternas kommentarsfält. Jag tror att det är dags att lägga nuvarande system till handlingarna och istället blicka framåt.

När jag började jobba som journalist i slutet av 1980-talet på Laholms Tidning fanns inte internet. Läsarkontakten sköttes via snigelpost eller telefon. Då som nu sade vi på redaktionen att vi gjorde en tidning för läsarna. Och trots den fantastiska kommunikationsutveckling vi haft de senaste decennierna vill jag ändå påstå att jag hade mer kontakt med läsarna då än vad jag har nu.

Varför?

Därför att du svarade i telefon när det ringde. Därför att du bemödade dig att svara på ett fysiskt brev som du visste något lagt tid och möda på att plita ned, stoppa i ett kuvert, betala ett frimärke och lägga på lådan. Läsarnas åsikter kunde göra fysiskt ont i hela kroppen. En svavelosande röst i telefonen som från hjärtat uttryckte vilken skithög till reporter jag var som inte skrev om det senaste kommunala skrytbygget, eller den dåliga skolmaten, eller varför bönderna i trakten fick så usligt betalt för mjölken, kunde man bära med sig i dagar.

Det här var före mobiltelefonernas och nummerpresentatörernas tid. Och som sagt, e-post eller kommentarsfält kunde ingen på redaktionen föreställa sig. Men vi hade läsare, då som nu, som engagerade sig, som ville påverka och som blev förbannade när vi inte lyssnade.

Så vad hände? All denna fantastiska teknik som skulle underlätta kommunikationen. Som skulle se till att läsarna kom närmare redaktionerna. Du tycker och vi agerar. I realtid. För läsarna öppnade sig plötsligt en enkel och snabb väg in till redaktionerna. Bort med gamla analoga telefoner och dyrt brevporto. Redaktörerna satt bara ett knapptryck bort. Men någonstans längs vägen i alla dessa fantastiska fiberkablar har värdet på det läsarna har att säga blivit mindre.

Det blev istället ett överflöd av information, som växte till ett problem som allt fler mediesajter nu gör sitt yttersta för att begränsa. För information som vi får i överflöd, tenderar vi att värdera mindre än information som kommer i begränsad mängd.

Hade jag fått 400 brev, eller 400 telefonsamtal under en dag på Laholms Tidning hade jag såklart slutat svara efter ett visst antal. Men det fick jag aldrig. Helt enkelt därför att det kräver mer möda och eftertanke att skriva ett brev än vad det gör att skriva och skicka ett mail. Du är förmodligen bättre förberedd när du ringer ett telefonsamtal till en reporter, än vad du är när du skriver en läsarkommentar på nätet.

Låt mig ge ett exempel. I onsdags förra veckan publicerade jag en inledande bloggpost till stafetten om läsarkommentarer. Den fick till slut 395 kommentarer. Jag satt i två timmar på förmiddagen och två timmar på kvällen och försökte svara på läsarnas synpunkter. Under tiden jag svarade en läsare, poppade det upp en ny kommentar från en annan. I diskussionen deltog ungefär 175 personer (eller konton på disqus). Den som var flitigast publicerade 15 kommentarer, ungefär lika många som jag svarade på.

Över hundra läsare fick alltså inte svar. Och nu när jag skriver detta funderar jag på om de 15 som fick svar bryr sig. Har mina svar på något sätt gjort det tydligare för dem hur vi på SvD resonerar i vissa frågor, varför vi raderar en del kommentarer men inte andra. Eller har de bara bekräftat tidigare fördomar om att media egentligen inte bryr sig eller frågar efter deras åsikter?

För där någonstans, i brytpunkten mellan det digitala och analoga, tappade vi bort varandra. Istället för att läsarna kom närmare journalistiken, förflyttade sig journalisterna längre från läsarna. Och det gapet blir aldrig så tydligt som i nyhetssajternas kommentarsfält. Där finns en väl utbredd skepsis mot media och journalister. Vi blir kallade PK (politiskt korrekta), vi beskylls för att vilja strypa debatten, bedriva censur och ha ensamrätt på sanningen.

Och jag tror att det förtroendet är svårt att återskapa inom nuvarande system.

I den senaste tidens debatt om läsarkommentarer har väldigt mycket kloka saker sagts. Jag ska inte lista alla bloggposter, tv- och radioprogram och tidningsartiklar i ämnet. Ni hittar dem själva enkelt på Google. Dock vill jag rekommendera Mikael Zachrissons bloggpost om att tidningarna slutat vara lägereldar. Läs också kommentarerna till bloggen där bland andra Expressens chefredaktör Thomas Mattsson deltar.

Här på SvD.se har vi bjudit in ett antal personer som under en vecka fått blogga om sin syn på diskussionen. Anna Hjalmarsson,tf redaktör för läsarmedverkan på Aftonbladet, menar att vi på redaktionerna borde vara mer aktiva i läsardebatterna. Tankar som också delas av DN:se:s chef Björn Hedensjö. Han tror att de i framtiden har färre artiklar öppna för kommentarer, men i de artiklar som väl är öppna ska redaktionen visa ett större engagemang.

Mediestrategen Brit Staktson värjer sig mot den senaste tidens diskussion om ”näthat” och vill istället vända på begreppet och diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där. Chefredaktören för Värmlands Folkblad, Peter Franke, har stängt möjligheten att kommentera på VF.se. Diskussionen spårade ur och en liten klick personer med extrema åsikter tog över. Förtroendet bland hans läsare har ökat sedan kommentarerna stängdes, och nu funderar han på hur interaktiviteten på VF.se ska se ut i framtiden.

Stafetten avslutades i går med Allmänhetens Pressombudsman, Ola Sigvardsson. Han menar att diskussion cirkulerar kring två begrepp: ansvar och demokrati. Själv lutar han åt att ansvar är viktigast att betona för mediesajterna och dess ansvariga utgivare.

Finns det då något givet svar på hur läsarengagemanget och interaktiviteten ska se ut i framtiden? Egentligen inte. Just nu har tyvärr diskussionen kommit att handla mer om tekniska lösningar, krav på avanonymisering och huruivida inlägg ska förhands- eller efterhandsmodereras. Väldigt litet om det egentliga värdet av läsarengagemang. För journalistiken, för läsarna och för de som kommenterar.

Personligen tror jag att nuvarande modell har tjänat ut sitt syfte. Inte för att diskussionen under artiklarna är alltigenom dålig – för det är den inte. Utan för att den saknar värde i dagens snabba flöden, där mängden kommentarer blir till oöverstigliga berg och där båda parter egentligen inte är intresserad av vad den andre har att säga.

I framtiden kommer det att bli mer intressant för nyhetskonsumenter att diskutera artiklar innan de är skrivna än efteråt. Om vi backar bandet och låter läsarna välja ämnen, bidra med erfarenheter är sannolikheten större att diskussionen blir mer konstruktiv än om vi håller upp en artikel framför ögonen på alla och säger: ”Tyck vad du vill, jag bryr mig inte i alla fall. För min artikel är – just det – redan färdig”. Journalistik är att välja. Men om redaktionerna redan valt tappar läsarna intresset och lägerelden slocknar.

Journalistik är också att ställa frågor. Vad gör dig glad, förbannad eller upprörd just nu? Hur vill och kan du hjälpa till? Framtidens läsarinteraktivitet handlar mer om urval än om flöden. Mer om kvalitet än kvantitet. Mer om analogt än digitalt, om ni så vill.

Allt annat är slöseri med både journalistikens och läsarnas tid.

Tack alla skribenter som delat med er av era tankar i den här stafetten. Tack också till alla som läst och diskuterat. Stafetten är avslutad för den här gången, men diskussionen kommer att leva vidare.

 

Framtidens läsardebatt mer analog?

ARTIKELKOMMENTARER. I skiftet mellan det analoga och digitala tappade läsarna och journalisterna kontakten med varandra. Resultatet av den frustrationen ser vi nu i mediesajternas kommentarsfält. Jag tror att det är dags att lägga nuvarande system till handlingarna och istället blicka framåt.

När jag började jobba som journalist i slutet av 1980-talet på Laholms Tidning fanns inte internet. Läsarkontakten sköttes via snigelpost eller telefon. Då som nu sade vi på redaktionen att vi gjorde en tidning för läsarna. Och trots den fantastiska kommunikationsutveckling vi haft de senaste decennierna vill jag ändå påstå att jag hade mer kontakt med läsarna då än vad jag har nu.

Varför?

Därför att du svarade i telefon när det ringde. Därför att du bemödade dig att svara på ett fysiskt brev som du visste något lagt tid och möda på att plita ned, stoppa i ett kuvert, betala ett frimärke och lägga på lådan. Läsarnas åsikter kunde göra fysiskt ont i hela kroppen. En svavelosande röst i telefonen som från hjärtat uttryckte vilken skithög till reporter jag var som inte skrev om det senaste kommunala skrytbygget, eller den dåliga skolmaten, eller varför bönderna i trakten fick så usligt betalt för mjölken, kunde man bära med sig i dagar.

Det här var före mobiltelefonernas och nummerpresentatörernas tid. Och som sagt, e-post eller kommentarsfält kunde ingen på redaktionen föreställa sig. Men vi hade läsare, då som nu, som engagerade sig, som ville påverka och som blev förbannade när vi inte lyssnade.

Så vad hände? All denna fantastiska teknik som skulle underlätta kommunikationen. Som skulle se till att läsarna kom närmare redaktionerna. Du tycker och vi agerar. I realtid. För läsarna öppnade sig plötsligt en enkel och snabb väg in till redaktionerna. Bort med gamla analoga telefoner och dyrt brevporto. Redaktörerna satt bara ett knapptryck bort. Men någonstans längs vägen i alla dessa fantastiska fiberkablar har värdet på det läsarna har att säga blivit mindre.

Det blev istället ett överflöd av information, som växte till ett problem som allt fler mediesajter nu gör sitt yttersta för att begränsa. För information som vi får i överflöd, tenderar vi att värdera mindre än information som kommer i begränsad mängd.

Hade jag fått 400 brev, eller 400 telefonsamtal under en dag på Laholms Tidning hade jag såklart slutat svara efter ett visst antal. Men det fick jag aldrig. Helt enkelt därför att det kräver mer möda och eftertanke att skriva ett brev än vad det gör att skriva och skicka ett mail. Du är förmodligen bättre förberedd när du ringer ett telefonsamtal till en reporter, än vad du är när du skriver en läsarkommentar på nätet.

Låt mig ge ett exempel. I onsdags förra veckan publicerade jag en inledande bloggpost till stafetten om läsarkommentarer. Den fick till slut 395 kommentarer. Jag satt i två timmar på förmiddagen och två timmar på kvällen och försökte svara på läsarnas synpunkter. Under tiden jag svarade en läsare, poppade det upp en ny kommentar från en annan. I diskussionen deltog ungefär 175 personer (eller konton på disqus). Den som var flitigast publicerade 15 kommentarer, ungefär lika många som jag svarade på.

Över hundra läsare fick alltså inte svar. Och nu när jag skriver detta funderar jag på om de 15 som fick svar bryr sig. Har mina svar på något sätt gjort det tydligare för dem hur vi på SvD resonerar i vissa frågor, varför vi raderar en del kommentarer men inte andra. Eller har de bara bekräftat tidigare fördomar om att media egentligen inte bryr sig eller frågar efter deras åsikter?

För där någonstans, i brytpunkten mellan det digitala och analoga, tappade vi bort varandra. Istället för att läsarna kom närmare journalistiken, förflyttade sig journalisterna längre från läsarna. Och det gapet blir aldrig så tydligt som i nyhetssajternas kommentarsfält. Där finns en väl utbredd skepsis mot media och journalister. Vi blir kallade PK (politiskt korrekta), vi beskylls för att vilja strypa debatten, bedriva censur och ha ensamrätt på sanningen.

Och jag tror att det förtroendet är svårt att återskapa inom nuvarande system.

I den senaste tidens debatt om läsarkommentarer har väldigt mycket kloka saker sagts. Jag ska inte lista alla bloggposter, tv- och radioprogram och tidningsartiklar i ämnet. Ni hittar dem själva enkelt på Google. Dock vill jag rekommendera Mikael Zachrissons bloggpost om att tidningarna slutat vara lägereldar. Läs också kommentarerna till bloggen där bland andra Expressens chefredaktör Thomas Mattsson deltar.

Här på SvD.se har vi bjudit in ett antal personer som under en vecka fått blogga om sin syn på diskussionen. Anna Hjalmarsson,tf redaktör för läsarmedverkan på Aftonbladet, menar att vi på redaktionerna borde vara mer aktiva i läsardebatterna. Tankar som också delas av DN:se:s chef Björn Hedensjö. Han tror att de i framtiden har färre artiklar öppna för kommentarer, men i de artiklar som väl är öppna ska redaktionen visa ett större engagemang.

Mediestrategen Brit Staktson värjer sig mot den senaste tidens diskussion om ”näthat” och vill istället vända på begreppet och diskutera nätets roll i en demokrati och vad läsarkommenterandet skulle kunna fylla för funktion där. Chefredaktören för Värmlands Folkblad, Peter Franke, har stängt möjligheten att kommentera på VF.se. Diskussionen spårade ur och en liten klick personer med extrema åsikter tog över. Förtroendet bland hans läsare har ökat sedan kommentarerna stängdes, och nu funderar han på hur interaktiviteten på VF.se ska se ut i framtiden.

Stafetten avslutades i går med Allmänhetens Pressombudsman, Ola Sigvardsson. Han menar att diskussion cirkulerar kring två begrepp: ansvar och demokrati. Själv lutar han åt att ansvar är viktigast att betona för mediesajterna och dess ansvariga utgivare.

Finns det då något givet svar på hur läsarengagemanget och interaktiviteten ska se ut i framtiden? Egentligen inte. Just nu har tyvärr diskussionen kommit att handla mer om tekniska lösningar, krav på avanonymisering och huruivida inlägg ska förhands- eller efterhandsmodereras. Väldigt litet om det egentliga värdet av läsarengagemang. För journalistiken, för läsarna och för de som kommenterar.

Personligen tror jag att nuvarande modell har tjänat ut sitt syfte. Inte för att diskussionen under artiklarna är alltigenom dålig – för det är den inte. Utan för att den saknar värde i dagens snabba flöden, där mängden kommentarer blir till oöverstigliga berg och där båda parter egentligen inte är intresserad av vad den andre har att säga.

I framtiden kommer det att bli mer intressant för nyhetskonsumenter att diskutera artiklar innan de är skrivna än efteråt. Om vi backar bandet och låter läsarna välja ämnen, bidra med erfarenheter är sannolikheten större att diskussionen blir mer konstruktiv än om vi håller upp en artikel framför ögonen på alla och säger: ”Tyck vad du vill, jag bryr mig inte i alla fall. För min artikel är – just det – redan färdig”. Journalistik är att välja. Men om redaktionerna redan valt tappar läsarna intresset och lägerelden slocknar.

Journalistik är också att ställa frågor. Vad gör dig glad, förbannad eller upprörd just nu? Hur vill och kan du hjälpa till? Framtidens läsarinteraktivitet handlar mer om urval än om flöden. Mer om kvalitet än kvantitet. Mer om analogt än digitalt, om ni så vill.

Allt annat är slöseri med både journalistikens och läsarnas tid.

Tack alla skribenter som delat med er av era tankar i den här stafetten. Tack också till alla som läst och diskuterat. Stafetten är avslutad för den här gången, men diskussionen kommer att leva vidare.

 

MP säger ja till JAS och nya ubåtar

S och MP överens om migration och försvar.

Just nu: Gästerna anländer till kyrkan

LIVESvD Live

Ceremoni inleder riksdagsåret.

Ärkebiskopen: Tror SD sitter kvar

Senast lämnade ledamöterna Storkyrkan i protest.

Hedelius affärer:
Så här blir du rik

"Att bli rik har lite med din inkomst att göra."

”Bromma flygplats
kan inte stängas nu”

BRÄNNPUNKT

”Försvarsbehov måste redas ut.”

7 kontroverser med Bildt som huvudperson

”Bitter bitter bitter...” skrev Bildt till statsvetare.

Om Lady Gagas
uppgång och fall

Stjärnans alla skepnader

Orsaken till fallet.

Microsoft väntas visa upp nytt Windows

Viktig lansering efter besvikelsen Windows 8.

Singelhushåll bäst
för friska och rika

Forskare

”Ett socialt experiment.”

Här finns både bulle och champagne

Kontinentalt

Kaféerna för mer än bara fika.

Motiverande samtal hjälper missbrukare

SBU

Ny studie granskar behandlingsmetoder.

Tuff backträning i Grönstabacken

Löpning

Hårdkörning inför Lidingöloppet.