Annons

Om SvD.se

Fredric Karén

Fredric Karén

KOMMENTARSFÄLTEN. Ett svart hål eller en arena för seriös samhällsdiskussion? Nyhetssajterna står inför tuffa utmaningar när det gäller att ta tillbaka den goda läsardebatten till våra kommentarsfält. I dag inleds SvD.se:s bloggstafett i ett ämne som engagerat läsare och branschmänniskor i flera veckor.

De kommande dagarna kan du läsa inlägg från i tur och ordning Anna Hjalmarsson, tf läsaredaktör på Aftonbladet.se, Björn Hedensjö, chef på DN.se, Brit Stakston, mediestrateg på JMW, Peter Franke, chefredaktör på Värmlands Folkblad och till sist Ola Sigvardsson, Pressombudsman.

Syftet med den här bloggstafetten är att få en bredare bild av hur mediechefer och personer som jobbar med pressetik och kommunikation resonerar kring läsarkommentarer på nyhetssajter. Men jag hoppas också vi kan få en bra diskussion kring framtiden – hur ser vägen framåt ut för alla sajter som vill jobba med interaktivitet och läsarengagemang.

Diskussionen om sajternas kommentarsfält tog ordentlig fart efter terrordåden i Norge. Många utgivare valde att inte ha kommenteringen påslagen på de artiklar som handlade om attentaten. De som hade kommentering fick ganska snabbt problem med anonyma läsare och diskussioner som spårade ur.

Först en snabb resumé. SvD.se slog på möjligheten att kommentera på hela sajten kring 2004. Dessförinnan hade vi testat debattforum i slutet av 1990-talet och kommentering endast på Näringslivssajten 2003.

Vi var ganska tidiga jämfört med många andra sajter i Sverige. Dotcom-döden var ett passerat stadium, internet hade överlevt och det drogs bredbandskablar över hela landet. Trafiken på sajterna växte kraftigt, och de tekniska möjligheterna ansågs i det närmaste vara obegränsade. Detta var i en tid då communitys fick det att vattnas i munnen på riskkapitalister och stora mediehus. Exempelvis köpte Västerbottens-Kurien i Umeå den lokala communityn Apberget för tio miljoner kronor, enligt IDG. En sajt som numera är nedlagd.

Användargenererat material och transparens var viktiga begrepp och självklart ville vi på nyhetssajterna följa med strömmen och erbjuda läsarna möjligheten att interagera med journalisterna. I bästa fall kunde det leda till bättre journalistik eftersom många läsare sitter inne med expertkompetens inom vissa ämnen. Fel kan snabbt rättas till, idéer och uppslag till uppföljningar kan lämnas i realtid.

Jag vågar nog påstå – så här några år senare – att det var få sajter som egentligen hade någon tydlig, bärande idé vad man egentligen ville med läsarkommentarerna. Här på SvD.se jobbade vi ganska aktivt under perioden 2008, 2009 med att lyfta fram läsarnas reaktioner på olika nyhetsartiklar. Vi genomförde två så kallade realtidsgräv-projekt 2009 och 2010 där läsarkommentarer och läsartips var en central del i journalistiken. Fortfarande lyfter vi in ett urval av läsarkommentarerna i tidningen, i anslutning till en artikel eller ett ämne där energin varit hög. Vår opinionsredaktör, Carina Stensson, skriver varje vecka en krönika i tidningen där hon tar tempen på läsardiskussionen på nätet.

Men bortsett från dessa exempel har vårt engagemang för kommentarerna varit ganska sval. De har funnits där som en självklar del av vår nyhetsrapportering på sajten. Med jämna mellanrum för jag diskussionen med våra moderatorer om ämnen som kan ge upphov till känsliga och svåra debatter, enskilda inlägg som bör tas bort, konton som ska spärras etc. Jag får varje vecka ett tiotal mail från arga läsare som fått sina kommentarer raderade, eller ”censurerade” som de själva brukar välja att kalla det. Jag sitter ganska ofta i telefon med läsare som menar att vi inte har någon rättighet att ta bort kommentarer över huvud taget eftersom ”yttrandefriheten är obegränsad”.

Sajternas kommentarsfältet har blivit ett svart hål. Och vi måste nog alla som jobbar med nyhetssajter ta på oss en del av det ansvaret. För visst är det precis så som mediadebattören Anders Mildner skriver i Sydsvenskan om den goda läsarkonktakten: att vi byggde ett fritidshus för stadens unga, men själva satte vi aldrig vår fot i lokalen. Interaktionen mellan journalisterna och läsarna har helt uteblivit.

Det som nu har hänt är att en majoritet av sajternas kommentarsfält kapats av anonyma läsare, många med en tydlig politisk agenda, andra är rasister, en tredje grupp ägnar sig åt att smäda reportern som skrivit artikeln, alternativt ger sig på personerna som intervjuas i den samma. En minoritet är där för att föra en seriös diskussion. Påfallande ofta ser jag tre eller fyra läsare bråka med varandra i en kommentarstråd, utan att hålla sig till ursprungsämnet, utan att ta notis om andra som försöker höja nivån på diskussionen.

Visst, vi kan förhandsmoderera inläggen vilket i sig är enormt resurskrävande. Vi kan kräva att läsarna identifierar sig med sin e-post, sitt Facebookkonto eller sitt mobilnr, men vi måste också vara ärliga och säga att möjligheterna att vara anonym på nätet är i stort sett obegränsade. Och i en tid då allt fler mediehus tvingas till nedskärningar är det svårt att motivera ett antal tjänster vars huvuduppgift är försöka identifiera personer som postat en kommentar.

På SvD.se har vi ännu inte gått så långt som några av våra konkurrenter de senaste dagarna: Expressen förhandsmodererar numera alla kommentarer. DN.se har valt att stänga kommenteringen helt i väntan på sitt nya inloggningssystem som ska tas i bruk i oktober och på Aftonbladet får du numera endast kommentera om du är inloggad på Facebook.

Jag har den största respekt för alla de åtgärder som vidtas för att höja nivån på läsardebatten i kommentarsfälten. Samtidigt har jag svårt att tro att det är en hållbar lösning på sikt. De mest relevanta och spänstiga diskussionerna kring nyheter jag har läst de senaste året sker på nischade bloggar, på Facebook eller på Twitter. Delvis nya arenor, som dessutom är självreglerande. Gillar du inte vad en person skrivit plockar du enkelt bort honom eller henne från din vänlista. Om tillräckligt många gör samma sak står personen ganska snart och skriker för tomma öron.

Under hösten kommer vi på SvD.se att göra en ordentlig översyn av läsarinteraktiviteten, inklusive kommentarsfälten, på sajten. Utan att föregripa det arbetet kan jag redan nu säga att för mig är det betydligt mer spännande att göra tydligare integrationer mot just Facebook och Twitter i anslutning till artiklar än att lägga tid och resurser på tekniska lösningar vars huvudsyfte är att mota bort anonyma ”troll”. Anonymiteten har ju funnits på nätet sedan dess födelse, och är en del av kulturen. På gott och ont.

Att hitta läsarenergin i ämnen, snarare än i enskilda artiklar känns också mer intressant än att, som nu, slå på kommenteringen litet här och där och hoppas på det bästa. En sådan lösning öppnar för att redaktören och läsarna i samråd väljer dagens diskussionsämne, redaktören kan avsätta tid och aktivt delta i diskussionen så som en riktigt moderator bör göra.

Vilken väg vi än väljer kan vi inte bortse från att detta är en viktig framtidsfråga. Dagens modell har tjänat ut sin roll, den seriösa läsardebatten har flyttat till nya arenor. Så borde de inte vara. Historiskt är just tidningarna forumet där vanliga människor möter makten, ifrågasätter och prövar nya idéer. Det bygger på respekt, tolerans och naturligtvis ett tydligt engagemang från både läsare och redaktörer.

Dit måste vi ta oss igen.

Därmed förklarar jag SvD.se:s bloggstafett i ämnet läsarkommentarer öppen. Jag lämnar över pinnen till Anna Hjalmarsson, tf läsarredaktör på Sveriges största nyhetssajt Aftonbladet.se, och passar också på att passa vidare frågan, hur tror du läsardebatten på Aftonbladet.se ser ut om fem år?

Fredric Karén om SvD.se

Här bloggar Fredric Karén, chef för SvD.se sedan januari 2009, om innehåll och utveckling på sajten. Kommentera direkt eller mejla dina synpunkter och frågor.
Fredric Karén

SvD GRANSKAR FACEBOOK. För precis en vecka sedan startade vi på SvD serien Brottsplats Facebook. Syftet var att sätta strålkastarna på ett nytt fenomen: de sociala medierna som nya arenor för kriminalitet.

Granskningen har resulterat i både ris och ros från er läsare. Och det är vi tacksamma över. Engagemanget på vår temasajt på Facebook har varit över förväntan, där har förts såväl seriösa diskussioner som lämnats värdefulla tips. Stort tack för det alla som har deltagit och hjälpt till att utveckla granskningen.

Sammantaget har vi under den här veckan publicerat tolv artiklar på SvD.se, massor av bloggare har länkat till oss och en livlig diskussion har förts på Twitter. Förhoppningsvis lever diskussionen vidare och det i sin tur kan leda till att vi kan skriva fler artiklar i ämnet.

Nu ett försök att bemöta en del av de kritiska synpunkter som framförts från en handfull personer. Men först: att ett etablerat media som SvD får kritik från bloggosfären för att vi ger oss i kast med ett ämne, där vi själva inte har specialistkompetens, är knappast förvånande. Snarare tvärtom.

Många av oss på SvD, inklusive jag själv, använder Facebook och Twitter, hyfsat flitigt: dels för att hålla kontakt med våra vänner, dels för att få tips och uppslag till artiklar men också för att lära oss och få korn på nya trender och samtalsämnen. Jag skulle tro att det är så den stora majoriteten av de 4,4 miljoner svenskar som har ett Facebookkonto använder sajten.

När en så stor mängd människor samlas under ett och samma tak drar det också till sig en del ovälkomna gäster. Helt naturligt. En del av kritiken har bestått i att vi slagit in öppna dörrar, det vill säga att antalet polisanmälningar där Facebook finns med har ökat kraftigt hänger samman med att antalet användare har ökat minst lika kraftigt.

Knappast någon sensation, jag håller med, och redan i min inledande bloggpost för en vecka sedan tog jag upp detta som en parameter.

Men vårt mål har hela tiden varit att försöka bredda perspektiven ytterligare, från polisanmälningar, till polisens resurs- och kompetensbrist som gör att den inte kan patrullera de sociala medierna, till enskilda människor som drabbats av brott. Men också de sociala medierna som nya plattformar för att locka till sig och rekrytera unga kriminella.

I vissa fall kan jag känna att en del av kritiken har missat målet, och tagit sin utgångspunkt i det faktum att vi som etablerat media (läs gammelmedia) försöker skjuta hål på de nya digitala samlingsplatserna av rädsla för konkurrens. Ingenting kan vara mer felaktigt. För det första har vi ingen önskan att stoppa den utvecklingen. Tvärtom tror jag att den gynnar oss på lång sikt. Ju fler som använder Facebook och Twitter, ja, internet över huvud taget, desto fler kommer att hitta till SvD.se. För det andra: den utvecklingen går inte att stoppa. Vi är redan där, och jag tror att sociala medier kommer att bli en ännu större maktfaktor på bara ett par års sikt. Väldigt mycket av det vi gör på nätet – kommunicerar, läser, handlar etc – kommer att integreras med de sociala plattformarna.

Internetdebattörerna, och mediastrategerna Brit Stakton, Niclas Strandh, och  Joakim Jardenberg har i flera läsvärda bloggposter, uttryckt kritik mot vår serie och menar att den spär på internetoron. Att nätet skulle vara en farlig plats och att SvD driver en tes, bland annat.

Om någon läsare uppfattat det så känner jag att vi har misslyckats i vår kommunikation. Det har aldrig varit syftet att skrämma bort någon från Facebook, eller internet. Däremot känner jag att det är vår skyldighet att kritiskt försöka granska alla nya fenomen som slår rot och som påverkar människors vardag.

Att ägna sig åt journalistik betyder att man måste välja. Det kan tyckas futtigt att nyhetsmedier inte kan skriva om ”allt”, ur varenda upptänkligt perspektiv, men jag tror knappast att det är vad läsarna förväntar sig. Än mindre skulle ni orka ta till er eller läsa om det. Därför väljer vi vinklar och utgångspunkter, varje dag, varje minut.

Just den här gången valde vi att skriva om Facebook ur det här perspektivet. Därför att människor strömmar till Facebook utan att ha en aning om att också där kan man råka illa ut. Precis som på massor av andra platser i samhället. Skillnaden är att på Facebook kan brotten se annorlunda ut än vad de gör på gator och torg.

Betyder det att människor inte ska skapa sig ett Facebookkonto? Absolut inte. Tvärtom. Men det kan vara bra att känna till, så att man som enskild individ kan handla därefter och vidta de åtgärder man känner är nödvändiga för att slippa utsättas för otrevligheter.

Slutligen: visst är det så att människor utsatts för hot och bedrägerier online i massor av år. Det tog väl inte många månader efter att du och jag och alla andra som skaffat e-post fick vårt första nigeriabrev eller bluffaktura. Men jag vill ändå med en dåres envishet hävda att Facebook är annorlunda. Det påverkar vår egen vardag på ett sätt som vi faktiskt inte sett motsvarighet till tidigare. Halva landets befolkning har ett konto på sajten. Väldigt många – speciellt yngre – tillbringar många timmar varje dag på Facebook, vi refererar och pratar om vad vi läst och sett där på ett sätt som vi inte gjort sedan Hylands hörna på 1960-talet. Det är vår nya lägereld, vår samlingsplats och vår referenspunkt.

Och det menar jag är värt att granska. Ur alla perspektiv, såväl negativa som positiva.

Fortsätt tyck till om vår serie, antingen i kommentarsfältet i anslutningen till bloggen eller på vår Facebooksida.

Fredric Karén

Facebook spelade en central roll i planläggningen av de fruktansvärda terrordåden i Norge för en och halv vecka sedan. Det var via sina Facebookvänner som Anders Behring Breivik spred sitt så kallade manifest.

Först: Serien Brottsplats Facebook, som i dag startar här på SvD.se och i tidningen, planerades och produceras till stora delar flera veckor innan terrordåden i Norge. På grund av händelserna valde vi att vänta med publiceringen i drygt en vecka. Anledningen var så klart det monumentala nyhetstrycket som följde efter attentaten, och som kommer att fortsätta under sensommaren och hösten.

Men attentaten i Norge gör också att Facebook hamnar mitt i radarskärmen. De sociala nätverken säger något om vår tid, vårt sätt att kommunicera och självklart lockar de också till sig personer och grupper som vill begå brott.

De allra första bilderna som publicerades på Anders Behring Breivik var just hans Facebookprofil – nu bortplockad. Hans vänner intervjuades och berättade om gärningsmannens statusuppdateringar och andra aktiviteter.

Hittills har ingenting i den norska polisens utredning kommit fram som visar att Breivik begick något brott på Facebook. Det kan så klart visa sig senare, men vad vi ännu så länge vet är att han använde sin vänkrets från den sociala nätverkssajten för att sprida sitt manifest.

I vår serie har vi valt att fokusera på brott som ägt rum på Facebook. Vanligast är då hot och bedrägerier. Vi har också lagt ner en hel del tid på att intervjua poliser som jobbar med ungdomsbrottslighet. Många uttrycker frustration över brist på resurser och i vissa fall också kompetens att patrullera Facebook.

I vissa fall saknar polisen tillräckligt med datorer med internetuppkoppling.

Antalet polisanmälningar där Facebook är en del av brottet har ökat dramatiskt de senaste fem åren. Inte så konstigt, kanske; antalet Facebookanvändare har också ökat kraftigt under samma period.

Vårt journalistiska mål med den här granskningen är inte att driva tesen att Facebook, eller andra sociala forum, är farliga eller kriminella. Jag själv och många andra på SvD:s redaktion är ivriga användare av Facebook och Twitter, såväl i yrkeslivet som privat.

Nej, målet är snarare att sätta sökljuset på ett fenomen som vuxit utan motstycke på några år, och där antalet människor som utsätts för brott ökar. Och där polisens resurser för att förhindra brotten inte räcker till.

Och där det kanske krävs nya metoder för att spåra och spana efter kriminella.

För det går ju att flyga under radarn också på Facebook. Vem kunde ana att bakom den välpolerade profilbilden på Anders Behring Breivik dålde sig en massmördare?

Den  här serien kommer att bli betydligt mer angelägen om ni läsare bidrar. Gå in på vår specialsida på Facebook och diskutera, rösta eller kom med tips. Det går så klart också bra att kommentera direkt här, i anslutningen till bloggen eller på artiklarna som vi publicerar på SvD.se.