X
Annons
X

Susanna Baltscheffsky om klimat & miljö

Susanna Baltscheffsky

Susanna Baltscheffsky

Om jag äter 100 gram nötkött så orsakar jag ett koldioxidutsläpp på 1 300 gram. Och om jag drar ut sladden när jag har laddat mobiltelefonen så sparar jag 7 kg koldioxid på ett. När jag dessutom kommer ihåg att stänga av stand-byfunktionen på alla mina tv-, radio-, data och andra apparater så kan jag glatt minska mina kostnader för hushållsel med tio procent.

Efter att ha klickat runt på ”klimatklicket” så har jag fått lite siffror på vad olika åtgärder hemma leder till i energi- och klimatbesparingar. Klimatklicket är en ny sajt som forskningsrådet Formas, Forskning.se, Vetenskapsrådet och Vetenskap & Allmänhet ligger bakom.

Sajten är informativ och lättillgänglig. Källorna till beräkningarna och påståenden går också att klicka fram, vilket är jättebra. Däremot är det lite irriterande att man måste avlägga ett klimatlöfte för att komma åt klickandet. Det är som att köpa grisen i säcken. Det känns bättre att först se vad som krävs, sen bestämma sig för ett löfte eller inte.

Såhär på sommaren finns ju alla möjligheter att dra ner på sina koldioxidutsläpp. En bok och en hängmatta är allt som behövs för att leva energisnålt. Klimatklicket har visserligen inte något sånt förslag, men jag kan avlägga ett löfte att gå på sparlåga flera av mina semesterdagar.

Om bloggen

Susanna Baltscheffsky har bevakat miljö- och klimatfrågor på SvD sedan 1995. I bloggen skriver hon snabba miljönyheter, både från Sverige och internationellt, om politik, vetenskap och debatt. Här hittar du också nyheter som inte syns i det dagliga flödet.

Kontakta Susanna Baltscheffsky
Susanna Baltscheffsky

Varje sommar händer det någonting med Östersjön. I år är det Världsnaturfonden, WWF, som slår larm om att döda bottnar är ett ”växande problem”. I samband med en ny rapport om bottendöden startar WWF sin kampanj ”Stoppa övergödningen” i samtliga nio Östersjöländer.

Östersjön behöver
alla kampanjer som finns och allt engagemang som går att hitta. Men det är onödigt att skrämmas. Skälen att oroa sig för Östersjön är alldeles tillräckliga. Tillståndet i havet har inte alls försämrats drastiskt. Det är konstant dåligt och på ungefär samma dåliga nivå åtminstone de senaste sju-åtta åren.

Tyvärr, på sätt och vis. En dramatisk försämring innebär för det mesta en återgång till det normala, men för Östersjön finns ingen sådan i sikte.

Den bästa kuren för att snabbt krympa det syrefria tillståndets grepp är några rejäla höst- och vinterstormar, helst flera under ett och samma halvår. Då pressas syrerikt saltvatten in genom Öresund och sjunker ned mot den muggiga, svavelsvarta djupbassängen vid Bornholm. I bästa fall är det så mycket och så syrerikt vatten att det kan strömma vidare längs botten och även nå djupen väster och öster om Gotland.

Nu är det tyvärr femton år sedan det kom ett sådant rejält saltvatteninbrott. Hade lyckan varit framme under senare år så hade kanske de syrefria bottnarna varit rekordsmå, och WWF hade fått bygga sin kampanj på något annat.
Den enda lösningen på sikt är däremot att minska utsläppen av gödande ämnen, precis som WWF säger i sin kampanj. I åtminstone 25 år har det sambandet stått klart, men det politiska arbetet går minst sagt trögt.

Rekordåren för ”döda” bottnar – som för övrigt inte alls är döda eftersom bakterier lever där – går att hitta i början av 1970-talet då cirka 70 000 kvadratkilometer beräknades vara syrefria, vilket betyder att syrehalten är lägre än 2 ml per liter havsvatten. På 1990-talet, efter att saltvattnet flödat in, var ”bara” mellan 20 000 och 40 000 kvadratkilometer av bottnarna utan syre. Dessvärre är det bara en tillfällig konstgjord andning, i väntan på att övergödningen minskar.

SMHI:s oceanografiska data visar att situationen nu under 2000-talet är nästan lika bedrövlig som på 70-talet. Det kan nästan inte bli värre, säger docent Ulf Larsson vid Askölaboratoriet när jag ringer och frågar.

Men någon katastrof syns inte till, läget är tillräckligt skrämmande dåligt hela tiden.

Susanna Baltscheffsky

430 miljoner ton koldioxid mindre. Eller 7,7 procents minskning. Det är vad EU:s 27 medlemsländer har åstadkommit mellan åren 1990 och 2006, enligt den senaste sammanställning som EU:s miljöbyrå har gjort.

Det blir till att ligga i om EU:s mål att minska med 20 procent till år 2020 ska uppfyllas, konstaterar miljöbyrån.

En annan slutsats i analysen är att de 12 nya medlemsländerna står för 19 procent av de totala utsläppen av växthusgaser inom EU, och de 15 gamla står följaktligen för 81 procent.

Danmark och Finland har ökat sina växthusgasutsläpp mest mellan 2005 och 2006, med 10,9 respektive 16,3 procent. Ökningen beror på att man där har använt mer kolkraft för elproduktion och importerat mindre el än tidigare år.

Den största utsläppsminskningen beror på att mindre kväveoxider släpps ut från kemisk industri, konstaterar EEA.

De sektorer som bidrar mest till ökade utsläpp är värme- och elproduktion, vägtransporter samt järn- och stålindustrin.

(Egentligen mäts utsläppen i koldioxidekvivalenter, det vill säga växthusagser omräknat till den växthuseffekt som skulle ha uppstått om samtliga gaser var koldioxid. Så det är inte riktigt rätt att skriva koldixid i första meningen. Men enklare än att skriva koldioxidekvivalenter)

Susanna Baltscheffsky

Trots att jag och kollegan Jonas Fröberg nu har skrivit fyra stora artiklar om etanol som drivmedel, så är ämnet långt ifrån uttömt. En hel del information som inte fick plats i artiklarna går att hitta i läsarfrågorna både i papperstidningen och på webben.

En av de roligaste upptäckterna för mig i arbetet med serien är hur en sådan teknisk fråga som bilbränsle har bliviti en fråga runt köksbordet. Folk är verkligen engagerade i vilket drivmedel som i slutänden är rätt att välja.

”Du, ska man vänta tills det finns elbilar? Eller ska vi tro på att den etanol som finns i Sverige ändå är bra? Förresten, kan du skicka mig smöret.”

”Smöret? Om du ger mig sillen. Äh, jag undrar om vi inte ska leta efter en snål diesel istället. Begagnad. Det tycker jag är rätt miljötänk.”

Är inte det en trend i tiden, så säg. Dels med klimathotet som skuggar vardagen som ett moln, dels med ett bensinpris som spränger 14-kronorsgränsen. Det är för övrigt rätt kul att gå in på Svenska petroleuminstitutets hemsida och titta på vad bensinen kostade för bara några år sedan.

Förhoppningsvis har SvD kunnat ge lite bättre beslutsunderlag genom vår etanolserie. Och mer rapportering om hur vi ska transportera oss blir det i SvD, även om serien nu avslutas.

Susanna Baltscheffsky

De som läser SvD har knappast missat att jag och kollegan Jonas Fröberg är i full gång med en serie om etanol.

Vi har ju uppmanat er läsare att skicka in era frågor om etanol till etanol@svd.se.
Och så många bra frågor, funderingar och resonemang om etanol och biodrivmedel som har kommit in! Tusen tack.

Vi jobbar på för att få med många av de aspekter ni undrar över. Framåt slutet av nästa vecka startar artikelserien. När den slutar vet vi inte riktigt än. Vi anar att det kan droppa in tips och idéer om uppföljningar från er läsare under seriens gång.