Svart i Östersjön

I dag berättar jag i SvD om nya, radiakala idéer för att få bukt med de akuta och ständigt återkommande problemen med syrefria bottnar och algblomning i Östersjön.
Samtidigt rapporterar Ekot om optimismen kring ett helsvenskt oljeborrningsprojket utanför Gotland.

Myndigheter och kommuner är positiva till att företaget Oljeprospektering AB får provborra utanför Gotland. Inte heller Naturvårdsverket har invändningar, förutsatt att nödvändig hänsyn tas till torskleken.

Vissa år, när det blåst in syresatt saltvatten genom Öresund, kan det nå ända fram till området 110 km sydost om Gotland där provborrningarna ska ske. Vid dessa få tillfällen blir det plötsligt möjligt för torsken i Östersjöns östra bestånd att leka.
Att varje tillfälle till torsklek är värdefull nu när beståndets långsiktiga fortlevnad står och väger, är många eniga om.

Naturvårdsverket poängterar att denna sällsynta torsklek kan störas rejält när bottensedimenten rörs upp vid oljeborrningarna. Låt mig gissa att Oljeprospektering AB kommer att visa i sin ansökan hur de ska borra utan att torsken kommer att skadas.

Skulle någon för övrigt kunna bevisa motsatsen, att just borrningarna är det som ytterligare trycker ned torskbeståndet som redan är i så dåligt skick av andra skäl? Det finns hur många andra parametrar som helst som påverkar torskleken, hur ska just oljeborrningens påverkan skiljas ut?

Frågan ska avgöras av regeringen, som säger sig prioritera Östersjön i sin miljöpolitik och som säger att den kämpar hårt för torsken i EU.

Östersjöns nya färg är svart – svavelsvart för hur bottnarna i stora delar av havet ser ut. Oljesvart för den fossila naturresurs som dras upp. Och framtiden för torsken, hur ser den ut?