Annons

Susanna Baltscheffsky om klimat & miljö

Susanna Baltscheffsky

Susanna Baltscheffsky

Förra veckan kom Veckans Affärer med sitt andra gröna nummer, det första kom förra året vid den här tiden. Tidningen är fullmatad med väl genomarbetade och intressanta artiklar, matnyttig information och nyheter.

Inte minst tänkvärd är Pontus Schultz inledningskrönika ”Vem tar täten?” där han konstaterar att ledarskapet i Sverige på klimatområdet är svagt, både inom näringslivet och politiken. Så här skriver han:

”Fram till att de kraven och regleringarna finns på plats måste näringslivets företrädare visa ledarskap. Utrymmet är totalt. Debatten om den gröna kapitalismen präglas fortfarande av stor ängslighet, där ingen sätter ned foten.
Gör det!”

Att ledarskapet är fundamentalt i klimatengagemanget, vare sig det är politiskt eller drivet av eget samvete eller av affärsmöjligheter, är det knappast någon som ifrågasätter. Men det tål att upprepas, vilket Pontus Schultz gör med eftertryck.

Ledarskapet från västvärlden är helt avgörande för att Kina, Indien och andra snabbt växande länder i Tredje världen ska gå med på några som helst avtal som hejdar de snabbt ökande utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.

Efter någon timme av riktigt bra läsning råkar jag snegla i redaktionsrutan. Och just där faller glansen från hela numret. Var och en i VA:s redaktion svara på frågan ”Var går gränsen för ditt miljöengagemang?” Att döma av svaren så har inte klimathotet satt särskilt djupa spår bland tidningens medarbetare.

Redaktör Jonas Malmborg: ”Rör inte min Landrover Defender”.
Chefredaktör Pontus Schultz: ”Jag älskar kött och jag grillar”
Nyhetschef Leila El-Sherif Wollheim: ”Vid min SUV”
Börschef Per Olof Lindsten: ”Rör inte minV6:a”
Reporter Pontus Herin: ”Det vore tråkigt att sluta flyga”
Reporter Cecilia Aronsson: ”Vid Atlantkusten, där tar jag planet”
Reporter Emanuel Sidea: ”Flyga”.

Inget av ovanståde krav eller vad man ska kalla det är något problem om flyget eller bilarna drevs med förnybar energi eller om alla kompenserade för sina koldioxidutsläpp, vilket de kanske gör men det framgår inte.

Men varför blev det så viktigt att markera att gränsen går vid just de törstiga motorerna och de bränsleslukande flygresorna? Ska alla andra visa ledarskap utom just de som skriver om klimathotet och berättar hur svåra problem vi alla har att tackla?

Just nu letar översvämningsdrabbade mexikaner i Tabasco efter nära och kära som försvann när regnet dränkte deras hus och hem. Har det inte något med våra flygresor och starka bilmotorer att göra?

Det finns också några redaktionsmedlemmar som verkar bry sig, Torbjörn Carlbom har inga gränser, Niklas Johansson påpekar att koldioxiden inte har några gränser. Och några till.

Alltså, jag fattar också att det där var tänkt att vara en kul grej. Men hur roligt blev det?

Om bloggen

Susanna Baltscheffsky har bevakat miljö- och klimatfrågor på SvD sedan 1995. I bloggen skriver hon snabba miljönyheter, både från Sverige och internationellt, om politik, vetenskap och debatt. Här hittar du också nyheter som inte syns i det dagliga flödet.

Kontakta Susanna Baltscheffsky