X
Annons
X

Susanna Baltscheffsky om klimat & miljö

Susanna Baltscheffsky

Susanna Baltscheffsky

I dag berättar jag i SvD om nya, radiakala idéer för att få bukt med de akuta och ständigt återkommande problemen med syrefria bottnar och algblomning i Östersjön.
Samtidigt rapporterar Ekot om optimismen kring ett helsvenskt oljeborrningsprojket utanför Gotland.

Myndigheter och kommuner är positiva till att företaget Oljeprospektering AB får provborra utanför Gotland. Inte heller Naturvårdsverket har invändningar, förutsatt att nödvändig hänsyn tas till torskleken.

Vissa år, när det blåst in syresatt saltvatten genom Öresund, kan det nå ända fram till området 110 km sydost om Gotland där provborrningarna ska ske. Vid dessa få tillfällen blir det plötsligt möjligt för torsken i Östersjöns östra bestånd att leka.
Att varje tillfälle till torsklek är värdefull nu när beståndets långsiktiga fortlevnad står och väger, är många eniga om.

Naturvårdsverket poängterar att denna sällsynta torsklek kan störas rejält när bottensedimenten rörs upp vid oljeborrningarna. Låt mig gissa att Oljeprospektering AB kommer att visa i sin ansökan hur de ska borra utan att torsken kommer att skadas.

Skulle någon för övrigt kunna bevisa motsatsen, att just borrningarna är det som ytterligare trycker ned torskbeståndet som redan är i så dåligt skick av andra skäl? Det finns hur många andra parametrar som helst som påverkar torskleken, hur ska just oljeborrningens påverkan skiljas ut?

Frågan ska avgöras av regeringen, som säger sig prioritera Östersjön i sin miljöpolitik och som säger att den kämpar hårt för torsken i EU.

Östersjöns nya färg är svart – svavelsvart för hur bottnarna i stora delar av havet ser ut. Oljesvart för den fossila naturresurs som dras upp. Och framtiden för torsken, hur ser den ut?

Om bloggen

Susanna Baltscheffsky har bevakat miljö- och klimatfrågor på SvD sedan 1995. I bloggen skriver hon snabba miljönyheter, både från Sverige och internationellt, om politik, vetenskap och debatt. Här hittar du också nyheter som inte syns i det dagliga flödet.

Kontakta Susanna Baltscheffsky
Susanna Baltscheffsky

Då och då kommer rapporter om att Kina nu har gått om USA vad gäller utsläpp av koldioxid. Eller att Kina är på väg att gå om USA, eller beräknas gå om USA inom något år.

Det finns tydligen många sätt att beräkna storleken på utsläppen eftersom uppgifterna varierar.

Men helt klart är att statistiken i Kina inte är helt kvalitetssäkrad. Redan december 2006 skrev SvD att Kina kan leda utsläppsligan. ”Kinesisk statistik ska man ta med en stor nypa salt. Det finns
väldigt mycket småskalig kolbrytning och koleldning i Kina som de
säkerligen inte har kontroll över” sade då Karl Hallding, expert på Kinas klimtpolitik vid Stockholm environment institute, som ett exempel
på varför statistiken är svajig.

Kinas utsläpp ökar stadigt, det finns inga tecken på en minskad ökningstakt för närvarande. Däremot har USA:s utsläpp minskat med 1,1 procent sedan 2006, rapporterade EPA, USA:s motsvarighet till Naturvårdsverket, i tisdags.

Susanna Baltscheffsky

”Kan man tänka sig att det kommer någon endaste fördel ut ur klimatförändringen som nu pågår? Varför får man alltid en sådan onyanserad bild av skeendet?”
Frågan kom i veckan i ett mejl från en SvD-läsare, som inte är de förste att ställa frågan.

Och som på beställning dök en helt underbar sådan positiv effekt upp i brittiska medier: En liten population sjöhästar har hittats i Themsens flodmynning. Sjöhästen trivs i grumligt, grunt vatten bland bottnarnas sjögräsängar. Fyndet visar att vattnen har blivit varmare. Vintertid är Nordsjön en grad varmare än för 40 år sedan, enligt Daily Telegraph.

Den en och en halv decimeter stora kortnosiga sjöhästen (Hippocampus hippocampus) har hittats flera gånger det senaste året, så den verkar gilla att bo i Themsen, vilket även visar att flodvattnet har blivit renare. Två positiva miljönyheter på samma gång, med andra ord.
Egentligen hittades den för första gången redan för ett och ett halvt år sedan, när forskare från Zoological Society for London var ute på sina återkommande fältundersökningar. Men fyndet avslöjades inte förrän nu, eftersom den lilla kortnosen då inte hade ett lagligt skydd vilket den nu har fått.

Andra fördelar som det varmare klimatet för med sig finns utredda i den statliga klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60). Skogen förväntas växa 20-40 procent snabbare och nya trädslag kan användas för virkesproduktion. För jordbrukare blir växtsäsongerna längre så skördarna ökar. Trädgårdsentusiaster kan redan nu experimentera med växter som egentligen hör till sydligare breddgrader. Och personligen tycker jag det var skönt att kunna ha sommarkläder långt fram i oktober hösten 2006.

Men vad är egentligen vitsen
med att peka på enskilda positiva effekter och lyfta bort dem ur sitt ekologiska sammanhang? Naturen fungerar inte så. I ett varmare och blötare klimat blir skogsbränder vanligare liksom rotröta och skadeinsekter. Och för jordbruket kan extremväder som hagelskurar och slagregn dämpa glädjen över den längre odlingssäsongen, liksom riskerna för svampangrepp och skadeinsekter.

Och dessutom kan det vara svårt att vara riktigt glad åt fördelarna med ett varmare nordiskt klimat när man vet att miljontals indier och kineser har problem att hitta något så livsnödvändigt som sötvatten på grund av att Himalayas glaciärer krymper.

Men mer sjöhästar i haven kan i alla fall göra en lycklig.

Susanna Baltscheffsky

Oj, vad många kommentarer det blev på mitt förra inlägg, trots att det bara hann ligga i topp på svd.se en kort, kort stund innan nästa bloggare lade ut sitt inlägg.

Alla kommentarerna handlar om att människans utsläpp inte har någonting med de pågående klimatförändringarna att göra. Det kan man ju tro eller tycka om man vill, men den som vill hålla sig till vetenskap kan få mer info på brittiska vetenskapsakademins hemsida.

Och den som undrar vad det var för konferens i New York så organiserades den av
Heartland Institue, en av de tankesmedjor som under många år har fått bidrag av ExxonMobil.

Brittiska vetenskapsakdemin skrev ett brev år 2006 till ExxonMobil med anledning av att företaget gav så mycket pengar till organisationer som sprider desinformation om och vantolkningar av vetenskapen bakom klimatförändringarna.

År 2007 sa Exxon, som då bytte vd, att företaget skulle upphöra med bidragen.

Susanna Baltscheffsky

De förhöjda halterna av koldioxid som finns i atmosfären idag har sitt ursprung i utsläpp som gjordes för 50, kanske 100 år sedan.
Det innebär att om vi helt hypotetiskt stoppar alla utsläpp idag, kommer halterna ändå inte att sjunka förrän om några decennier. Så trögt reagerar kolets kretslopp där koldioxiden tas om hand av haven, marken och vegetationen.

Det här är på intet sätt nya fakta, jag och andra journalister har skrivit om det förut.
Men i går hade jag anledning att lyssna på en föreläsning av Erland Källén, professor i meteorologi vid Stockholms universitet där han drog de vetenskapliga grunderna för växthuseffekten.

Jag har hört honom förut, men det var två saker som slog mig: Dels hur viktigt det är att de beslut som tas NU är helt avgörande för hur klimatförändringarna kommer att slå SEN, om 50 år.
Dels insåg jag i ett (ovanligt) ögonblick av klarsyn vilket gigantiskt pedagogiskt problem som kommer att segla upp sådär år 2020-2030:

För när kommer vi att se resultaten av de utsläppsminskningar som görs nu? Om vi i EU, USA, Kina och Indien faktiskt minskar utsläppen med låt oss säga 30 procent till år 2020, så vill allmänheten förstås ha ett kvitto på att bensinskatten, miljöbilarna, de nya energiteknikerna och skyddet och återbeskogniing av regnskogarna faktiskt har givit resultat.

När kommer kvittot? År 2040?

Då lär det bli lite svårt att mobilisera politisk vilja, riskkapital och investeringar för fortsatta utsläppsminskningar i decennier framöver, oavsett hur nödvändiga de är.

Susanna Baltscheffsky

Oavsett vem som vinner presidentvalet kommer amerikanarna att bli översköljda av klimatargument de kommande tre åren.

Klimatgurun Al Gore sjösätter en klimatkampanj med ordentliga finansiella muskler. 300 miljoner dollar, det vill säga 1,8 miljarder kronor, ska spenderas under tre år på att mobilisera USA:s befolkning till rejäla minskningar av utsläppen av koldioxid.
”We” heter kampanjen och handlar om att ”vi” – USA:s folk – ska göra det som krävs för att hejda klimatförändringarna.

Politikerna kommer inte att våga ta tillräckligt långtgående beslut innan ”we” – folket – förstår hur allvarlig situationen är. Vägen att klara klimatkrisen är att ändra allmänhetens uppfattning om den, säger Al Gore i en intervju i Washington Post.

Om hans film ”An inconvenient truth” gick ut på att få medborgarna att pumpa bildäcken och byta till lågenergilampor, så ärden nya kampanjen betydligt mer politisk: USA ska sätta ett mål för att minska sina utsläpp och skriva på ett internationellt klimatavtal inom tre år, det vill säga innan Kyotoprotokollet löper ut.

Tidpunkten för att lansera kampanjen är givetvis noga vald av Al Gore. Dels ska klimatdebattens grytor hållas kokande ända in i presidentvalets sista dag, dels finns det fortfarande tid att vända opinionen så att den nya presidenten – och senaten – accepterar det nya globala klimatavtalet som ska klubbas i Köpenhamn december 2009. Tror Al Gore.