X
Annons
X

Susanna Baltscheffsky om klimat & miljö

Susanna Baltscheffsky

Susanna Baltscheffsky

På tisdag nästa vecka lämnas klimatberedningens förslag över till miljöminister Andreas Carlgren.

Innan regeringen ens har fått utredningen i sina händer har både finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt varit snabba med att såga två av beredningens tyngsta förslag: Storsatsningen på järnvägar och kilometerskatten. Bägge åtgärderna är till för att minska utsläppen från godstransporter på väg, det vill säga den sektor där de svenska utsläppen ökar i särklass mest och som hittills har varit svårast att komma åt.

Miljöpartiets representant i klimatberedningen Maria Wetterstrand trodde verkligen att regeringen skulle gilla förslaget om tågsatsningar, berättade hon när jag intervjuade henne igår.
– Förslaget är från Banverkets eget underlag, och det är dessutom samhällsekonomiskt lönsamt, säger Maria Wetterstrand.

Reinfeldts sågning är ”osmart”, tycker hon.
– En av de insatser opinionen är mest för är järnvägssatsningar. Miljöpartiet har ställt frågan i en opinionsmätning till allmänheten om vilken infrastruktursatsning de helst vill se. 67 procent svarar järnväg, 25 procent svarar vägar.

Även klimatberedningens ordförande
, förre LRF-basen Hans Jonsson, är förbannad över att statsministern är så snabb på att kritisera beredningens förslag på en offensiv tågsatsning.

– Det vore klädsamt om politikerna, inklusive statsministern, avvaktade
tills vi lagt fram hela vårt förslag, säger Jonsson och efterlyser
bättre disciplin från politikernas sida, skriver Göteborgs-Posten.

Det ska bli intressant att se vad regeringen kommer att hitta för
åtgärder för att komma åt transportsektorns utsläpp. Och de måste minska åtskilligt
om Sverige ska klara EU:s krav på att minska utsläppen med 17 procent.

Om bloggen

Susanna Baltscheffsky har bevakat miljö- och klimatfrågor på SvD sedan 1995. I bloggen skriver hon snabba miljönyheter, både från Sverige och internationellt, om politik, vetenskap och debatt. Här hittar du också nyheter som inte syns i det dagliga flödet.

Kontakta Susanna Baltscheffsky
Susanna Baltscheffsky

Först sprack enigheten klimatberedningen om hur klimatmålet ska se ut.
Sedan kom TT med uppgiften att statsminister Fredrik Reinfeldt hade sagt att Sverige ska vänta några år med att bestämma klimatmålet för Sverige. Först ska FN-förhandlingarna i Köpenhamn 2009 visa om fler länder än EU åtar sig bindande utsläppsminskningar. Sedan ska EU bestämma om medlemsländernas gemensamma ambitioner ska höjas från minus 20 till minus 30 procent.

Samtliga oppositionspartier gick i taket och vänsterpartiets Wiwi-Anne Johansson konstaterade att allt det arbete som hon övriga ledamöter i klimatberedningen hade lagt ned tycligen var förgäves.

Även miljöministern bör ha haft anledning att fundera över vad hans chef egentligen menade. Andreas Carlgren deklarerade tydligt både vid sin pressträff i måndags och i ett pressmeddelande att han ”räknar med att i höst lägga en klimatproposition som presenterar ett nationellt mål med den ambitionsnivån”, vilket är en minskning med 38 procent till år 2020.

Så – blir det ett nationellt klimatmål i höst eller inte?

I dag är beskedet från Carlgrens presekreterare Thomas Uddin att det Carlgren sa i måndags gäller. Några andra signaler har inte miljödepartementet fått.

Reinfeldt säger samtidigt åter till TT att ”målet kan inte slås fast” innan det finns ett nytt internationellt klimatavtal.
Och när SvD frågar säger Reinfeldt att det svenska klimatmålet som kommer i höst är preliminärt.

Enligt Uddin är det samma sak som Carlgren kallar för kontrollstation. Efter att resultaten från EU och FN är klara, ”ska det nationella målet slutgiltigt fastställas vid en kontrollstation. Därefter kommer regelbundna kontrollstationer genomföras. ”, skrev Carlgren redan i måndags.

Exakt svar om det svenska klimatmålet dröjer tydligen till efter 2009.

Susanna Baltscheffsky

Vilken vårdag! Solen har öst på för fullt från himlen och när jag var ute vid Stockholms universitet efter att ha föreläst på en kurs i miljövård såg jag en slänt som var alldeles gul av vintergäck som vände sina kronblad fullt utslagna mot solen.

I måndags gick jag en lång promenad på Järvafältet och spanade efter tofsvipor. De hör till de tidiga vårfåglarna och borde kunna ha landat redan efter den här varma vintern. Men nix. Inte ens ett läte nådde mina ören. Inte för att jag kan så många fågelläten, men de här låter ungefär som ljudeffekterna i ett elektroniskt spel. De kan inte förväxlas med något annat.

Den som vill följa vårens ankomst via fåglarna kan gå in på rapportsystemet svalan. Där kan man se att fler tofsvipor än normalt har kommit, och i dag på eftermiddagen har enstaka exemplar synts till så nära som vid Västerås och Örebro.

Men det måste väl vara en rekordvarm januari, tycker många. Varken skidor eller skridskor har det gått att åka i Stockholmstrakten på hela vintern. Svaret är nej. Enligt SMHI var januari en av de varmaste som uppmätts sedan mätserien började 1879, men inget rekordår utom på Landsort. I Svealand och Götaland var 1989 varmast hittills, och i Norrland står sig rekorden från 1925, 1964 och 1973.

Den som vill fördjupa sig kan titta i häftet över varmaste och kallaste månaderna under 1900-talet, från SMHI.

Har dock inte sett någon mätserie över Sveriges medeltemperaturer sedan starten på mätningarna, men det finns säkert någonstans på SMHI:s hemsida.

Susanna Baltscheffsky

Hur många timmar som min son har stått på skärgårdsklipporna med kast- eller metspö går inte att räkna.
Så fort det fanns möjlighet ville han ut och testa sin lycka, timme efter timme. Suget efter rycket i linan var omättligt, år ut och år in. Nya drag stod högst på önskelistan både till jul och födelsedag och fiskelådan och dess innehåll växte med tiden. Att ett barn kan ha så mycket tålamod.

Men så slutade det nappa. Inte ens en abborre som slet sig kunde han glädjas åt längre, ännu mindre en bamsig gädda. Hans intresse sjönk som ett blysänke. Snart kom rapporterna från Fiskeriverket och länsstyrelsen om att fiskynglen i vår del av skärgården hade försvunnit.

Nu förstår jag att sonens fiskeintresse har mycket större värde än de ganska många fiskar han drog upp innan de försvann. Redan för ett par år sedan upptäckte de amerikanska forskarna Oliver Pergams och Patricia Zaradic att antalet besök i USA:s nationalparker började sjunka drastiskt i början av 1990-talet, efter en stadig ökning som hade varat i 50 år. De kunde visa att nedgången hängde ihop med att fler och fler fick tillgång till internet hemifrån, och tv-spelens intåg i vardagsrummen.

Förra veckan publicerade forskarna en ny undersökning där de konstaterade att intresset för utevistelser började vända vid samma tidpunkt även i Japan och i Spanien. De konstaterar att utvecklingen kan få besvärliga konsekvenser: Den som känner ansvar för miljön bygger det ofta utifrån egna naturupplevelser, särskilt i barndomen. Det finns också ett samband mellan hur långa och många vistelser man har gjort i naturen och det engagemang man känner.

Risken är att engagemanget för naturvård minskar när många saknar egna upplevelser av vad som finns där ute, resonerar forskarna. Om du inte kan skilja en mindre hackspett från en större, så är det svårt att bli upprörd över att den mindre försvinner. Och hur många sörjer urskogsområden eller slåtterängar om de inte har upptäckt myllret av fascinerande växter och insekter som finns där?

Ett alkärr kan vara vackert som konst för den som ser kabbeleka, vitsippor, grodyngel och gäddnate, medan andra ser en dyig pöl. På samma sätt kan en spikklar skogssjö vara skrämmande för den som vet att så ser bara en svårt försurad sjö ut.

Och en som inte längre
får napp från klippan, engagerar sig mer i varför fisken har försvunnit än den som aldrig ens har stått där med kastspöet.