X
Annons
X

Susanna Baltscheffsky om klimat & miljö

Susanna Baltscheffsky

Susanna Baltscheffsky

Idag rasslar det in förslag på hur koldioxidutsläppen kan minska.

– Aftonbladet rapporterar att statsminister Fredrik Reinfeldt plockar upp sin danske kollega, Anders Fogh Rasmussen, med regeringsplanet på väg till EU:s toppmöte i Lissabon. Besparingen på 15 ton koldioxid är naturligtvis marginell, men som symbolhandling nog så viktig. Om hälften av statscheferna följer Reinfeldts exempel till nästa möte så halveras utsläppen för resorna i ett slag. En bra början på EU:s mål att halvera de totala utsläppen till år 2050.

– Moderaten Lars Lindblad vill att riksdagens 10 000 flygresor årligen ska klimatkompenseras och att fler resor görs med tåg.

Sex myndigheter lämnar en lång lista på förslag om effektivare energianvänding och mindre utsläpp från transporter. Kilometerskatt på tung trafik, massiv vindkraftutbyggnad, satsning på solenergi, skatt på nya dubbdäck, mm.

Naturskyddsföreningen lämnar också en lång lista till regeringen på hur de svenska utsläppen kan minska med 40 procent till år 2020.

Om bloggen

Susanna Baltscheffsky har bevakat miljö- och klimatfrågor på SvD sedan 1995. I bloggen skriver hon snabba miljönyheter, både från Sverige och internationellt, om politik, vetenskap och debatt. Här hittar du också nyheter som inte syns i det dagliga flödet.

Kontakta Susanna Baltscheffsky
Susanna Baltscheffsky

Förra året var snudd på en katastrof för skidnäringen i Alperna. Snön kom inte förrän slutet av januari, våren var tidig och varm. Då kom också flera larmrapporter om glaciärernas avsmältning som fick stor uppmärksamhet på grund av värmen.

Men i år är försäsongen den bästa på 30 år, till glädje för alla skidåkare och liftägare, rapporterar www.snow-forecast.com. I Österrike, Tyskland och delar av Schweiz är skidåkningen i full gång.

Nu var det väl ingen som trodde att alla vintrar skulle bli lika dåliga som den i fjol, men i dystra stunder kan det kännas som om vi enbart lever med klimatförändringarna och nästan har glömt bort att både väder och klimat varierar år från år. Årets svenska sommar, till exempel, var ju ett tydligt exempel på det, jämfört med glassarsommaren 2006.

För amerikansk skidåkning är det däremot ingen höjdare – än så länge. Bara 10-20 centimeter snö i Klippiga Bergen. (En läsare blev väldigt upprörd när jag skrev Rocky Mountains senast, så det är bäst att hålla koll på språket).
Hur säsongen blir där återstår alltså att se.

Susanna Baltscheffsky

Att flyget släpper ut koldioxid och andra klimatpåverkande gaser vet egentligen alla. Trots det blev uppmärksamheten stor kring mina artiklar om turism och klimat i förra veckans SvD.
Det finns invändningar mot att peka ut flyget som ett problem. En sådan helt relevant invändning är att flyget bara står för cirka tre (3) procent av de totala utsläppen av klimatpåverkande gaser.

Skälet till att jag ändå ville lyfta frågan är att det är en sektor vars utsläpp kommer att öka, och medan andra stora utsläppskällor är på väg att minska, i alla fall i industriländer.

Fakta som inte kom med i artiklarna är det nu är mellan två och tre procent av jordens befolkning som flyger. Ju fler som får råd att flyga, desto fler kommer att göra det. Forskaren Paul Peeters, vid universitetet i Breda, Holland, har räknat ut att:
år 1990 gjorde kineserna 600 000 utrikesresor med flyg
år 2006 gjorde de 34 miljoner utrikesresor med flyg
år 2020 kommer de att göra 100 miljoner utrikesresor med flyg.

Det är ett exempel på varför flyget har klimathotet att tackal under de kommande åren.

Susanna Baltscheffsky

Förra veckan kom Veckans Affärer med sitt andra gröna nummer, det första kom förra året vid den här tiden. Tidningen är fullmatad med väl genomarbetade och intressanta artiklar, matnyttig information och nyheter.

Inte minst tänkvärd är Pontus Schultz inledningskrönika ”Vem tar täten?” där han konstaterar att ledarskapet i Sverige på klimatområdet är svagt, både inom näringslivet och politiken. Så här skriver han:

”Fram till att de kraven och regleringarna finns på plats måste näringslivets företrädare visa ledarskap. Utrymmet är totalt. Debatten om den gröna kapitalismen präglas fortfarande av stor ängslighet, där ingen sätter ned foten.
Gör det!”

Att ledarskapet är fundamentalt i klimatengagemanget, vare sig det är politiskt eller drivet av eget samvete eller av affärsmöjligheter, är det knappast någon som ifrågasätter. Men det tål att upprepas, vilket Pontus Schultz gör med eftertryck.

Ledarskapet från västvärlden är helt avgörande för att Kina, Indien och andra snabbt växande länder i Tredje världen ska gå med på några som helst avtal som hejdar de snabbt ökande utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.

Efter någon timme av riktigt bra läsning råkar jag snegla i redaktionsrutan. Och just där faller glansen från hela numret. Var och en i VA:s redaktion svara på frågan ”Var går gränsen för ditt miljöengagemang?” Att döma av svaren så har inte klimathotet satt särskilt djupa spår bland tidningens medarbetare.

Redaktör Jonas Malmborg: ”Rör inte min Landrover Defender”.
Chefredaktör Pontus Schultz: ”Jag älskar kött och jag grillar”
Nyhetschef Leila El-Sherif Wollheim: ”Vid min SUV”
Börschef Per Olof Lindsten: ”Rör inte minV6:a”
Reporter Pontus Herin: ”Det vore tråkigt att sluta flyga”
Reporter Cecilia Aronsson: ”Vid Atlantkusten, där tar jag planet”
Reporter Emanuel Sidea: ”Flyga”.

Inget av ovanståde krav eller vad man ska kalla det är något problem om flyget eller bilarna drevs med förnybar energi eller om alla kompenserade för sina koldioxidutsläpp, vilket de kanske gör men det framgår inte.

Men varför blev det så viktigt att markera att gränsen går vid just de törstiga motorerna och de bränsleslukande flygresorna? Ska alla andra visa ledarskap utom just de som skriver om klimathotet och berättar hur svåra problem vi alla har att tackla?

Just nu letar översvämningsdrabbade mexikaner i Tabasco efter nära och kära som försvann när regnet dränkte deras hus och hem. Har det inte något med våra flygresor och starka bilmotorer att göra?

Det finns också några redaktionsmedlemmar som verkar bry sig, Torbjörn Carlbom har inga gränser, Niklas Johansson påpekar att koldioxiden inte har några gränser. Och några till.

Alltså, jag fattar också att det där var tänkt att vara en kul grej. Men hur roligt blev det?

Susanna Baltscheffsky

San Francisco har förbjudit dem, hela Kalifornien har också infört restriktioner för vilka som får använda dem fritt. I Storbritannien har en eldsjäl fått hela sin by att avstå. Nu är New York City också på gång. I Irland är de beskattade och i Australien förbjudna i vissa delstater.

Korståget mot plastpåsar har tagit fart.

I spåren av västvärldens nyväckta engagemang kring klimathotet så har plastpåsarna i snabbköpen hamnat i fokus. Snabbköp över en viss storlek får inte tillhandahålla plastpåsar i San Francisco och i övriga Kalifornien måste de ha ett system för insamling av påsarna.

Även i Sverige har designade tygkassar börjat dyka upp som ett miljövänligt alternativ till plastpåsen. Och det finns väl inget att invända emot. Allt som minskar onödigt slöseri med naturresurser är bra, och nu är det minst tio år sedan tygkassarna hade sitt genombrott under Sveriges Agenda 21-epok.

Men det gäller att skilja på myggor och kameler. Fylla suv:en med tygkassar efter besöket vid närmaste köpcentrum håller inte hela vägen till ett hållbart samhälle. Jag har inte sett någon livscykelanalys av hur mycket olja den svenska plastkassekonsumtionen kräver, eller hur stora utsläppen av klimatgaser blir.
Men jag gissar att det inte är så mycket, jämfört med vad bilturen till ICA orsakar, för att inte tala om senaste weekendresan till någon trevlig storstad.

För egen del försöker jag komma ihåg att ta med några av de plast- eller pappkassar som svämmar över under diskbänken hemma. Det lyckas ibland. På den punkten är det ingen skillnad mellan tyg- och begagnade plastpåsar – de är lika svåra att komma ihåg.

Hur mycket utsläpp och miljöpverkan orsakar förresten tygkassarna av bomull?