X
Annons
X

Resebloggen

Karin O’Mahony

Karin O’Mahony

FOTO: CLAUDIO BRESCIANI/SCANPIX

Så här års brukar andra länder upptäcka Sverige som resmål och en hel del fokus hamnar förstås på Stockholm. Nu senast är det CNN:s tur att rapportera om varför amerikaner på Europaturné bör svänga förbi vår huvudstad. Astrid Lindgren? Check. ABBA? Check. Skansen? Check. Stadshuset? Check. Nobelmuseet? Check.

Nu vill vi ha dina smultronställen i stan. Vilka är dina bästa Stockholmstips för turister? Kommentera eller mejla mig så ska jag försöka svänga ihop en läsarguide!

Fler läsartips om olika resmål hittar du här.

(Tipsen som skickas in kan, förutom att resultera i en artikel här på SvD.se, också komma att publiceras i papperstidningen eller på minTur.se.)

Karin O’Mahony

Jamenvisst. Det är ju sånt här Twitter ska användas till.

Finns även på Facebook.

Per Johnsson

De grekiska öarna Skiathos och Skopelos tillhör sommarens hetaste kometer på turisthimlen. Anledningen är förstås att folk vill uppleva de romantiska miljöerna från succéfilmen Mamma Mia som spelades in här. Men det finns ett litet problem: det nästan bara kvinnor som kommer hit. Snedfördelningen är mest märkbar på Skiathos där det går tre kvinnliga turister på en manlig.

Detta har föranlett turistmyndigheterna på de båda öarna att gå ut med följande något ovanliga vädjan: Vi vill att fler män reser hit och gör kvinnorna sällskap.

Det skriver den norska tidningen Aftenposten.

Män som känner sig manade stöter dock genast på problem då sommarens charterplatser i det närmaste är slutsålda. Och eftersom det inte finns något reguljärt direktflyg från Sverige måste flygresan till öarna gå via en mellanlandning i Aten.

Men det kanske det kan vara värt.

Per Johnsson

Ska du till Antalya i Turkiet? Är du sugen på riktigt god mezes? Missa då inte Restaurant Gaziantep som ligger vid Atatürkparken. Jag har inte varit där själv, men jag har fått stället beskrivit för mig av en god vän och kollega som inte bara rest mer än de flesta svenskar i Turkiet, han har också författat en tegelsten till guidebok om landet. Så han vet vad han pratar om. Han säger så här:

Ta dig till Restaurant Gaziantep, peka på menyn och köket trollar fram underbara mezes (smårätter) och träkolsgrillat lammkött. Njut kvällen tillsammans med traktens folk, turkisk musik och kanske ett glas av det anisdoftande brännvinet raki.

Gazianteps kök tillhör tveklöst de mest mest välsmakande och prisvärda i hela Antalya

Jag litar på honom och tänker besöka restaurangen nästa gång jag är i Antalya.

Adressen är Konyaalti Caddesi, Atatürkparken, telefon +90 242 241 71 50.

Karin O’Mahony

Vart har du flugit? Hur långt har du flugit? Vem har du flugit med?

Ibland är det inte helt lätt – om det är nödvändigt eller ej är upp till var och en – att hålla reda på alla turer man gjort kors och tvärs över jordklotet. Men tillhör du dem som vill veta exakt hur länge du suttit i en Boeing 737:a sammanlagt så är nog sajten Flight Memory något för dig.

Här samlas all din personliga flygstatistik – bland annat kan man hålla reda på hur många resor till månen ens flygmil räcker till. Och för dig som vill skryta lite extra med hur bereeeest du är finns också möjlighet att köpa en Flight Memory-affisch med alla dina flygturer. Se där en present till någon som har allt och en extra vägg över.

Sajten började som tyska Flugstatistik, och startade i engelskspråkig version efter förfrågningar.

Per Johnsson

18 hål, 72 par och 137 mil från första tee till sista green. I höst öppnar världens längsta golfbana i Australien.

Golfbanan, eller resrutten, heter Nullarbor Links Golf Course och sträcker sig från Kalgoorlie i Western Australia till Ceduna i South Australia, med ett hål i varje deltagande stad på sträckans väg, skriver Bortabra.se.

Mellan vissa hål skiljer så mycket som tio mil.

Golfreserundan bjuder på sevärdheter som Ceduna där det produceras 12 miljoner ostron varje år, Cocklebiddys enorma undervattensgrottor samt Australiens guldhuvudstad Kalgoorlie.

Golfrutten öppnar den 22 oktober i år med en tävling som börjar i Ceduna och slutar i Kalgoorlie fem dagar senare.

Karin O’Mahony

Kyrkogårdsturism är ju ett högaktuellt ämne inte minst i samband med Michael Jacksons död, som kulturen också skrev häromveckan. Och turisters vilja att besöka folks gravar har ju funnits längre än så – alla från den okände soldaten till Jim Morrison och Kurt Cobain har ju blivit föremål för turisters intresse långt efter sin död.

Av någon anledning har jag alltid gillat att besöka kyrkogårdar, oavsett graden av kändisgravar på plats, och särskilt under mina resor. Det finns något med själva funktionen av en gravplats som gör att man känner sig nära inpå ett folk, ett land eller en kultur – antar att det handlar om det universella behovet att på något sätt ta hand om sina döda. Det kan säga väl en hel del om ett samhälle och/eller dess historia. Vita kryptväggar med ingraverade porträtt, överfulla nedsänkta hål där gråa stenar lutar sig mot varandra eller välskötta, minutiöst landskapsarkitektritade fält är bara några exempel.

Så inte är det särskilt förvånande att världsarvslistade Skogskyrkogården nu satsar ytterligare på turism (via Travel News). Sedan länge ett självklart utflyktsmål för stockholmare under allhelgonahelgen – åk dit om ni inte varit där och får chansen, det är folkfest a la fotbollslandskamp (komplett med överfulla tunnelbanetåg) – kommer man nu att ha sitt nya besökscentrum öppet hela sommaren och varje söndag i september. Kafé, guidade visningar och en ny sajt finns också att tillgå.

Så här såg det ut när jag var där i fjol:

Karin O’Mahony

Semesterdags! När ni läser detta sitter jag på planet till Dublin och om några dagar går färden vidare till Kilkenny. Tänkte därför passa på att avliva myten om Kilkenny-ölets popularitet i dess hemstad. Att beställa det på en pub som inte hör till själva bryggeriet är, som en tidigare kollega snyggt formulerade sig, att likställa med att beställa en polkagris i Gränna.

Själv blev jag varse detta mitt första besök i staden för några år sedan. Beställde glatt två pints Guinness och en Lucozade (sliskig neonfärgad sportdryck/läsk) till bordssällskapet och en pint Kilkenny till mig själv. Bartendern rynkade på näsan.

– Det ska du inte dricka. Det dricker ju bara turister.

Jag var – är – visserligen turist, men det verkade han ju ha fattat ändå. Bad honom istället hälla upp något liknande som han kände sig bekväm med att servera. Innehållet i glaset jag fick hade ungefär exakt samma rödbruna nyans som Kilkenny. Och smakade likadant.

– Smith-wicks, läste jag högt från glasets logotyp.

Bartendern himlade sig, men hade visst överseende.

– Smithicks, rättade han mig. Tyst w.

Om Wikipedia har rätt är också enda skillnaden mellan sorterna den lilla skumkronan som blir när man häller upp en Kilkenny. I övrigt kan sägas om staden att den är klart värd ett stopp på en eventuell irländsk road trip, förutsatt att man ska söderut i landet från huvudstaden. Visserligen liten – omkring 20 000 invånare – men jämfört med valfri svensk stad av samma storlek, tja, låt oss säga att antalet pubar per capita är en aning högre.

Förutom besök på dem, och på stadens slott, rekommenderas shopping längs High Street (bilden), lunch på Langtons, fika på the Marble Tea Rooms och kanske en promenad längs floden Nore. Den som lyckas tajma in sitt besök under någon av de många festivalerna (musik, konst, standup comedy med mera) gör också klokt i att kolla upp programmet.

Ja, och så bryggeriet då. Det bryggs ju trots allt annat än Kilkenny där.

Karin O’Mahony

För andra året i rad kommer papperskorgarna runtom i Helsingfors att tacka för skräpet man slänger i dem. Inte bara på finska heller – svenska, japanska, ryska, engelska, polska och tyska artighetsfraser kommer att yttras varje gång någon slänger ett glasspapper vid Sibeliusmonumentet. Även Esplanaden, Tempelgatan och SEnatstorget drabbas av de snacksaliga soptunnorna. Och inte nog med det, de är musikaliska också.

Exakt varför de inte längre talar sydeuropeiska språk framgår inte, men här bevis för att de gjorde det förra sommaren:

Karin O’Mahony

Ni vet hur det är första kvällen när man kommer till en ny stad. För varmt, för hungrig, för lite koll. Tur då att Cristina som överlämnade nycklarna till hyrlägenheten på Pizza Civica i Alghero kunde kroglivet bättre.

Efter att ha försäkrat sig om att vi åt fisk visade hon oss till Mabrouk (Via S Barbara 4, i gamla stan), ett hål i väggen med en smal vindlande trappa upp till vita stenvalv där vårt sällskap på fem fick bord direkt (boka kan dock vara klokt).

Inga menyer syntes till – ofta ett gott tecken – men en kanna vitt vin och en brödkorg ställdes fram illa kvickt. Därefter rätt på rätt: sallad med blåmusslor och bläckfisk, tre olika pastarätter med havskräftor, krabbklor och hjärtmusslor, grillade skaldjur och ett antal hela fiskar med rostad potatis och grönsaker. Allt dagsfärskt, naturligtvis. Som avslutning tre små desserter på samma fat och espresso. 40 euro kostade kalaset – inte helt billigt men oj så värt det.

Alghero har visserligen flera helt okej restauranger med något bättre läge – utsikt över hamnen och så vidare. Men för den som vill ha en riktigt bra smakupplevelse är det absolut värt att leta sig in i gränderna och skippa uteserveringarna – som förresten ändå brukar resultera i ett tioprocentigt påslag på notan. Frisk luft kan man ju njuta av på kvällspromenaden efter brakmiddagen istället: