Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt har blivit en teaterpjäs och ska nu bli långfilm.

Boken är en otroligt spännande skildring av svensk politisk samtid och ett maktdrama bakom kulisserna, som bland annat ställer frågor om vad människor är beredda att offra för makten – visioner, ideal och medmänniskor”, säger Malin Idevall på Nordisk Film i ett pressmeddelande.

Detta är milt talat närmast groteskt. Men den vettiga delen av socialdemokratin har nog begått ett stort misstag som inte tydligare hanterat frågan om varför det var omöjligt att låta Juholt sitta kvar. Om teater- och filmversionen blir det som gäller är det faktiskt tragiskt.

Svensk socialdemokrati är värd ett bättre öde.

Här något av det jag skrivit tidigare i ärendet.

En anständig man: Sven-Erik Österberg

3 november 2014 kl 15:15 |

I veckans nummer av Affärsvärlden finns en intressant intervju med landshövding Sven-Erik Österberg. I Daniel Suhonens Juholtbok blir han kölhalad som en stor skurk som av mystiska, politiska skäl såg till att Håkan Juholt tvingades avgå.

Österberg säger previs som det var:

”Det Suhonen inte skriver särskilt mycket om är vilken turbulent tid det var i partiet. Partiet var i djup kris och vi hade opinionssiffror på 22 procent. Den krisen hade inte skapats av verkställande utskottet. Endera tar man sitt ansvar i styrelsen eller också lämnar man styrelsen. Jag ångrar inte en sak jag gjorde i VU. Det som gjordes var fullständigt nödvändigt.”

Så klokt, så rätt.

Han tillägger: ”Det som däremot irriterar mig är att det går att få tag i VU-protokoll som är hemligstämplade i 50 år.”

Det är inte svårt att gissa hur Suhonen fick tag på protokollen.

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/11/03/en-anstandig-man/

 

Det Suhonen inte förstår

21 oktober 2014 kl 11:11 |

”Ett parti som vill vinna och framför allt behålla förtroende ska akta sig för att hävda att det kan uträtta mer än vad en kylig analys av de faktiska förutsättningarna ger utrymme för. En annan (lärdom) är att socialdemokratin inte kan leva på gammalt förtroendekapital. Många må tycka att det var bättre förr och längta tillbaka dit. Men att socialdemokratiska regeringar på 1950- och 60-talen kunde vara de goda gåvorna givare skapar ingen förtröstan idag. Tvärtom skapar alltför frikostiga utfästelser och löften misstro. Folk har lärt sig att gåvorna kan tas tillbaka när statens pengar inte räcker för allt den lovat.”

Så skrev Kjell-Olof Feldt i boken ”En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris” (2012). Varken den boken eller Feldts ”Alla dessa dagar…I regeringen 1982 – 1990″ (1991) ingår i den referenslitteratur Daniel Suhonen hänvisar till i sin Juholt-bok. Det är synd.

Daniel Suhonen förstår varken det parti han älskar och än mindre den tid han lever i. Detsamma gäller de som nu hyllar boken och tror att den har något viktigt att säga som socialdemokratins framtid.

För det första var det den socialdemokratiska valberedningen som kuppade fram Håkan Juholt till partiordförande. Detta var ett svek både mot Juholt och mot partiet. Att ingen fokuserar på detta är för mig – som utomstående – helt obegripligt.

För det andra fanns det ingen hjälp i världen som skulle kunnat se till att Juholt förblivit partiordförande. Inte ens Daniel Suhonen hade kunnat göra det och den insikten finns faktiskt av och till i hans bok om Juholt. Suhonen är verkligen ingen dumskalle, han är bara en naiv politisk romantiker som tror att retorik och politik är samma sak.

För det tredje var det självklart det verkställande utskottets uppgift att se till att Juholt försvann från partiordförandeposten. Suhonens initierade skildring avslöjar främst bristen på civilkurage i detta mäktiga utskott. Ingen vågade hålla i yxan och processen blev på tok för utdragen.

För det fjärde är Suhonens digra bok – och hans artikel i DN idag – en illustration av den naivitet som Feldt skriver om. Det socialdemokratiska partiets retorik har aldrig på allvar gjort upp med sina nostalgiska myter om ”hur det var” som om utbyggnaden av välfärdsstaten i efterkrigstidens ekonomiska dynamik skulle kunna kopieras i en samtid av globalisering och behov att stärka svensk konkurrenskraft på alla områden. Och det gör man inte genom en juholtretorik som byggde på en outtalad föreställning om att det bara finns ett land på jordklotet: socialdemokratins Sverige.

Efter 90-talskrisen har socialdemokratin bedrivit realpolitik – från Ingvar Carlssons EU-medlemskapsansökan till Göran Perssons hårdhänta men nödvändiga arbete med att koppla svenska statsfinanser till verkligheten. Tyvärr har den processen inte influerat den socialdemokratiska retoriken, vilket skapat den absurda situation som Håkan Juholt är den främsta symbolen för.

Han håller ett helt absurt tal när han väljs. Ett tal signerat Suhonen med flera – alla upphovsmän fast förankrade i en nostalgisk dröm. Utan verklighetskontakt. Stefan Löfven har ingen lätt uppgift som efterträdare och det är ingen tillfällighet att hans valrörelse 2014 främst präglades av tystnad och hänvisningar till att han skulle se till att saker och ting blev bättre efter valet. Talet om att ”någonting gått sönder” har tolkats som en anspelning på Reinfeldtregeringens politik men i själva verket är det den socialdemokratiska självbilden som gått sönder och som fortsatt är trasig.

Kommer svensk socialdemokrati att anpassa sig till verkligheten. Att nu ha en del av regeringsmakten (delad med MP och i praktiken med V) kommer innebära en svår resa framöver. Det förstår inte Daniel Suhonen, Göran Greider med flera. Kulturvänstern vårdar minnet av den socialdemokrati som fanns en gång för länge sedan.

Det behövs fler än Kjell-Olof Feldt som berättar om hur verkligheten ser ut. Jag tror att svensk politik behöver en klok socialdemokrati. Men då gäller det att lägga parentesen Juholt åt sidan och se framåt. Inte bakåt.

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/10/21/det-suhonen-inte-forstar/

 

Mer spännande än Suhonen

16 oktober 2014 kl 21:21 |

Jag har nu lämnat Suhonens Juholt-bok för en mycket mera spännande och mycket mera lättläst bok: Lindberg/Ljunggren ”Från jämlikhet till effektivitet – om lärande socialdemokrati under 1980-talet” (Hjalmarson & Högberg). Det är en populärt hållen men vetenskaplig analys av den socialdemokratiska ekonomisk-politiska omsvängningen under 1980-talet.

Jag tror att den har relevans också för diskussionen om Håkan Juholts öde. Han företrädde en nostalgisk socialdemokrati som på ett diffust och i kulturvänsterretorik drapaderad retorik sökte sig tillbaka till ett idealiserat förflutet, till en tid då socialdemokratin bekämpade marknadsekonomi (kapitalism) och eftersträvade offentliga monopol.

När jag läser om Juholt ser jag tydligt likheterna med Sverigedemokraternas nationalromantiska drömmar. Här finns en mötespunkt som kanske med tiden kan bli betydelsefull.

”Från jämlikhet till effektivitet” belyser ur flera olika infallsvinklar hur socialdemokratin möter en ny ekonomisk verklighet där nationsgränser inte längre spelade den roll de haft längre tillbaka under efterkrigstiden. Men den viktigaste förändringsfaktorn var de svenska medborgarnas ökade önskemål om att inte styras av anonyma byråkratier, att få ett större inflytande över sina egna liv. Olof Peterssons maktutredning är bara ett exempel på en sådan vändpunkt. Debatten om fondsocialismen en annan.

Stefan Löfvens socialdemokratiska parti tycks nu i samverkan med V och MP göra ett nytt försök att bedriva Juholtpolitik. Det är högst osannolikt att detta blir en kommande framgångsberättelse. Snarare finns det anledning för dagens socialdemokratiska ledning att dra lärdomar av ”Från jämlikhet till effektivitet”. Alternativet är kanske att överta SDs politik ?

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/10/16/mer-spannande-an-suhonen/

 

Klassförrädaren Tage Erlander

18 oktober 2014 kl 14:14 |

Den centrala, övergripande tesen i Daniel Suhonens Juholt-bok är att varje antydan av närhet mellan socialdemokrati och näringsliv är klassförräderi, politisk kapitulation. Även tanken på en socialdemokrati som söker medelklasstöd avfärdas med hårda ord.

I Tage Erlandets dagbäcker som nu nått fram till 1966 – 67 kan följande citat hämtas:

”Jag har aldrig angripit näringslivet. Blandekonomin förutsätter ett väl fungerande  näringsliv.” (sid 146)

 ”Ingvar berättade att att Sifos senaste Gallup visade helt katastrofala siffror för oss. Mittenpartierna ensamma var större än [vi]. Bara nu partiexpeditionen ville ta detta på allvar. Vi måste göra något verkligt effektivt för att nå medelklassen och tjänstemännen.” (sid 157)

Förmodligen är det bara August Palm och Daniel Suhonen som är riktigt att lita på.

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/10/18/klassforradaren-tage-erlander/

 

 

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

Tidskriften Dagens Samhälle har på några år blivit en mycket intressant och betydelsefull aktör i samhällsdebatten. I veckans nummer finns flera artiklar som förtjänar stor uppmärksamhet.

Professor Magnus Henrekson och docent Andreas Bergh följer i en helsidesartikel upp resonemangen från den viktiga boken ”Varför går det bra för Sverige ?” som utkom för tre år sedan. Det är en lång artikel och resonemangen bör läsas i sin helhet men slutsatsen är denna:

”Flera av de reformer som bidragit till att främja Sveriges utveckling – såsom skattereformen, pensionsreformen och budgetlagen – tillkom efter grundligt utredande och mödosamma förhandlingar över blockgränsen. Nuvarande riksdagsöverenskommelse innebär i kontrast till detta att det ena blocket låter det andra hållas. Det bådar inte gott för framtiden.” 

Domen över Decemberöverenskommelsen kommer bli hård.

Professor Bo Rothstein intervjuas och säger en hel del som är i strid med samtidens politikerföreställningar. T ex detta:

”Gå inte Sverigedemokraterna till mötes, men erkänn problemen de pekar på och kom med lösningar, istället för att trycka ‘rasister’ och andra stämplar på den. Väljarna vill att politikerna ser de problem som de själva ser. Den beröringsskräck vi sett är inget svar.”

I veckans utgåva finns också en intressant genomgång av de 16 största välfärdsbolagen och den som läser den inser hur ogenomtänkt S/MP/V-överenskommelsen om ”vinst i välfärden” är. Den utredning som Ilmar Reepalu nu ska göra är ännu ett tecken på att Sverige är på väg åt helt fel håll och att konsekvenserna av det politiska vanstyret – brett politiskt förankrat tyvärr – kommer att bli förödande för landet.

 

Janerik Larsson

David Willetts lämnar aktiv brittisk politik i och med valet nästa vecka. Han började som 26-åring hos finansminister Nigel Lawson och två år senare kom han till premiärminister Margaret Thatchers Policy Unit. Han har nu senast suttit i David Camerons regering som universitets- och forskningsminister. Han har ett mycket gott anseende som en av sitt partis främsta intellektuella. Nu är han professor vid King’s College i London,

I nya numret av tidskriften Standpoint recenserar han Blairmedarbetaren Michael Barbers nya bok How to Run a Government So that Citizens Benefit and Taxpayers Don’t Go Crazy. Barber arbetade  med genomförandet av Blairs reformer.

Det slog mig att vi kanske alltför sällan har detta perspektiv på svensk politik trots rapporter från Riksskatteverket etc. Hur ser det ut inne i regeringsmaskineriet idag hos Stefan Löfven. Vem har koll på genomförande ?

Här tänkvärda ord från recensionen:

Once the policy or the strategy is formulated you then have to deliver it. This is where Michael Barber really gets going. Implementation is what truly interests him. I worked in the Number 10 Policy Unit 30 years ago and if I had my time again I would do more to follow up on implementation. We did try to spend a day a week out of London just seeing how things were going in the hospital or the business or the benefit office. Often Margaret Thatcher appreciated the notes we wrote for her afterwards with a bit of the salty reality to them. But instead it is easy to be seduced by the sweet smell of freshly baked policy and not focus on the tricky job of what happened afterwards. The final product is not the ministerial speech or the policy statement or even the legislation; the final outcome is when services and people’s lives are better.

Janerik Larsson

I New York Times finns idag en intressant artikel av en argentinsk skribent om hur man kan se på likheten mellan när Argentina ställde in betalningarna på sina lån 2001 och det som kan komma om Grekland gör detsamma.

Först:

When President Adolfo Rodríguez Saá told Congress on Dec. 23, 2001 that “the Argentine state will suspend the payment of its foreign debt,” legislators jumped to their feet with joy. Their cheering quickly morphed into a chant of “Ar-gen-ti-na! Ar-gen-ti-na!”

Sedan:

The sense of triumph was short-lived. A week after announcing the default, Mr. Rodríguez Saá resigned. Soon, Argentina lurched into nightmarish chaos.

Economic activity was paralyzed, supermarket prices soared and pharmaceutical companies withdrew their products as the peso lost three-quarters of its value against the dollar. With private medical insurance firms virtually bankrupt and the public health system on the brink of collapse, badly needed drugs for cancer, H.I.V. and heart conditions soon became scarce. Insulin for the country’s estimated 300,000 diabetics disappeared from drugstore shelves. With the economy in free fall, about half the country’s population was below the poverty line. The country’s middle class took to the streets by the tens of thousands with pots and pans held high, clanging them in what became the echoing beat to Argentina’s 2002 social collapse. “From now on, I sleep with my casserole beneath my bed,” said one woman, proudly proclaiming her commitment to the protest movement. A run on the banks had already forced the resource-starved government to enact the most draconian economic measures in Argentina’s history. Savings accounts totaling $66 billion were frozen across the country.

Janerik Larsson

SEKO anar politiska påtryckningar. Vad det handlar om är ju politiska beslut.

SR:

Vattenfall presenterar nu planer på att stänga Ringhals 1 och 2. Anledningen är vikande lönsamhet och ökade kostnader.

På Ringhals är personalen besviken och säger att det känns surt. 

– Jag anar politiska påtryckningar – tydliga. De skatterna som läggs på oss i hela den här branschen just nu gör det närmast outhärdligt, säger Sekos representant Mårten Walfridsson till P4 Halland.

Ringhals 1 och 2 kan stängas mellan åren 2018 och 2020 istället för som tidigare sagts omkring 2025. Låga elpriser i kombination med ökade produktionskostnader är anledningen, enligt Vattenfall.

– Lönsamheten är sådan att vi inte kan motivera att köra dem fram till 2025, säger Vattenfalls vd Magnus Hall.

– Däremot kan vi säga att om vi inte skulle ha den här skatten på kärnkraften så skulle vi inte ha tagit det här beslutet idag, säger Magnus Hall. 

Janerik Larsson

“Productivity isn’t everything, but in the long run it is almost everything”. FTs ekonomiredaktör Chris Giles citerade den kände amerikanske ekonomen nyligen i en artikel om hur lösningen på produktivitetspusslet är nyckeln till regeringens hantering av den brittiska ekonomin.

IMF konstaterade nyligen att “productivity has been increasing at modest rates across all major advanced economies”.

Jag skrev för ett par veckor sedan om att produktivitet är viktigare än fördelningspolitik.

 

Janerik Larsson

Hur gick det till när Sverige blev ett land av drömmande idealister? Den frågan ställde Anna Dahlberg i Expressen för några veckor sedan.

Tidigare idag skrev jag om spänningarna inom borgerligheten. Det tycks mig att förutsättningarna är mycket bättre för borgerligheten att hitta fram till ett rimligare samtalsklimat än vad det är för den politiska vänstern (från S/MP och vänsterut). Där sitter man fast i drömmarnas värld. Det finns undantag som Widar Andersson men i övrigt är det tyst.

Dahlberg:

Politik kan beskrivas som ett spänningsfält mellan idealism och realism. Å ena sidan har vi drömmarna och idealen om hur vi bygger en bättre värld. Å den andra har vi krassa hänsyn som budgetar som måste hållas och annat som lägger hämsko på det möjligas konst.

Politiken mår som bäst när dessa båda synsätt är i någorlunda balans. Då fastnar den inte i en cynisk grimas av uppgivenhet, men den svävar heller inte ut i visioner och åtaganden som blir ohanterliga i längden. Problemet för svensk del är att denna balans sedan ett antal år tillbaka är satt ur spel.

Det saknas motvikter i debatten. Vi ser det i fråga efter fråga. Vem vill träda fram och tala om det ohållbara i dagens assistansersättning som är på väg att passera 30-miljardersstrecket? Vem vill ta debatten om sjuktalen som återigen rusar eller flyktingmottagandet som står på kollapsens rand?

Lika glest är det i debattleden när komplicerade sexbrottsmål ska diskuteras. Eller ta Fas 3 som ingen med överlevnadsinstinkten i behåll skulle få för sig att försvara i offentligheten.

I samma anda rasade en intensiv FRA-strid för ett antal år sedan. Den som misstänkte att det fanns goda skäl att vässa FRA:s verktyg gjorde bäst i att ligga lågt när idealisterna skanderade utanför riksdagen.

Alla vill vara på de godas sida – de som är säkra på att några målkonflikter inte existerar, att begräsningar är till för att sprängas och att allt ytterst är en fråga om människosyn. Den som kommer dragande med budgetar och andra begränsande perspektiv får genast höra att hen ”ställer grupp mot grupp” och saknar känsla för människovärdet.

Vad händer med det offentliga samtalet när varje fråga på detta sätt spjälkas ner i gott mot ont? En uppenbar risk är att kritiker och tvivlare tystnar. Jurister, nationalekonomer, tjänstemän och andra som ofta anlägger mer handfasta perspektiv på tillvaron drar sig rimligen för att medverka i offentligheten i besvärliga frågor. Få vill frivilligt spela rollen som skurk. (—)

Vi måste hitta ett sätt att prata om det svåra, utan ständiga moraliska glidtacklingar och utan att låta hatarna ställa sig i vägen. För om det bara hade varit drömmar som behövdes för att lösa besvärliga samhällsproblem hade Sverige för länge sedan bockat av samtliga.

 

Janerik Larsson

Igår publicerade Expressen på nätet Annie Lööfs artikel ”Det räcker nu som inleds så här:

Det finns enligt min uppfattning en gräns för när vi som vill leva i en värld präglad av omtanke för våra medmänniskor inte längre kan stå vid sidlinjen och bara se på medan samhällsklimatet blir allt hårdare.

Den gränsen är passerad när röster höjs för att stänga gränserna samtidigt som hundratals människor i överbelamrade och sjöodugliga båtar drunknar på flykt över Medelhavet, för att det inte finns någon laglig väg in.

Artikeln finns i papperstidningen idag.

Igår skrev Anna Dahlberg om Asylvisum är en dröm utan verklighetsförankring.

Idag lever vi i en globaliserad värld med över 50 miljoner flyktingar. Svaret på den utmaningen har blivit att göra det så svårt som möjligt att använda sig av asylrätten genom att stänga gränser och införa transportöransvar. Den enda större ventil som återstår är Medelhavet.

Det kan beskrivas som en skyddsparadox. Alla har rätt att söka asyl, men ingen har rätt att lagligen ta sig till Europa för att göra det.

Vill man till varje pris få stopp på drunkningsdöden och människosmugglingen är det denna paradox som måste dyrkas upp. Antingen inför man fri invandring eller så låter man ingen invandra illegalt och krossar därigenom drömmen om Europa. Det senare är den väg som Australien har valt, där asylsökande hänvisas till fattiga öar som Papua Nya Guinea och Nauru.

Annars återstår den frustrerande verklighet vi har. Det går att skruva på och förbättra insatserna, men någon lösning på det grundläggande problemet finns inte.

Jag tror att medborgarna vill ha ett seriöst samtal kring detta akuta moraliska dilemma i stället för dagens nonsenssvar från politiskt håll. Jag tror också att de efterlyser ett ledarskap. Dessvärre har vi fått en statsminister som duckar och snärjer in sig i fullständigt obegripliga resonemang så fort migrationsfrågor kommer på tal.

Det är faktiskt bedrövligt.

Före riksdagsvalet kom frågeställningen om hur den svenska välfärdsstat medborgarna trott sig investerat i skulle hantera denna problematik att mötas av Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”. Det ledde till ett påtagligt väljarflöde från moderaterna till SD.

Efter valet inledde Tove Lifvendahl, Anna Dahlberg och PM Nilsson i DI en diskussion om kvaliteten i integrationen av flyktingar. Det försöket till en seriös debatt har som Anna Dahlberg berört nu och tidigare inte lett till politiska åtgärder – kanske därför att det är en så svår utmaning.

Men här finns nu en betydande klyfta inom den svenska borgerligheten, en klyfta som inte underlättas av SDs retorik.

Delegationen för migrationsstudier ger på DN debatt idag bidrag till en sansad diskussion.

Jag tror att det går att överbrygga den djupa klyfta som idag finns inom borgerligheten – Allianspartierna – men det kräver respekt både för Annie Lööfs känslor och för Anna Dahlbergs krav på realism. Att bara studsa fram och åter mellan verkligheten och ”öppna era hjärtan” kommer inte att lösa en klyfta som i längden kan få betydande konsekvenser också för t ex synen på det svenska EU-medlemskapet.

 

 

Janerik Larsson

I Expressen idag rasar en distriktsordförande i Sverigedemokraterna mot partiledningen.

Det kommer många mejl till mig från SD-anhängare som hävdar att partiet är ett helt vanligt, välordnat parti som visst skulle kunna ingå i en borgerlig regering.

Jag var med då Ny Demokrati behövde hanteras av Bildt-regeringen. Det gick – med vissa problem. Sedan försvann partiet ut i interna strider och är nu bortglömt av alla utom historikerna.

Hur det kommer att gå för Sverigedemokraterna är ovisst. Dagens opinionssiffror tolkas av många som att partiet får en permanent plats i riksdagen. Så kan det vara, men det beror nog mera på hur övriga partier hanterar de utmaningar som göder SDs opinionssiffror än på vad som sker internt i partiet.

Något helt vanligt, välordnat parti är det inte – och kommer kanske aldrig att bli ett sådant.

 

Janerik Larsson

Vilka partier som ingår i den nya finländska regeringen kommer troligen att offentliggöras den 6 eller den 7 maj, säger Centerns ordförande Juha Sipilä till den finländska nyhetsbyrån FNB.

Därefter börjar förhandlingarna  om regeringsprogrammet.

Att döma av vad jag läser i Hufvudstadsbladet tycks socialdemokraterna obenägna att nu gå med i regeringen, vilket jag tolkar som att den sannolika regeringsbildningen bygger på centern, sannfinländarna och Finlands motsvarighet till moderaterna (Samlingspartiet, Kansallinen Kokoomus). Men osvuret är bäst.

Sipilä sade under Centerns partifullmäktigemöte i Helsingfors att det finns tillräckligt förtroende mellan partierna för att bilda en regering.  

I sitt tal efterlyste Sipilä större resultatansvar inom politiken och sade att han inte kommer att fortsätta med sitt uppdrag efter fyra år ifall han inte fått synbara resultat till stånd, allt enligt devisen  ”Tulos – tai ulos” (”Resultat – eller ut”). Han sade att han vill bygga ett internationellt Finland som klarar sig med hjälp av specialkunnande och underströk han ser det som självklart att Finland ska ha en aktiv roll inom EU också i framtiden. 

Sipilä vill fördjupa försvarssamarbetet med Sverige och utveckla kontakten till Nato, men betonar att en ansökan om Nato-medlemskap inte är aktuell. 

När man följer finländskt regeringsbildande slås åtminstone jag av att tidtabellen är betydligt mera förnuftig än den ordning vi nu har i Sverige. Viktiga saker bör få ta tid annars händer olyckor som Decemberöverenskommelsen.