Det värsta alternativet

Så här sammanfattade Daniel Suhonen på Twitter på valnatten valutfallet:

Det känns som en förlust, SD kan få Reinfeldt sitta kvar. Nu  direkt eller när de vill. Läget som 2010-14, SD och alliansen i majoritet.

Den 17 september, dvs några dagar efter valet, skrev jag i Dagens Samhälle: 

Det finns ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora och viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden. Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Den borgerliga eftervalsdebatten har knappast börjat. Det man ser i medier inklusive sociala medier är mest ett partibundet sorgearbete från de som inte fattade att Alliansen förlorade redan 2010 när man gick till val med en mycket skral reformpolitik. Alliansen förlorade tempo när man då och under de år som följde omvandlade regeringsmedlemmarna från politiker till någon sorts duktiga superbyråkrater helt fastklistrade i detaljer. (—)

Att nu söka låsa in Löfven i ett i parlamentarisk mening icke existerande vänsteralternativ kan te sig attraktivt för en del borgerliga partister. Men det skulle knappast leda till en valseger 2018. Svenska folket kräver ansvarstagande politiker. Allt är inte politiskt spel, det finns en tid då det inte pågår valrörelse.

Att Löfven så modigt och klokt sa nej till Vänsterpartiet är en viktig signal. Socialdemokratin är på väg att återfå det förnuft man helt tappade bort då Håkan Juholt valdes till partiordförande. Om Löfven kommer att klara av den operationen de närmaste åren är ovisst. Men socialdemokraterna är fortsatt riksdagens största parti och det finns en tradition av ansvarskännande som de borgerliga bör ta fasta på. Precis som Ingvar Carlsson hjälpte Bildtregeringen i den svåra ekonomiska krisen måste dagens allianspartier inser att de har att ta ansvar också i opposition. Varför? Jo, därför att man inte vill ta över makten i en söndertrasad ekonomi.

Jag läser på Ulf Bjerelds blogg när han kommenterar kritiken mot Decemberöverenskommelsen att det inte finns någon realpolitiskt möjligt alternativ.

Jag håller inte med. Vi har redan sett tillräckligt av vad ett på Vänsterpartiets röster baserad S+ MP-regering åstadkommer. Det är möjligt att Stefan Löfven skulle göra allvar av att utlysa nyval om regeringen nu fälls men med tanke på opinionsutvecklingen för hans eget parti tycks det betydligt mindre säkert än i december. En regeringsnybildning borde leda till en ren socialdemokratisk minoritetsregering, men det kräver såklart att Allianspartierna som helhet eller åtminstone FP + C gör som jag föreslog i december.

Med tanke på att alla fyra Allianspartierna ingick den skadliga Decemberöverenskommelsen vore det ju inte ett så stort steg att i stället stödja en socialdemokratisk minoritetsregering i de frågor där ett sådant stöd behövs.

Tanken att fram till valet låta Vänsterpartiet ha den avgörande rösten i svensk politik är faktiskt värre än något annat alternativ.