Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt har blivit en teaterpjäs och ska nu bli långfilm.

”Boken är en otroligt spännande skildring av svensk politisk samtid och ett maktdrama bakom kulisserna, som bland annat ställer frågor om vad människor är beredda att offra för makten – visioner, ideal och medmänniskor”, säger Malin Idevall på Nordisk Film i ett pressmeddelande.

Detta är milt talat närmast groteskt. Men den vettiga delen av socialdemokratin har nog begått ett stort misstag som inte tydligare hanterat frågan om varför det var omöjligt att låta Juholt sitta kvar. Om teater- och filmversionen blir det som gäller är det faktiskt tragiskt.

Svensk socialdemokrati är värd ett bättre öde.

Här något av det jag skrivit tidigare i ärendet.

En anständig man: Sven-Erik Österberg

3 november 2014 kl 15:15 |

I veckans nummer av Affärsvärlden finns en intressant intervju med landshövding Sven-Erik Österberg. I Daniel Suhonens Juholtbok blir han kölhalad som en stor skurk som av mystiska, politiska skäl såg till att Håkan Juholt tvingades avgå.

Österberg säger previs som det var:

”Det Suhonen inte skriver särskilt mycket om är vilken turbulent tid det var i partiet. Partiet var i djup kris och vi hade opinionssiffror på 22 procent. Den krisen hade inte skapats av verkställande utskottet. Endera tar man sitt ansvar i styrelsen eller också lämnar man styrelsen. Jag ångrar inte en sak jag gjorde i VU. Det som gjordes var fullständigt nödvändigt.”

Så klokt, så rätt.

Han tillägger: ”Det som däremot irriterar mig är att det går att få tag i VU-protokoll som är hemligstämplade i 50 år.”

Det är inte svårt att gissa hur Suhonen fick tag på protokollen.

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/11/03/en-anstandig-man/

Det Suhonen inte förstår

21 oktober 2014 kl 11:11 |

”Ett parti som vill vinna och framför allt behålla förtroende ska akta sig för att hävda att det kan uträtta mer än vad en kylig analys av de faktiska förutsättningarna ger utrymme för. En annan (lärdom) är att socialdemokratin inte kan leva på gammalt förtroendekapital. Många må tycka att det var bättre förr och längta tillbaka dit. Men att socialdemokratiska regeringar på 1950- och 60-talen kunde vara de goda gåvorna givare skapar ingen förtröstan idag. Tvärtom skapar alltför frikostiga utfästelser och löften misstro. Folk har lärt sig att gåvorna kan tas tillbaka när statens pengar inte räcker för allt den lovat.”

Så skrev Kjell-Olof Feldt i boken ”En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris” (2012). Varken den boken eller Feldts ”Alla dessa dagar…I regeringen 1982 – 1990″ (1991) ingår i den referenslitteratur Daniel Suhonen hänvisar till i sin Juholt-bok. Det är synd.

Daniel Suhonen förstår varken det parti han älskar och än mindre den tid han lever i. Detsamma gäller de som nu hyllar boken och tror att den har något viktigt att säga som socialdemokratins framtid.

För det första var det den socialdemokratiska valberedningen som kuppade fram Håkan Juholt till partiordförande. Detta var ett svek både mot Juholt och mot partiet. Att ingen fokuserar på detta är för mig – som utomstående – helt obegripligt.

För det andra fanns det ingen hjälp i världen som skulle kunnat se till att Juholt förblivit partiordförande. Inte ens Daniel Suhonen hade kunnat göra det och den insikten finns faktiskt av och till i hans bok om Juholt. Suhonen är verkligen ingen dumskalle, han är bara en naiv politisk romantiker som tror att retorik och politik är samma sak.

För det tredje var det självklart det verkställande utskottets uppgift att se till att Juholt försvann från partiordförandeposten. Suhonens initierade skildring avslöjar främst bristen på civilkurage i detta mäktiga utskott. Ingen vågade hålla i yxan och processen blev på tok för utdragen.

För det fjärde är Suhonens digra bok – och hans artikel i DN idag – en illustration av den naivitet som Feldt skriver om. Det socialdemokratiska partiets retorik har aldrig på allvar gjort upp med sina nostalgiska myter om ”hur det var” som om utbyggnaden av välfärdsstaten i efterkrigstidens ekonomiska dynamik skulle kunna kopieras i en samtid av globalisering och behov att stärka svensk konkurrenskraft på alla områden. Och det gör man inte genom en juholtretorik som byggde på en outtalad föreställning om att det bara finns ett land på jordklotet: socialdemokratins Sverige.

Efter 90-talskrisen har socialdemokratin bedrivit realpolitik – från Ingvar Carlssons EU-medlemskapsansökan till Göran Perssons hårdhänta men nödvändiga arbete med att koppla svenska statsfinanser till verkligheten. Tyvärr har den processen inte influerat den socialdemokratiska retoriken, vilket skapat den absurda situation som Håkan Juholt är den främsta symbolen för.

Han håller ett helt absurt tal när han väljs. Ett tal signerat Suhonen med flera – alla upphovsmän fast förankrade i en nostalgisk dröm. Utan verklighetskontakt. Stefan Löfven har ingen lätt uppgift som efterträdare och det är ingen tillfällighet att hans valrörelse 2014 främst präglades av tystnad och hänvisningar till att han skulle se till att saker och ting blev bättre efter valet. Talet om att ”någonting gått sönder” har tolkats som en anspelning på Reinfeldtregeringens politik men i själva verket är det den socialdemokratiska självbilden som gått sönder och som fortsatt är trasig.

Kommer svensk socialdemokrati att anpassa sig till verkligheten. Att nu ha en del av regeringsmakten (delad med MP och i praktiken med V) kommer innebära en svår resa framöver. Det förstår inte Daniel Suhonen, Göran Greider med flera. Kulturvänstern vårdar minnet av den socialdemokrati som fanns en gång för länge sedan.

Det behövs fler än Kjell-Olof Feldt som berättar om hur verkligheten ser ut. Jag tror att svensk politik behöver en klok socialdemokrati. Men då gäller det att lägga parentesen Juholt åt sidan och se framåt. Inte bakåt.

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/10/21/det-suhonen-inte-forstar/

Mer spännande än Suhonen

16 oktober 2014 kl 21:21 |

Jag har nu lämnat Suhonens Juholt-bok för en mycket mera spännande och mycket mera lättläst bok: Lindberg/Ljunggren ”Från jämlikhet till effektivitet – om lärande socialdemokrati under 1980-talet” (Hjalmarson & Högberg). Det är en populärt hållen men vetenskaplig analys av den socialdemokratiska ekonomisk-politiska omsvängningen under 1980-talet.

Jag tror att den har relevans också för diskussionen om Håkan Juholts öde. Han företrädde en nostalgisk socialdemokrati som på ett diffust och i kulturvänsterretorik drapaderad retorik sökte sig tillbaka till ett idealiserat förflutet, till en tid då socialdemokratin bekämpade marknadsekonomi (kapitalism) och eftersträvade offentliga monopol.

När jag läser om Juholt ser jag tydligt likheterna med Sverigedemokraternas nationalromantiska drömmar. Här finns en mötespunkt som kanske med tiden kan bli betydelsefull.

”Från jämlikhet till effektivitet” belyser ur flera olika infallsvinklar hur socialdemokratin möter en ny ekonomisk verklighet där nationsgränser inte längre spelade den roll de haft längre tillbaka under efterkrigstiden. Men den viktigaste förändringsfaktorn var de svenska medborgarnas ökade önskemål om att inte styras av anonyma byråkratier, att få ett större inflytande över sina egna liv. Olof Peterssons maktutredning är bara ett exempel på en sådan vändpunkt. Debatten om fondsocialismen en annan.

Stefan Löfvens socialdemokratiska parti tycks nu i samverkan med V och MP göra ett nytt försök att bedriva Juholtpolitik. Det är högst osannolikt att detta blir en kommande framgångsberättelse. Snarare finns det anledning för dagens socialdemokratiska ledning att dra lärdomar av ”Från jämlikhet till effektivitet”. Alternativet är kanske att överta SDs politik ?

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/10/16/mer-spannande-an-suhonen/

Klassförrädaren Tage Erlander

18 oktober 2014 kl 14:14 |

Den centrala, övergripande tesen i Daniel Suhonens Juholt-bok är att varje antydan av närhet mellan socialdemokrati och näringsliv är klassförräderi, politisk kapitulation. Även tanken på en socialdemokrati som söker medelklasstöd avfärdas med hårda ord.

I Tage Erlandets dagbäcker som nu nått fram till 1966 – 67 kan följande citat hämtas:

”Jag har aldrig angripit näringslivet. Blandekonomin förutsätter ett väl fungerande  näringsliv.” (sid 146)

 ”Ingvar berättade att att Sifos senaste Gallup visade helt katastrofala siffror för oss. Mittenpartierna ensamma var större än [vi]. Bara nu partiexpeditionen ville ta detta på allvar. Vi måste göra något verkligt effektivt för att nå medelklassen och tjänstemännen.” (sid 157)

Förmodligen är det bara August Palm och Daniel Suhonen som är riktigt att lita på.

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/10/18/klassforradaren-tage-erlander/