Janerik Larsson
Jag har inte sett filmen ”American Sniper” men väl läst boken filmen är baserad på (Chris Kyle ”American Sniper – the autobiography of the most lethal sniper in US history”).
Den är en rak, ganska okomplicerad berättelse om Kyles väg från livet som cowboy till att som Navy SEAL vara krypskytt i krigets Irak. Boken avslutades sedan med berättelsen om hur Kyle som många andra amerikanska krigsveteraner fick svåra personliga problem efter sin tjänstgöring. Men han tog sig ur alkoholberoendet och arbetade med att hjälpa andra mentalt skadade krigsveteraner när en av dessa sköt ihjäl Kyle.
Mördaren, Eddie Ray Routh, dömdes för några dagar sedan till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning.
För många amerikaner är Kyle en hjälte och Clint Eastwoods film har hyllats av många. Varken Kyle, boken eller filmen är okontroversiell, men som jag ser det handlar den underliggande kontroversen om USAs krigföring efter Koreakriget. Om de militära ingripandenas roll i amerikansk utrikespolitik.
Vietnam, Afghanistan och Irak ses av många amerikaner som misslyckanden och valet av Barack Obama 2008 var inte minst ett mandat för en utrikespolitik som inte baserades på militära ingripanden. Obamas återtåg från Irak och Afghanistan är ingalunda okontroversiellt och den ”nya kriget” mot ISIS illustrerar i hur hög grad militära ingripanden ses som USAs huvudsakliga handlingslinje.
Igår vandrade jag runt på Barnes & Nobles stora bokhandel i centrala Boston och i tidskriftsavdelningen hittade jag tidskriften ”Modern War” som bara var en av många krigsrelaterade tidskrifter. Den centrala artikeln hade rubriken ”Visegrad: The Coming War in Eastern Europe ” och den artikeln gjorde också reklam för krigsspelet ”Visegrad 4: Coming War in Eastern Europe”. Tesen i artikeln och i spelet är att Visegrad-länderna (Polen, Tjeckien, Ungern och Slovakien) kommer att överges av det militärt försvagade USA och NATO – inte minst sviker Tyskland – och därför på egen hand får utkämpa det kommande kriget mot Ryssland.
När man följer amerikansk debatt är det påfallande hur nära militära maktmedel alltid ligger i argumentationen. Det anses moraliskt högststående att gå till krig, medan diplomati, förhandlingar, utrikespolitiska avvägningar nästan alltid ses som moraliskt mindervärdigt.
Presidenten hade ett starkt folkligt mandat för att avveckla de djupt impopulära krigen i Irak och Afghanistan, men det är inte lätt att bli hyllad för den insatsen. Det är macho att gå till krig, inte att avveckla krig.
Jag såg på TV igår hur den tidigare Texasguvernören Rick Perry på ett möte skrek ut sitt förakt för president Obama för att denne är försiktig med att utfärda en krigsförklaring mot hela den muslimska världen. Perry är inte ensam om att ha en mycket ringa förståelse för hur världen utanför USA ser ut, men å andra sidan är det ju bara amerikanska väljare som skulle kunna göra honom till USAs president,
Den amerikanske krigaren förblir en viktig tankefigur i amerikansk politik.