Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Jag har arbetat som högste informationsansvarige både på Svenska Arbetsgivareföreiningen, SAF, och på Svenskt Näringsliv (som SAF bytt namn till). Men ingen har någonsin kallat mig ”lobbyist”. I det svenska systemet har arbetsmarknadens huvudorganisationer en självklar legitimitet. ”Parterna” är legitima intresseföreträdare medan ”lobbyist” ju är ett nu väl etablerat skällsord.

När det då och då bryter ut diskussioner om ”lobbyister” tänker jag på detta att SAF, LO, TCO, SACO, LRF och en rad andra organisationer givetvis noga bevakar sina intressen när dessa påverkas av politikers lagstiftnings- och regleringsarbete. Vi har systemet med remisser, som ju är ett påverkansarbete. Det kompletteras med att organisationernas experter har goda och nära direktkontakter med departementens och myndigheternas experter – och även med politiker. De tillför viktig kunskap så att de ansvariga politikerna ska kunna fatta de rätta besluten.

En gång i tiden bestod den ”svenska modellen” av en formaliserad korporativism. Organisationerna hade företrädare i centrala myndigheters styrelser. Så är det inte längre, men kunskapsutbytet finns givetvis kvar – i former som är högst legitima.

Företag som önskar påverka en politisk process agerar ofta genom sina huvud- eller branschorganisationer. Det är helt naturligt, även om mycket av det jag här beskriver sker utan någon transparens. Allmänheten kan ta del av remissutlåtanden men det är ju endast en bråkdel av de kontakter som förekommer för att säkerställa sakligt välunderbyggda politiska beslut.

På senare år har det talats alltmer om ”lobbyister”. Det är en diskussion som inte alls berört det jag ovan nämnt utan härmed avses företag som på uppdrag av t ex en branschorganisationer eller för den delen en huvudorganisation arbetar med att söka påverka ett politiskt skeende, ett politiskt beslut. Detta brukar innebär att man kompletterar det vi för enkelhetens skull kan kalla ”remisskrivande mm” med att hjälpa till att skapa en offentlig debatt i en fråga, att söka aktivera tänkbara allierade i sakfrågan etc.

Ett valår som detta ser man också hur företag och organisationer i samverkan med företag som hjälper till med påverkansarbete använder olika vägar att få fram sitt budskap. Härom dagen utsågs Eva Östling-Ollén, VD för Visita – hotell och restaurangnäringens organisation – till Årets Lobbyist för kampanjen ”Dubbelstöten”. Det är bara att gratulera – och även detta har ansetts okontroversiellt. Hon har säkert anlitat professionell hjälp för sitt arbete.

LO arbetar mycket skickligt med sitt påverkansarbete i sociala medier och LO har nyss meddelat att de ger 20 miljoner till det socialdemokratiska partiet. Därtill kommer allt det arbete som LOs förbund utför för S-partiet. Den delen av LO-stödet är inte transparent.

Inte heller det anses särskilt kontroversiellt vad jag kan förstå. Inget otillbörligt…

Går man tillbaka i tiden kommer man till den tid då inte bara socialdemokraterna utan alla partier finansierades av sina anhängare – folkpartiet och högern i hög grad av näringslivet. Detta senare kom att attackeras av den politiska vänstern och partierna själva accepterade att detta sågs som otillbörligt. Partifinansieringen från näringslivet och dess organisationer upphörde.

På 60-talet infördes parti- och presstöd. Observera att presstödet var ett partistöd eftersom dåtidens press var en partipress.

Partistödet har inneburit att skattebetalarna blivit en dominerande finansiär av politiken. Regelverket för partistödet har av och till varit hett omdebatterat, men det fortsätter vara av central betydelse för partiernas verksamhet.

Övergångar mellan partierna och de olika organisationer som jag ovan kallat de som sysslat med ”remisskrivande mm” har vad jag vet aldrig varit uppe till någon mer ingående debatt. Detsamma gäller övergångar mellan t ex Skatteverket och advokat- eller revisionsbyråer. Sådant anses kanske rentav falla inom ramen för sådant utbyte som anses vara positivt och kompetenshöjande.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) har idag aviserat en utredning som, om jag förstått saken rätt (ingen information finns på regeringens hemsida), ska utreda politikers övergång till näringslivet.

Man kan ju misstänka att detta i någon mån är uttryck för att en valrörelse har börjat. Shekarabi har också i annat sammanhang nyligen markerat sitt missnöje med att företrädare för näringslivet har synpunkter i samhällspolitiska frågor.

Frågan om karensregler som söker definiera vad som skulle kunna uppfattas som risk för otillbörlig påverkan har varit uppe med jämna mellanrum.

Jag har inte detaljkunskap om dagens regelverk, men mitt intryck är att det finns ”fallskärmslösningar” som borde räcka en bra bit för att undvika risk för otillbörlig påverkan.

Men jag tror det vore önskvärt om denna fråga diskuterades med alla dess aspekter – att fokusera enbart på näringslivet tycker jag verkar oseriöst. Detta är inte en fråga som lämpar sig för valkampanjande.

 

 

 

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.