Annons

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

När jag nyligen läste om Kjell-Olof Fedlts bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och kris” (2012). Jag fastnade för två meningar i slutet av hans avsnitt om vinst i välfärden. Han kommenterar där ett förslag som framförts på Aftonbladets ledarsida och skriver att det ”här handlar om den juridiska behandlingen av enskilda rättssubjekt. Och lagen bör nog även i detta sammanhang vara lika för alla”.

Att Aftonbladet är anhängare av mobbrättvisa och saknar förståelse för principen att lagen bör vara lika för alla är kanske inte direkt någon stor överraskning.

Men idag skriver John Kay i Financial Times om det problem som sträcker sig betydligt längre. Han pekar på en rad exempel i USA, EU och Storbritannien där enskilda företag – oftast amerikanska storföretag – pressas att betala enorma belopp till politikerna och ändamål som politikerna gillar.

Kay:

But announcing ad hoc measures against companies in the news is the wrong way to deal with these issues. The amounts extracted appear arbitrary. The random incidence of penalties and the distant relationship between the sums obtained from the corporation and the individuals responsible means that the deterrent effect on future conduct is weak. The process increasingly resembles an armed gang roaming the streets, picking on unpopular individuals and extorting money, with strangers particularly liable to assault. The gang justifies its bullying by handing some of the proceeds to needy friends.

There are compelling reasons why advanced societies have abandoned the rule of the vigilante in favour of careful, dispassionate, deliberative processes. Proper judicial proceedings are free of the pressures of 24-hour news. Frontier justice often emerges when the existing law is too slow and cumbersome, and too much in thrall to established interests, to respond to the legitimate anger of the public – and this is a fair characterisation of what has happened in finance. But the right answer is to reform the law, not to act outside it.

There are similarly compelling reasons why, as far as possible, tax should be based on general principles applicable to all individuals and companies. There is danger, too, in hypothecating tax revenues to popular items of public expenditure. We also need tax revenues for unglamorous items of spending – such as effective tax collection and proper regulation of business – and a considered mechanism for assessing priorities among them. Revenue hypothecation is always opposed by the fiscally prudent because it undermines effective public expenditure control.

The erosion of constitutional proprieties in favour of populist slogans is a danger to which all democracies are vulnerable. More vigilance than ever is needed to guard against it.

Jag kan försäkra att varken Jonas Sjöstedt eller Aftonbladets ledarsida kommer skriva under på sådana principer när det handlar om eventuellt kommande regleringar av ”vinst i välfärden”. Då kommer mobbrättvisa – mob justice – att gälla. Och jag känner mig inte helt övertygad om att landets justitieminister kommer att att stå upp för lag lika för alla. För att nu inte tala om Skatteverket vars ingripanden inte sällan har karaktären av just mobbrättvisa. Dock finns det i det senare fallet ibland ett visst skydd i domstolarna.

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.