Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Att göra förutsägelser är svårt, särskilt om framtiden är en ironisk kommentar som tillskrivs Alice Roosevelt Longworth.

När jag lyssnade på den kloke Fareed Zakarias anförande på Svenskt Näringslivs seminarium i Almedalen slogs jag av hur han med exempel efter exempel pekade på hur framtidsförutsägelser baserade på händelser eller skeenden ibland mycket snabbt – ibland efter en tid – blivit totalt irrelevanta.

Kanske är det ändå så att det finns skäl att ha fasta föreställningar om framtiden, men min skepsis mot det synsätter förstärktes när jag läste Per Svenssons utomordentliga långa essä Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel (utgiven av Liberal debatt).

Ibland tänker jag på ett år i mitt liv som både var fyllt av dramatik – men ett år då det gjordes de mest osannolikt felaktiga framtidsbedömningarna.

Det akademiska året 1973/74 var jag Professional Journalism Fellow på Stanforduniversitetet i Kalifornien. Detta är något av det som hände under det året:

-Militärkuppen i Chile mot Salvardor Allende 11 september

– Yom Kippur-kriget 6 oktober – 25 oktober

-den första oljekrisen (start 18 oktober)

-Den 7 och 25 november 25 höll president Nixon sina stora tal till nationen där han beskrev USAs snabba väg till energioberoende: ”What I have called Project Independence 1980 is a series of plans and goals set to insure that by the end of this decade, Americans will not have to rely on any source of energy beyond our own.”

– Watergateavslöjandena. Inbrottet ägde rum redan i juni 1972, men det var först den 20 oktober 1973 som skandalen exploderade på allvar när rader av toppolitiker avskedades i den s k Saturday Night Massacre. Redan 1 november tillsattes sedan den specielle Watergateåklagaren och därefter fördjupades krisen fram till att Nixon meddelade sin avgång den 8 augusti 1974.

-Paul Ehrlich och Romklubben. På Stanford var vid denna tid den ledande profeten insektsbiologen Paul Ehrlich  som förutspådde att massvält skulle utbryta senast 1985, att hundratals miljoner människor skulle svälta till döds under 1970- och 1980-talen, och att det var en omöjlighet att Indien skulle kunna föda 200 miljoner ytterligare invånare år 1980. Orsaken till den förutspådda svälten skulle vara att folkökningen översteg de tillgängliga resurserna, och Ehrlich menade att detta skulle inträffa oavsett vilka nödåtgärder som sattes in. Romklubbens bok Limits to Growth med samma budskap hade kommit redan året innan, men dess budskap var dagens sanning under min Stanfordtid.

På finansmarknaden var detta en ytterst dyster tid. Man talar om ”the 1973–1974  bear market”, en utdragen kris som varade från januari 1973 till december 1974. Detta kunde ses som en följd dels av oljekrisen dels av att Bretton Woods-systemet kollapsat den 15 augusti 1971 då USA ensidigt avslutat konvertera amerikanska dollar till guld.  Svarta framtidsbilder utmålades, många människor oroade sig över sin framtid.

Vårt minne är kort och har man varit med länge kan man minnas mer. Min känsla idag är att somliga av dagens debatter och inte minst de förutsägelser om världens framtid som nu görs kanske kommer ha samma begränsade relevans som de framtidsbilder som jag omgavs av under mitt Stanfordår.

Är Sverige annorlunda ? Den kloke Ronald Fagerfjäll skisserade nyligen hur Sverige såg ut 1984:

1984 var landets BNP hälften så stor som i dag och den svenska arbetsstyrkan bara 55–60 procent så effektiv. Några av de tydliga politiska linjer som drevs var följande: Att den politiska makten i Sverige naturligt tillhörde arbetarrörelsen. Efter det senaste valet, i september 1982, var den eviga ordningen återställd. Att det fanns en tredje väg för ekonomisk politik mellan kommunism och marknadsekonomi. Det viktigaste var att fortsätta att tämja och reglera marknadskrafterna.Att urbanisering var något som skulle hållas i schack. Stockholm skulle hållas kort.Att välfärd och jobb kunde bäras av svenskägda exportföretag. Konkurrensdevalvering och löntagarfonder var vägen framåt. Att service bara var stödverksamheter till industrin och att de flesta tjänster behövde vara skattefinansierade. Den gemensamma sektorn behövde byggas ut ytterligare.”

Som sagt, om framtiden vet vi mycket litet.

 

 

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Fler bloggar