Annons

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Det politiska spelet kring ”klimatfrågan” i amerikansk politik avspeglades i president Obamas State of the Union-tal där han i enlighet med det som är politiskt korrekt i ökande grad också i USA använde frågan som ett vapen mot de republikaner som kommer att sträva efter att efterträda honom. Det var bara en del av presidentens tal som var ett inlägg i den politiska debatt som kommer att starta på allvar under året.

Idag noterades ett nytt kuriöst inslag i den debatten:

The Senate on Wednesday voted that “climate change is real and is not a hoax” as Democrats used the Keystone XL pipeline debate to force votes on the politically charged issue ahead of the 2016 elections.

The “hoax” amendment to the pipeline bill from Sen. Sheldon Whitehouse (D-R.I.) passed 98-1, with only Mississippi Sen. Roger Wicker, the chairman of the campaign operation for Senate Republicans, voting “no.”

The Hill

WSJ-kolumnisten Holman W. Jenkins, Jr. hör till de inom den amerikanska högern som är skeptisk till talet om global uppvärmning och människans roll i detta. Han uttrycker sig något försiktigt, men hans huvudpoäng pekar på det osannolika att politiskt-byråkratiska beslut på global nivå skulle kunna åtgärda problemet (om det finns) på ett kostnadseffektivt sätt.

The bigger problem, of course, is that evidence of warming is not evidence of what causes warming. One would be astonished if mankind, with its prodigious release of greenhouse gases and other activities, were not having an impact on climate. But how and how much are the crucial questions.

But all this is magisterially beside the point in a sense. If the decades have validated any set of propositions, it’s the following: Mankind is unlikely to do anything meaningful about carbon dioxide as a matter of concerted public policy, and anything it does will be in the service of domestic pork interests, having no impact on climate.

Even if humanity could assert bureaucratic control over climate, the cost-benefit case would remain problematic—the costs being huge and the benefits necessarily being as uncertain as man’s role in causing climate change.

WSJ

 

Matt Ridley skrev nyligen i The Times i en längre essä om sitt liv som en ljummen anhängare av föreställningarna kring klimatförändringar:

Incidentally, my current view is still consistent with the “consensus” among scientists, as represented by the reports of the Intergovernmental Panel on Climate Change. The consensus is that climate change is happening, not that it is going to be dangerous. The latest IPCC report gives a range of estimates of future warming, from harmless to terrifying. My best guess would be about one degree of warming during this century, which is well within the IPCC’s range of possible outcomes.

Yet most politicians go straight to the top of the IPCC’s range and call climate change things like “perhaps the world’s most fearsome weapon of mass destruction” (John Kerry), requiring the expenditure of trillions of dollars. I think that is verging on grotesque in a world full of war, hunger, disease and poverty. It also means that environmental efforts get diverted from more urgent priorities, like habitat loss and invasive species.

The policies being proposed to combat climate change, far from being a modest insurance policy, are proving ineffective, expensive, harmful to poor people and actually bad for the environment: we are tearing down rainforests to grow biofuels and ripping up peat bogs to install windmills that still need fossil-fuel back-up. These policies are failing to buy any comfort for our wealthy grandchildren and are doing so on the backs of today’s poor. Some insurance policy.

The Times

Detta är en av de besvärliga samhällsfrågor (egentligen är det inte en utan flera frågor) där det  just nu åtminstone i svensk debatt endast tycks finnas en enda politiskt korrekt föreställning. Dilemmat är att den föreställningen inte är kopplad till en realistisk bild av vad politiker och byråkrater kan åstadkomma. Jag misstänker att baksmällan kommer bli rejäl med tiden.

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.