Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

På 60-talet upplevde jag i Lund, där jag studerade ett tag, den extrema vänsterns härjningar. Sekter bekämpade varandra med stor intensitet. Somliga som deltog i dessa sektfejder tog stor skada och hamnade på mentalsjukhus – åtminstone ett tag. Andra blev med tiden riktigt vettiga samhällsdebattörer. Somliga stannade kvar i akademin….

Då var det olika marxistiska skolor som stod mot varandra, Dagens stollevänster har sina rötter i en del av 60-talsextremismen.

I Dagens Samhälle skriver Peter Santesson om detta:

I synnerhet filosofen och den postmoderna förgrundsgestalten Michel Foucault beskrev alla normer, hela samhällets institutioner och inrättningar utgjorde en förtryckande maktapparat – där förtrycket utövades av ”systemet”, inte av någon enskild. När upproret nu skulle riktas mot ”systemet” blev ingen strid för liten. Varje orättvisa eller förtryckt subgrupp var bara ett lokalt uttryck för det stora förtryckande mycel som löpte under jorden. Vår tids idéer om ”strukturellt” förtryck är av samma slag.

Spänningarna som uppstod mellan den nya och gamla vänstern under 1968-rörelsen går igen även i dag. Vad ska målet vara? Att jämna ut ekonomiska skillnader och göra det borgerliga livet tillgängligt för alla, eller att jämna den borgerliga kulturen med marken under föreställning om att det skulle göra alla livsval tillgängliga för alla? Ska förorten få Shakespeare eller ska man utplåna idén att Shakespeare är något att ha? 

Medan Santesson ägnar sig åt bakgrunden till den nya stollevänstern så skriver Sakine Madon idag i Expressen om samma fenomen men mera rakt på om dagens exempel:

Nätverket Rättviseförmedlingen, som först såg ut att samla namn på kompetenta personer, tycks numera söka yttre egenskaper. När den nya regeringen hade presenterats välkomnade Rättviseförmedlingen “den rättvisa representationen i nya regeringen”. Tillräckligt många ”bryter vithetsnormen”, skrev ordförande Seher Yilmaz, som tror att fler nu kan “drömma om att bli politiker”. Men varför i hela friden skulle jag, från samma region som bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), vara representerad av honom?

Ett tecken i tiden är även nätverk som separatistiska ”Rummet”. Ett gäng hippa tjejer förklarade varför de skapade detta rum: ”Vi ser oss omkring och noterar att vi inte inkluderas i det offentliga rummet”. Det skrevs, utan ironi, i landets största tidning (Aftonbladet, 19/1 2014). Så sent som i veckan har de flitigt argumenterat för identitetspolitik i Dagens Nyheter. Jätteexkluderade, verkligen.

Jag var nyligen i Memphis, där Martin Luther King mördades 1968, och i Little Rock, där militär fick kallas in för att nio svarta skolelever skulle kunna gå i skolan 1957. Det är inte konstigt att separatistiska och radikala Svarta pantrarna uppstod som en reaktion mot rasismen; den som blir slagen vill naturligtvis slå tillbaks. Men i dagens Sverige står kampen mot rasism inte mellan ”vita mot svarta”, eller ”polisen mot förorten”.

Stäng teoriböckerna, upp med persiennerna, snälla släpp in lite ljus.

Jag tror nog att det tills vidare är en from förhoppning. Nu som då kan man göra karriär på det extrema.

 

Sakine Madon

 

Peter Santesson

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Fler bloggar