Janerik Larsson
Till tidsandan hör Thomas Piketty och andra som med olika utgångspunkter hävdar att de inkomstolikheter som förekommer är antingen orättvisa eller destruktiva eller – oftast – båda dessa.
Ekonomen Danne Nordling har på sin blogg inlett en granskning av den mest svenska varianten på detta tema, nämligen Per Molanders bok ”Ojämlikhetens anatomi”. Han utlovar en fortsättning på granskningen.
När det gäller skillnader i egendomsägande beror dessa i princip på arv, slump och i någon mån ansträngning, refererar Per Molander i sin bok. Men det är främst inkomstskillnaderna som intresserar honom. Grundläggande för hans plädering för inkomstutjämning är en undersökning gjord av världsbanksekonomen Branko Milanovic. Denne har på global nivå beräknat den relativa betydelsen av allmän bakgrund, familj och individuella faktorer (såsom slump och egna ansträngningar) för den personliga inkomsten.
Slutsatsen är att mer än 80 procent av variationen i realinkomst beror på omständigheter som den enskilde individen inte rår över enligt Milanovic. Rådande fördelningsmönster är alltså mest socialt bestämt och utgör ett allvarligt hot mot legitimiteten i fördelningen enligt liberal ideologi, menar Molander. (Slumpfaktorerna ingår i de knappa 20 procenten.)
Om Molander tycker att han behöver diskreditera legitimiteten i den liberala fördelningsmodellen borde han väl ha ägnat sig åt att visa att inkompetenta slöfockar i ett land ofta tjänar lika mycket som de yrkeskunniga och driftiga? De flesta inkomstdifferenser härrör ju inte från ”skillnader i förmåga och ansträngning” anser ju Molander. Med denna brist i framställningen kan man undra om resten av boken också har lika liten bärighet.