Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Robert Gates memoarbok ”Duty” utkom i januari i år. Den fick ganska växlande recensioner. Flera som skrev om den tyckte att Gates varit för öppenhjärtlig, för odiplomatisk. Det kanske hade åtminstone en del av sin förklaring i att han under i stort sett hela sin karriär haft anledning att hålla inne med mycket av sina åsikter och analyser. Nu var det dags för honom att tala ut.

Han hade arbetat på den amerikanska underrättelsetjänsten i mer än två decennier när han utsågs till chef för CIA av president George H W Bush. George W Bush utsåg honom 2006 till försvarsminister och han fortsatte på den posten under president Obamas första mandatperiod.

Jag har mest intresserat mig för svensk, nordisk, brittisk och amerikansk politik. Det betyder att jag idag känner att jag har kunskapsluckor som kunde fyllas. Så jag har börjatt läsa ”Duty” inte minst för att få mer kunskap om särskilt två områden – dels Mellanöstern (inte minst Irak som nu står så centralt i världsmedias fokus), dels Ryssland som ju inte är lika mycket i centrum för världens uppmärksamhet idag men som onekligen inte minst ur ett nordiskt perspektiv ter sig högintressant.

På sidorna 153 – 171 skildrar han sina kontakter med Ryssland runt Georgienkriget. Jag fann det vara en fascinerande läsning.

”After meeting with Putin in 2001, President Bush had said he looked into Putin’s eyes and ’got a sense of his soul.’ I said to some of my collegues privately that I’d looked into Putin’s Eyes and, just as I expected, had seen a stone-cold killer.”

Men den andra sidan av det myntet är att Gates är mycket tydlig med sin kritik av hur USA (och dess NATO-allierade) hade skött relationerna med Ryssland: ”I belived the relationship with Russia had been badly mismanaged after Bush 41 left office in 1993.”

Han är särskilt kritisk på vissa punkter: ”Trying to bring Georgia and Ukraine into NATO was truly overreaching. The roots of the Russian Empie track back to Kiewv in the ninth Century, so that was an exceptionally monumental provocation. Were the Europeans, much less the Americans, willing to send their sons and daughters to defend Ukraine or Georgia ? Hardly. So NATO expansion was a political act, not a carefully considered military commitment, thus undermining the purpose of the Alliance and recklessly ignoring what the Russians considered their own vital national interests.”

Han fortsätter: ”Throughout my career I had been caracterized as a hardliner on the Soviet Union. Guilty as charges. (—) When Russia was weak in the 1990s and beyond, we did not take Russian interests seriously, We did a poor job of seeing the World from their point of view, and of managing the relationship for the long term.”

Avsnittet om Georgienkriget är för långt för att citeras här men är rekommenderad läsning för de som söker svaret på frågan ”kunde vi veta att det skulle bli såhär ?”

Gates skrev sin bok förra året innan händelseutvecklingen i Ukraina tog fart, men hans bok får ses som ett jakande svar på frågan.

 

 

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Fler bloggar